Yes är ett av alla tiders mest inflytelserika progressiva rockband. De var tidigt ute, redan 1969 gav gruppen ut sitt första album och har med olika sättningar – och under diverse olika gruppnamn – fortsatt ge ut skivor fram till nutid.
Jag har inte alla Yes album. Jag gav upp på 80-talet när Chris Squire gick från prog till metal och hårdrock. Efter det har jag bara följt gruppen sporadiskt.
I den här bloggen har jag recenserat gruppens skivor fram till 90125. Och här kommer en sammanställning.
Häng med på en märklig resa från avantgardistisk 60-talsrock, till det stora genombrottet 1971.
Länkar till samtliga recensioner finns i rubrikerna.
Yes (1969)
En trevande debut av ett gäng unga gossar som nog var lyckliga över att bara få spela in en skiva. Yes första album är kanske mer ett samlarobjekt än en skiva att spela.
Time And A Word (1970)
Yes vill nu bli tagna på allvar, och självklart har de gått framåt. Men Time And a Word är nu för tiden mer ett roligt historiskt dokument än ”bra” progressiv rock.
The Yes Album (1971)
Gitarristen Steve Howe kom in i bandet och genast tar Yes flera steg framåt. The Yes Album bör räknas in bland gruppens ”klassiska” LP-skivor. Ett bra progrockalbum helt enkelt.
Fragile (1972)
Med Rick Wakeman på klaviatur och orgel etablerar Fragile Yes som ett av sin tids stora grupper. Många yes-kännare anser att det här är bandets allra bästa album. En läcker skiva som står sig bra även nu för tiden.
Close To The Edge (1972)
Av andra yesfans ansedd som ett av gruppens stora ögonblick. Det är här Yes för första gången försöker sig på riktigt långa stycken. 18 minuter långa titelspåret är en klassiker.
Yessongs (1973)Ett helt osannolikt album. En trippel, dessutom live. Anses vara ett av de bästa livealbum som getts ut inom den progressiva rocken. Dessutom täcker låtvalet in nästan hela bandets tidigare karriär.
Tales From The Topographic Oceans (1973)Den atmosfäriska stämningsmusiken har kopplat ett grepp om Yes. Men detta dubbelalbum är nog inte helt lyckat, även om många tycker det. Det blir liksom för mycket av det goda...
Relayer (1974)
Yes kommer tillbaka efter ”missen” med TFTTO och presenterar detta briljanta album. Yes tyngsta platta och kanske en föregångare inom progressiv metal. Lyssna bara på Gates Of Delirium.
Going For The One (1977)
En efterlängtad comeback efter tre års uppehåll. GFTO delar dock yes-fansen i två läger, en del älskar den, andra avskyr den hjärtligt. Men helt klart är det här ett ”nytt” Yes jämfört med tidigare album.
Tormato (1978)
Nu börjar Yes gå på tomgång. Tormato har inte den lyster och energi som tidigare album. Hyfsad, tycker några, ett bottennapp menar andra.
Drama (1980)
Ett delvis nytt Yes, där både Wakeman och Jon Anderson lämnat gruppen. De ersattes av Geoff Downes från new wave-gruppen Buggles och Trevor Horn som sångare. Trots det blir det en ganska bra skiva där mycket av ”det gamla” finns kvar.
Yesshows (1980)
Ett livealbum och den sista där Rick Wakeman (delvis) och Jon Anderson finns med. Trots att inspelningar hämtats från ett flertal olika konserter med flera års mellanrum är detta en bra samling livelåtar väl värda att lyssna på.
90125 (1983)
Steve Howe är borta och ersatt av sydafrikanske gitarristen Trevor Rabin. Därmed inleds Yes karriär som progmetalband och pudelrockare. Inte helt lyckat, får väl jag säga. Det hjälper inte att superhiten Owner Of A Lonely Heart finns med här.
Big Generator (1987)
Jon Anderson låter bra, men det gör inte Yes! Pudelrock med anspråk på att kalla sig progressiv. Detta är en riktigt tråkig platta. Av den anledningen slutar mitt äventyr med Yes här.
Jag har inte alla Yes album. Jag gav upp på 80-talet när Chris Squire gick från prog till metal och hårdrock. Efter det har jag bara följt gruppen sporadiskt.
En trevande debut av ett gäng unga gossar som nog var lyckliga över att bara få spela in en skiva. Yes första album är kanske mer ett samlarobjekt än en skiva att spela.
Yes vill nu bli tagna på allvar, och självklart har de gått framåt. Men Time And a Word är nu för tiden mer ett roligt historiskt dokument än ”bra” progressiv rock.
Gitarristen Steve Howe kom in i bandet och genast tar Yes flera steg framåt. The Yes Album bör räknas in bland gruppens ”klassiska” LP-skivor. Ett bra progrockalbum helt enkelt.
Med Rick Wakeman på klaviatur och orgel etablerar Fragile Yes som ett av sin tids stora grupper. Många yes-kännare anser att det här är bandets allra bästa album. En läcker skiva som står sig bra även nu för tiden.
Av andra yesfans ansedd som ett av gruppens stora ögonblick. Det är här Yes för första gången försöker sig på riktigt långa stycken. 18 minuter långa titelspåret är en klassiker.
Yes kommer tillbaka efter ”missen” med TFTTO och presenterar detta briljanta album. Yes tyngsta platta och kanske en föregångare inom progressiv metal. Lyssna bara på Gates Of Delirium.
En efterlängtad comeback efter tre års uppehåll. GFTO delar dock yes-fansen i två läger, en del älskar den, andra avskyr den hjärtligt. Men helt klart är det här ett ”nytt” Yes jämfört med tidigare album.
Nu börjar Yes gå på tomgång. Tormato har inte den lyster och energi som tidigare album. Hyfsad, tycker några, ett bottennapp menar andra.
Ett delvis nytt Yes, där både Wakeman och Jon Anderson lämnat gruppen. De ersattes av Geoff Downes från new wave-gruppen Buggles och Trevor Horn som sångare. Trots det blir det en ganska bra skiva där mycket av ”det gamla” finns kvar.
Ett livealbum och den sista där Rick Wakeman (delvis) och Jon Anderson finns med. Trots att inspelningar hämtats från ett flertal olika konserter med flera års mellanrum är detta en bra samling livelåtar väl värda att lyssna på.
Steve Howe är borta och ersatt av sydafrikanske gitarristen Trevor Rabin. Därmed inleds Yes karriär som progmetalband och pudelrockare. Inte helt lyckat, får väl jag säga. Det hjälper inte att superhiten Owner Of A Lonely Heart finns med här.
Jon Anderson låter bra, men det gör inte Yes! Pudelrock med anspråk på att kalla sig progressiv. Detta är en riktigt tråkig platta. Av den anledningen slutar mitt äventyr med Yes här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar