BOB DYLAN – BLOOD ON THE TRACKS - 1974
Det har skrivits mycket om denna legendariska Dylan-platta. Så jag försökte hitta en egen och annorlunda vinkel på saken...
Men det går inte att skriva något som tyder på att rött är blått (Björn Afzelius, 1978), Blood On The Tracks är ett mästerverk. Så är det bara.
Jag tror faktiskt att den här skivan skulle kunna vara huvudnyckeln till Bob Dylans musik. Det är förmodligen helt rätt skiva att starta med för en nybörjare.
Gillar man den – och hans väsande röst – ligger vägen öppen in till Dylanland.
Gillar man inte det här, är det kanske läge att låta bli hans skivutgivning...
Därmed inte till 100 procent sagt att jag tycker Blood On The Tracks är hans bästa album. Men det är bara att konstatera att den har precis allt man kan önska sig. Detta är en skiva det inte går att låta bli att lyssna på när den väl ligger på skivtallriken. Det är inga låtar man spelar i bakgrunden medan man försöker göra något annat.
Blood On The Tracks känns mycket ärlig, den engagerar, hittar vägen till de innersta känslorna och tar sin lyssnare som gisslan under närmare 50 minuter.
Här finns ohyggligt starka saker som sagolika Tangled Up In Blue, irriterande Idiot Wind, som är favoriten för många fans, Simple Twist Of Faith och Shelter From The Storm...bara för att nämna några.
Allt är dock inte lika bra. If You See Her Say Hello har jag aldrig kommit överens med. Elva minuter långa Lily Rosemary And The Jack Of Hearts kan säkert en och annan tycka vara slöseri med tid. Men varför då inte göra, som ”de nya” moderaterna, påstå att rött är blått?
Nr: 177/2222
Det har skrivits mycket om denna legendariska Dylan-platta. Så jag försökte hitta en egen och annorlunda vinkel på saken...
Men det går inte att skriva något som tyder på att rött är blått (Björn Afzelius, 1978), Blood On The Tracks är ett mästerverk. Så är det bara.
Gillar man inte det här, är det kanske läge att låta bli hans skivutgivning...
Därmed inte till 100 procent sagt att jag tycker Blood On The Tracks är hans bästa album. Men det är bara att konstatera att den har precis allt man kan önska sig. Detta är en skiva det inte går att låta bli att lyssna på när den väl ligger på skivtallriken. Det är inga låtar man spelar i bakgrunden medan man försöker göra något annat.
Allt är dock inte lika bra. If You See Her Say Hello har jag aldrig kommit överens med. Elva minuter långa Lily Rosemary And The Jack Of Hearts kan säkert en och annan tycka vara slöseri med tid. Men varför då inte göra, som ”de nya” moderaterna, påstå att rött är blått?
Nr: 177/2222
Den första låten jag hörde från denna skiva var just "Lily, Rosmary etc", inspelad från radion, jag lyssnade på den gång på gång och älskade den. Sen fick jag möjlighet att höra resten av skivan och blev lite besviken. Och så känns det nog fortfarande. Jag tycker bättre om Planet Waves...
SvaraRaderaJag gillar personligen inte alls Dylan (rockhistoriens i särklass mest överskattade artist, enligt min åsikt). Just denna skiva har jag inte hört. Men jag har tröskat igenom några av hans "klassiker" för att försöka förstå vad tusan det är som ska vara så "genialt".
SvaraRaderaDen enda av de Dylan-plattor jag hört som är någorlunda njutbar lyssning är "Live at Budokan" från -78. Där gör han sina starkaste melodier, kompad av ett bra, tajt band. Hans sånginsatser är... ja, bra vill jag väl inte säga... men åtminstone acceptabla. Och han överlåter gitarrsolona till en gitarrist som kan spela.
Jag har faktiskt "Blonde on blonde" också, men bara för att en låt ("Absolutely sweet Marie") är förknippad med vissa barndomsminnen. Annars hade den svårt överskattade skivan fått ryka ur samlingen för längesedan.