IAN HUNTER – ALL AMERICAN ALIEN BOY – 1976
Det här är en skiva som förföljt mig i många, många år, Ian Hunters andra soloplatta efter avhoppet från Mott the Hoople. Den har dykt upp på de mest märkliga ställen och krävt sin rätt att bli spelad.
En gång hittade jag Hunters lilla mästerverk bland mina Ebba Grön-plattor. Vid ett tillfälle dök den upp i en flytt, en annan gång hade den hamnat mellan George Harrisons Bangla Desh-konsert och en samlingsplatta med 60-talslåtar...
Det är så nära stalking man kan komma. Men inte för att det är otrevligt på något sätt alls. All American Alien Boy är förbannat bra.
Om nån frågar skulle jag nog kunna hävda att det är en av Hunters allra bästa.
Och det trots att vapendragaren Mick Ronson inte var med den här gången. Och trots att det nog inte finns en enda hitlåt på skivan. Nja, kanske blev Letter To Brittania From Union Jack en mindre radiohit...jag minns faktiskt inte.
Och trots att den här skivan inte allra minsta spår av Ian Hunters soliga glamrockår i början av 70-talet. All American Alien Boy är en väldigt annorlunda platta för att vara Ian Hunter.
Mick Ronson fick inte vara med på den här skivan. Om jag inte tar alldeles fel hängde det på något kontraktsbråk...
I stället trummade Ian Hunter ihop ett alldeles lysande gäng som uppbackning, Jaco Pastorius på bas, Aynsley Dunbar som trummis, David Sanborn på sax och som doakör i bakgrunden – Queen. Det satte naturligtvis sin prägel på inspelningen.
På sina ställen är det väldigt jazzigt, vilket märkligt nog funkar förvånansvärt bra ihop med Hunters låtar. Det är förbannat snyggt gjort om jag får säga det.
Det är väl knappast någon rockplatta. Nästan varenda låt här är en ballad. Men de är bra. Letter To Brittania..., You Nearly Did Me In (med Queen i bakgrunden), Apathy 83 och God (Take 1) – där Ian Hunter har ett mycket personligt samtal med gud – är magi för en gammal Mott-fan. För att inte tala om balladen Irene Wilde.
All American Alien Boy är inte någon direkt okänd skiva, men har väl aldrig fått den uppmärksamhet den förtjänar (som jag ser det). Den borde alltså gå att komma över den billigt både i begagnataffärerna och på Tradera. Hittar du den, slå till. Det går inte att bli besviken. För min del får den gärna förfölja mig bra länge till...
Nr: 61/2222
Det här är en skiva som förföljt mig i många, många år, Ian Hunters andra soloplatta efter avhoppet från Mott the Hoople. Den har dykt upp på de mest märkliga ställen och krävt sin rätt att bli spelad.
Och det trots att vapendragaren Mick Ronson inte var med den här gången. Och trots att det nog inte finns en enda hitlåt på skivan. Nja, kanske blev Letter To Brittania From Union Jack en mindre radiohit...jag minns faktiskt inte.
Och trots att den här skivan inte allra minsta spår av Ian Hunters soliga glamrockår i början av 70-talet. All American Alien Boy är en väldigt annorlunda platta för att vara Ian Hunter.
I stället trummade Ian Hunter ihop ett alldeles lysande gäng som uppbackning, Jaco Pastorius på bas, Aynsley Dunbar som trummis, David Sanborn på sax och som doakör i bakgrunden – Queen. Det satte naturligtvis sin prägel på inspelningen.
På sina ställen är det väldigt jazzigt, vilket märkligt nog funkar förvånansvärt bra ihop med Hunters låtar. Det är förbannat snyggt gjort om jag får säga det.
Det är väl knappast någon rockplatta. Nästan varenda låt här är en ballad. Men de är bra. Letter To Brittania..., You Nearly Did Me In (med Queen i bakgrunden), Apathy 83 och God (Take 1) – där Ian Hunter har ett mycket personligt samtal med gud – är magi för en gammal Mott-fan. För att inte tala om balladen Irene Wilde.
All American Alien Boy är inte någon direkt okänd skiva, men har väl aldrig fått den uppmärksamhet den förtjänar (som jag ser det). Den borde alltså gå att komma över den billigt både i begagnataffärerna och på Tradera. Hittar du den, slå till. Det går inte att bli besviken. För min del får den gärna förfölja mig bra länge till...
Nr: 61/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar