NATIONALTEATERN – LIVET ÄR EN FEST – 1974
Tagen ur sitt sammanhang kan progglåtarnas progglåt, Livet är en fest, uppfattas som drogromantik. Men det är det sista den är. Låten är hämtad från en teaterpjäs med samma namn om de tre ungdomarna Greven, Plast och jag (Clown) som är på väg att bli alkoholiserade.
Jag ska erkänna att jag – liksom de allra flesta i mitten av 70-talet – garvade och vrålade ”fyllan värmer bäst” mer än en gång. Då skrek man gärna också ”Lägg av!” och citerade Speedy Gonzalez med ett flin, utan att ha fattat ett enda dugg.
Det var naturligtvis inte det Nationalteatern ville visa med LP:n Livet är en fest och de teaterpjäser musiken hämtats från. Deras budskap var det helt motsatta, här handlade det varken om drog- eller socialromantik.
Eftersom båda mina föräldrar var alkoholister och jag - utan att inse det, levde mitt det - var ämnet Nationalteatern pratade om nog inte främmande för mig, även om jag då hade svårt att ta det till mig. Det gällde ju inte oss.
Varför mina föräldrar avskydde Nationalteatern mer än något annat började jag förstå först på senare år. De kom lite för nära sanningen. De avskydde Cornelis också för den delen.
Men Nationalteatern kunde inte förändra den världen genom sina texter, sitt budskap, även om de ville... och jag önskar att de kunnat.
Drogmissbruk var bara ett av de ämnen de tog upp på LP:n. Storföretagens cynism ekar i Sten A Olssons kompani, rasismen exponeras i Mr John Carlos, en låt som var specialskriven för ett radioprogram och en av få som inte hämtats från pjäserna Livet är en fest eller Speedy Gonzalez.
Hanna från Arlöv, som är skivans mest fascinerande spår, tar upp orättvisorna i arbetslivet och är en låt som mycket väl kan citeras än i dag. Jack the ripper tar upp konsumtionssamhällets baksidor och den ständiga jakten på profit, ”överskott”, kosta vad det kosta vill.
Det lite märkliga och skrämmande är att de där låtarna är precis lika aktuella idag som de var för 40 år sedan. Nationalteatern var dock inte före sin tid. De var barn av sin tid, som tydligen också är vår tid.
Nr: 554/2222
Tagen ur sitt sammanhang kan progglåtarnas progglåt, Livet är en fest, uppfattas som drogromantik. Men det är det sista den är. Låten är hämtad från en teaterpjäs med samma namn om de tre ungdomarna Greven, Plast och jag (Clown) som är på väg att bli alkoholiserade.
Det var naturligtvis inte det Nationalteatern ville visa med LP:n Livet är en fest och de teaterpjäser musiken hämtats från. Deras budskap var det helt motsatta, här handlade det varken om drog- eller socialromantik.
Varför mina föräldrar avskydde Nationalteatern mer än något annat började jag förstå först på senare år. De kom lite för nära sanningen. De avskydde Cornelis också för den delen.
Men Nationalteatern kunde inte förändra den världen genom sina texter, sitt budskap, även om de ville... och jag önskar att de kunnat.
Hanna från Arlöv, som är skivans mest fascinerande spår, tar upp orättvisorna i arbetslivet och är en låt som mycket väl kan citeras än i dag. Jack the ripper tar upp konsumtionssamhällets baksidor och den ständiga jakten på profit, ”överskott”, kosta vad det kosta vill.
Nr: 554/2222
Hej!
SvaraRaderaSuveränt skriven sammanfattning av dig som vanligt.
Innerligt tack.
Måste erkänna, liksom många andra missförstod vi skivans budskap helt.
Jag intog dagligen olagliga substanser vid denna tid och vill påstå att de flesta pundare hade denna lp.
Bäst var "Bängen trålar" och Ica Stig i "Lägg Av".
På något sätt kändes det som att den tog parti för vår flummiga livsstil.
j
Jättemycket tack för det inlägget. Vi var nog ganska många som missförstod vad Nationalteatern egentligen ville säga.
RaderaKan bara instämma i erkännandena av att totalt ha missförstått Nationalteatern i de yngre åren. Sprit och olagliga substanser i kombination med Nationalteatern. Då var det fest! Bängen trålar var favoriten, Kolla kolla var också populär och Livet är en fest förstås (som tur var Rövarkungen också en av favoriterna, så allt var inte missförstådd drogromantik... bara missförstådd antikapitalism)
RaderaTack för artikeln kanon. Jag och kompisarna upplevde
SvaraRaderapå den tiden att skivan handlade om oss (,även Barn av vår tid) då vi bodde i Göteborgs förorten Bergsjön där betongen gungade.
JB
Det kan jag absolut förstå, särskilt Barn av vår tid. Det var nog så att det var områden som Bergsjön Nationalteatern hade i tankarna.
Radera