GOAT – COMMUNE – 2014
Goats debutplatta från 2013, World Music, tyckte jag var en av de allra bästa svenska skivor jag hört på flera år. Nyskapande psykedelia med tendenser från både hård rock, 60-talspsykedelia och världsmusik. När tvåan Commune dök upp i september var naturligtvis mina förväntningar ganska höga.
Först ska jag väl konstatera att det måste vara fruktansvärt svårt att göra en uppföljare till en succéplatta. Det är inte många som lyckats med det. Goat klarar inte heller det.
Nu hindrar ju inte det att jag ändå tycker det är en riktigt bra platta. Commune har den där lätt hypnotiska tonen som gör att man gärna dras in i musikens alla vindlingar.
Den kvinnliga sångerskan - som ingen utomstående vet vad hon heter, Goat är ett hemligt och maskprytt band – har en lätt beslöjad röst som för tankarna både till Hedningarnas vilda och otyglade folkrock och till Anna Meek i experimentella 70-talsgruppen Catapilla. Det gillar jag.
Jag gillar också de gnistrande gitarriffen, vilda och metalliska. Som solens reflexer i blankpolerad plåt...en liknelse som gör att denna text nu elegant kan glida över i en kort betraktelse över det som verkar vara skivans tema – solen....
...vilket egentligen inte känns särskilt originellt. Det temat har avhandlats förr av fler än en psykedelisk tänkare, från Good Day Sunshine till Waitin´ For The Sun. Nog sagt om det.
Nåja, nu är det inte temat som är problemet med Commune. Det jag spontant känner är i stället att Goat egentligen bara kör på i samma spår som på World Music.
Låtarna är bra, men Commune är inte lika hänförande som sin föregångare.
Nr: 1998/2222
Goats debutplatta från 2013, World Music, tyckte jag var en av de allra bästa svenska skivor jag hört på flera år. Nyskapande psykedelia med tendenser från både hård rock, 60-talspsykedelia och världsmusik. När tvåan Commune dök upp i september var naturligtvis mina förväntningar ganska höga.
Den kvinnliga sångerskan - som ingen utomstående vet vad hon heter, Goat är ett hemligt och maskprytt band – har en lätt beslöjad röst som för tankarna både till Hedningarnas vilda och otyglade folkrock och till Anna Meek i experimentella 70-talsgruppen Catapilla. Det gillar jag.
Jag gillar också de gnistrande gitarriffen, vilda och metalliska. Som solens reflexer i blankpolerad plåt...en liknelse som gör att denna text nu elegant kan glida över i en kort betraktelse över det som verkar vara skivans tema – solen....
Låtarna är bra, men Commune är inte lika hänförande som sin föregångare.
Nr: 1998/2222
Har du hört Blues Pills platta? Det är en annan ny 60/70-tals psykedelisk och hårdrocks inspirerad skiva med svensk, fransk och amerikansk anknytning.
SvaraRaderaNej, det har jag inte. Låter spännande. Ska hålla ögonen öppna...räknar kallt med att de finns på vinyl...
Radera