KRACKER – LA FAMILIA – 1972
Kracker är kända för två saker. Dels för att ha varit det första band som släppte en skiva på Rolling Stones Records (förutom stenarna själva), Kracker Brand hette den. Dels för att de blev Keith Richards och Mick Jaggers favoritband och flyttade från USA till London för att få ordentlig fart på karriären...vilket det inte alls blev...utan precis tvärtom.
Något en och annan skivsamlare möjligtvis också kommer ihåg dem för är nog skivomslaget till deras första platta, La Familia, som var formad som en cigarrlåda. En LP som i övrigt fått passera in i rockhistorien utan några som helst yttringar åt något håll.
Men den där dekorativa cigarrlåds-LP:n är inte alls dum egentligen. LP:n är visserligen inspelad på amerikanska västkusten av Dunhill Records i L.A, som på den tiden hade ett väldigt gott öga till gäng som Three Dog Night och Grass Roots.
Västkustpop med en lätt anstrykning av soul, som i början av 70-talet ofta yttrade sig att de där banden påminde mer om det som spolades ut i havet när Exxon Valdez länsade tankarna än om ett bra rockband.
Men Kracker kom ursprungligen från Florida och hade förmodligen redan i generna ett ganska fläskigt rocksound med inte så lite sydstatsgung.
De påminner en hel del om band Bread och tidiga Doobie Brothers. Felet med Kracker är att de inte gjorde lika bra låtar. Med andra ord – La Familia är helt befriad från något som eventuellt skulle kunnat bli en hitlåt.
Därmed inte sagt att La Familia är en usel skiva. Nej, jag lyssnar gärna på sånt här. Kracker har ett ganska fräckt, dock inte särskilt unikt groove. De presenterar inte några världsnyheter, men får till det ganska bra ändå.
Jag påstår också att den här skivan är ordentligt mycket roligare än vad de senare åstadkom ihop med Jagger/Richards. Den LP de spelade in på Rolling Stones Records tycker jag är relativt klent begåvad.
Nr: 1041/2222
Kracker är kända för två saker. Dels för att ha varit det första band som släppte en skiva på Rolling Stones Records (förutom stenarna själva), Kracker Brand hette den. Dels för att de blev Keith Richards och Mick Jaggers favoritband och flyttade från USA till London för att få ordentlig fart på karriären...vilket det inte alls blev...utan precis tvärtom.
Västkustpop med en lätt anstrykning av soul, som i början av 70-talet ofta yttrade sig att de där banden påminde mer om det som spolades ut i havet när Exxon Valdez länsade tankarna än om ett bra rockband.
Men Kracker kom ursprungligen från Florida och hade förmodligen redan i generna ett ganska fläskigt rocksound med inte så lite sydstatsgung.
De påminner en hel del om band Bread och tidiga Doobie Brothers. Felet med Kracker är att de inte gjorde lika bra låtar. Med andra ord – La Familia är helt befriad från något som eventuellt skulle kunnat bli en hitlåt.
Jag påstår också att den här skivan är ordentligt mycket roligare än vad de senare åstadkom ihop med Jagger/Richards. Den LP de spelade in på Rolling Stones Records tycker jag är relativt klent begåvad.
Nr: 1041/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar