AMON DÜÜL II – WOLF CITY – 1972
Nu är jag trött på att läsa andras hyllningar på nätet om Wolf City. Nu skriver jag en egen:
Oj, vilket album! Jag kan inte låta bli att spela den. Amon Düül II har hittat en domedagsstämning som är ohygglig och påträngande, men avfärdar sen allt med en hostning, ett garv...och en låt om en groda...
Är det nån som i en rocklåt, Jail-House Frog, lyckats beskriva hur livet ter sig för en groda? Jag undrar det...men Amon Düül II gör det. Och det blir en nästan magisk stämning, som om The Cure och Joy Division stod i bakgrunden och mumlade sina ödesmättade verser...om grodor...
Men de gossarna sparkade väl boll på nån bakgata i nån småstad i norra England när Renate Knaup och hennes kollegor rökte in sig i en skum källare i ”Deutch Nepal” och kläckte den ena märkliga ljudeffekten och gitarriffet efter det andra..
Wolf City är Amon Düüls femte album. I jämförelse med de allra första skivorna, Phallus Dei och Yeti, är det en städad skiva. Borta är de långa outgrundliga gitarrjammen och låtar på på tio minuter utan vare sig mening eller mål.
Låtarna på Wolf City är genomgående korta, mellan fyra och sex minuter. Till skillnad från sina föregångare är det en relativt kort LP, ekonomisk om man vill, bara 18 och 19 minuter per sida.
Men å andra sidan får man rätt mycket ändå. Amon Düül II har på Wolf City ett mer, ska vi säga allmänt accepterat och kommersiellt sound, utan att för den skull tumma det allra minsta på sina egna visioner.
Jag vill påstå att varenda låt på Wolf City har en alldeles egen storhet men nämner allra helst Green-Bubble-Raincoated-Man, Wolf City och Sleepwalker´s Timeless Bridge. Nyanserad hyllning, eller hur?
Nr: 2002/2222
Nu är jag trött på att läsa andras hyllningar på nätet om Wolf City. Nu skriver jag en egen:
Oj, vilket album! Jag kan inte låta bli att spela den. Amon Düül II har hittat en domedagsstämning som är ohygglig och påträngande, men avfärdar sen allt med en hostning, ett garv...och en låt om en groda...
Låtarna på Wolf City är genomgående korta, mellan fyra och sex minuter. Till skillnad från sina föregångare är det en relativt kort LP, ekonomisk om man vill, bara 18 och 19 minuter per sida.
Jag vill påstå att varenda låt på Wolf City har en alldeles egen storhet men nämner allra helst Green-Bubble-Raincoated-Man, Wolf City och Sleepwalker´s Timeless Bridge. Nyanserad hyllning, eller hur?
Nr: 2002/2222
Hej!
SvaraRaderaDet är snarast Du som skall hyllas, för allt arbete med din blogg och ändå får du så lite gensvar.
Amon Duul 2 hade en karriär i motvind. Var det inte utrustningen, köpt på krita, som blev lågornas rov, var man ovänner i kapellet. En stor konflikt föregick också inspelningen av Wolf City, dragna pistoler förekom, glöm inte gruppens tidiga koppling till RAF.
Två fraktioner bildades, den ena spelade in Wolf City. Den andra spelade in Lp:n Utopia under gruppnamnet Utopia, senare krediteras den som ett Amon Duul 2 album.
Man blev i alla fall vänner igen under inspelningarna, därav korsbefruktningen mellan skivorna.
Wolf City, A-sidan lysande, Renates röst på topp men texterna, där fattas mycket. Denna sida låter mycket som ett förstadium till exellenta Lp:n, Vive La Trance. Av några s.k. musikexperter klassad som euro disco.
När jag lyssnat på B-sidan brukar tankarna komma, var detta allt? Måste varit korsdrag i studion av alla vänner och fd älskare som fick vara med.Låter ibland som världsmusik. Tycker att det är John.W. som med attackguitar räddar läget.
Master banden gick förlorade i försäljningen av United till EMI. Var glad att du har skivnummer 29 406 allt senare utgivet kommer från denna, varenda cd utgåva också.
j
Stort tack för ditt inlägg. Jätteintressant, det allra mesta var helt nytt för mig. Det det där med masterbanden hade jag definitivt inte koll på.
RaderaHej igen!
RaderaKänner att jag måste förtydliga mig lite angående detta med master-banden.
I och med att de är borta, vet ingen hur de försvann.
I böcker om krautrock, vilka började dyka upp under 1990-talet, står ofta att dessa gick förlorade vid en brand på Bavaria Studios.
Detta är den mest spridda uppfattningen, men inte den mest logiska, tycker jag.
Vem vill höra att något gick förlorat genom slarv?
Hälsning, jens