TORSSON – TERESE OCH VALDEZ – 2002
Förnärmad upptäckte jag att det här albumet fick ganska ljumma recensioner när det var nytt. Det är naturligtvis frestande att använda uttrycket ”jag har aldrig riktigt gillat den ändå”. Men se det går inte. Jag ska nämligen nu utnämna Terese och Valdez till en av Torssons bästa plattor.
Jag får väl börja med Det varma vattnet eftersom jag redan varit inne på det ämnet. Den låten har påverkat mig så till den grad att jag inom kort ämnar säga upp min prenumeration på den lokala dagstidningen - ”jag har aldrig riktigt gillat den ändå”, precis som i texten alltså.
Men brevlådan har jag kvar, även om det borde vara nästa steg. Längre än så tänker jag inte gå, oavsett vad Bo Åkerström säger. (Och så jag har gjort mig av med min samling av Shu Bi Dua-skivor - jag har aldrig riktigt gillat dem ändå - men det hör kanske inte till ämnet.)
Österbymo är en klassiker den också. Vad jag kan komma på är det Torssons första hårdrocklåt, i ZZ Top-tempo dessutom. Den innehåller de magiska textraderna ”Bredvid vägen ser man vetet gro/i diket ligger en ihjälkörd ko/jag far till Österbymo/för där ska jag bo”.
Sånt skakar man inte av sig bara så där. Särskilt inte då det inte är speciellt långt till Österbymo från Norrahammar.
Fulast i stan är nog någon slags socialrealism. Likadant med Århundradets klipp och Fickkniven, atlasen och spegeln. Lysande saker påstår jag.
Sen går det ju inte att låta bli att älska låtar som Joel W Lilja och Pepparmyntstabletterna. Skåne län överlåter jag dock till skåningar att hylla.
När det gäller texterna skiljer sig inte Terese och Valdez från Torssons tidigare skivor. Med musiken är det dock annat. Då kan man nog påstå att detta är Torssons övergångsalbum från den allra enklaste och banalaste country-blues-popmusiken till lite tyngre grejer, till ett massivare rocksound, vilket man nog kan tacka Tomas Holst* för.
Detta utvecklade Torsson senare på Det fjärde bästa bandet i Lund och på Hälsningar från ledighetskommittén, vilket man nog kan tacka Mikael Sellers** för.
Nr: 54/CD
* Wilmer X mm
** Sinners mm
Förnärmad upptäckte jag att det här albumet fick ganska ljumma recensioner när det var nytt. Det är naturligtvis frestande att använda uttrycket ”jag har aldrig riktigt gillat den ändå”. Men se det går inte. Jag ska nämligen nu utnämna Terese och Valdez till en av Torssons bästa plattor.
Men brevlådan har jag kvar, även om det borde vara nästa steg. Längre än så tänker jag inte gå, oavsett vad Bo Åkerström säger. (Och så jag har gjort mig av med min samling av Shu Bi Dua-skivor - jag har aldrig riktigt gillat dem ändå - men det hör kanske inte till ämnet.)
Sånt skakar man inte av sig bara så där. Särskilt inte då det inte är speciellt långt till Österbymo från Norrahammar.
Fulast i stan är nog någon slags socialrealism. Likadant med Århundradets klipp och Fickkniven, atlasen och spegeln. Lysande saker påstår jag.
Sen går det ju inte att låta bli att älska låtar som Joel W Lilja och Pepparmyntstabletterna. Skåne län överlåter jag dock till skåningar att hylla.
Detta utvecklade Torsson senare på Det fjärde bästa bandet i Lund och på Hälsningar från ledighetskommittén, vilket man nog kan tacka Mikael Sellers** för.
Nr: 54/CD
* Wilmer X mm
** Sinners mm
Mumms!!! Torsson!!!! Jag håller med dig om Klassen på den här skivan......Men kan man verkligen Ranka deras skivor......
SvaraRadera