JEFFERSON AIRPLANE – BLESS IT´S POINTED LITTLE HEAD – 1969
Airplanes första officiella livealbum sticker i ögonen som nyhackad lök. Denna irriterande inspelning kan man älska för dess vilda och kaotiska energi.
Eller så hatar man den på grund av alla långa ofokuserad jam och stökiga ljudbild. Högst troligt befann sig Airplane i en helt egen stenad dimension när inspelningarna gjordes på Fillmore East och West.
Men då ska man komma ihåg att det var för sina långa, ofta improviserade jam Airplane var omtalade på 60-talet.
En storhet folk i allmänhet inte ser idag, nästan 50 år senare, vilket gör att den här inspelningen numera kan anses något daterad. Det finns avsnitt på den här skivan som de mest härdade kan få problem med.
Men att Airplane verkligen var ett så bra liveband som folk påstod på den tiden är det ändå ingen tvekan om. Delar av LP:n är helt fantastiska, inte minst Jorma Kaukonens och Jack Casadys instrumentala insatser. Att Grace Slick var en av 60-talets mest drivna och originella sångerskor står också helt klart.
Dessutom är Bless It´s Pointed Little Head den perfekta introduktionen till Jefferson Airplanes musikvärld. Här finns de långa jamen, här finns den poppigare Surrealistic Pillow-sidan.
Här finns också bluesen, som Airplane annars sällan visade upp på sina studioalbum. En av skivans höjdare är åtta minuter långa Rock Me Baby, som inte minst visar vilken bländande gitarrist Jorma Kaukonen var.
Nr: 847/2222
Airplanes första officiella livealbum sticker i ögonen som nyhackad lök. Denna irriterande inspelning kan man älska för dess vilda och kaotiska energi.
En storhet folk i allmänhet inte ser idag, nästan 50 år senare, vilket gör att den här inspelningen numera kan anses något daterad. Det finns avsnitt på den här skivan som de mest härdade kan få problem med.
Men att Airplane verkligen var ett så bra liveband som folk påstod på den tiden är det ändå ingen tvekan om. Delar av LP:n är helt fantastiska, inte minst Jorma Kaukonens och Jack Casadys instrumentala insatser. Att Grace Slick var en av 60-talets mest drivna och originella sångerskor står också helt klart.
Dessutom är Bless It´s Pointed Little Head den perfekta introduktionen till Jefferson Airplanes musikvärld. Här finns de långa jamen, här finns den poppigare Surrealistic Pillow-sidan.
Nr: 847/2222
Jag har visserligen inte hört den aktuella plattan, men gissar ändå att du har rätt i din beskrivning. Jag tänker då på detta med att långa, improviserade jam får en del plattor från sent 60- och tidigt 70-tal att kännas daterade. Just den känslan har jag själv fått med en hel del skivor från den eran. Det ändlösa jammandet känns idag ofta olyssningsbart.
SvaraRaderaJag är själv för ung för att ha varit med under den eran. Mitt musikintresse vaknade c:a tio år senare, ungefär i samband med att punk och new wave fick sitt genombrott omkring 1977 - 78. Alltså har jag hört mycket av den klassiska rocken från åren kring 1970 i efterhand. Jag har upptäckt den via musiktidningar, och i en del fall genom äldre kompisar och musikanter jag spelat med.
Folk som är gamla nog att ha varit med på den tiden talar ofta lyriskt om den här typen av liveinspelningar. De får något dimmigt i blicken när de berättar om den där fantastiska liveinspelningen där den överjävligt skicklige supergitarristen jammar loss i en 15-minutersversion av någon låt och publiken är i extas. Första gångerna jag hörde eller läste sådana skildringar gick jag på det och tänkte "oj, den där skivan måste jag ju köpa".
Men jag insåg snabbt att jag tillhör en annan generation, med en annan inställning till musik, Ändlöst gitarronanerande över ett bluesriff är inte det roligaste som finns. Och ytterst få musiker är så drivna och kreativa improvisatörer att de kan få sådant att bli spännande, engagerande lyssning.
Jag antar att de som befann sig i publiken när det begav sig oftast var så påverkade av diverse kemikalier att de hade utbrutit i spontandans till ljudet av en cementblandare. Jag har också full förståelse för att liveinspelningar med ändlöst jammande har ett romantiskt skimmer för de som var unga på den tiden, och hade dessa artister som idoler och förebilder. Men för oss andra känns just det ändlösa jammandet hopplöst daterat.
Stort tack för ditt inlägg. Jag tror att du har helt rätt i din analys.
RaderaJag älskar jam-musiken från 60/70-talen. Allt från Grateful Dead till Allman Brothers via Jefferson Airplane, The Farm Band och många andra. Men jag föddes många år efter att denna musik spelades in. Jag köper inte alls det där med att generationer hit och dit har sin smak. Alla individer har sin musiksmak och den består alltid av ett axplock av den musik som finns vid varje given tidpunkt och som dessutom har hörts av personen ifråga. Sen om den spelades in för 50 år sen eller 5 minuter sen är ju ganska ointressant ur den synvinkeln.
Radera