The Musical Box: september 2013

måndag 30 september 2013

Balansgång av The Sinners

SINNERS – TURN IT UP – 1991

Sinners var som bäst 1990. Att göra en uppföljare till brutala Piecebypiece måste ha varit ohyggligt svårt. Turn It Up är som väntat inte heller lika explosiv och oförskämd. Men det är mer av samma...
Den där balansgången är naturligtvis hårfin. Att försöka gå framåt samtidigt som gamla doktriner måste följas. I Sinners fall handlar det absolut om Rolling Stones brutala och fräcka uppsyn.

Sinners går i de spåren här också. Problemet är bara att det var precis vad de gjorde på skivan innan också.
 
Inte för att Turn It Up är tråkigt. The Sinners gjorde vad jag vet aldrig några dåliga grejer. Men lika bra som sin föregångare är den inte.

Inledningen med Save Me, Gotta Go och Hurricane Shuffle är halsbrytande och borde kunna få vem som helst att gå igång. Och det är som titeln säger, Turn It Up ska spelas högt.

Kanske var det de låtarna som fick Warner Brothers att tända till. Efter Turn It Up fick The Sinner från Lund skivkontrakt med den amerikanska jätten.

1991 tände jag inte till. Jag köpte inte ens skivan. Då hittade jag inte det där lilla extra som skulle fått mig att lägga upp en dryg 100-lapp på Skivor & Bands disk.

Turn It Up hamnade i samlingen först långt senare. Ett hastigt inköp på skivmässan i Huskvarna då jag hittade plattan, fick lite dåligt samvete och slog till.

Men skivan känns bättre nu för tiden. The Sinners är Lunds (enligt Bo Åkerström) och Sveriges bästa rockband och Turn It Up är en riktigt bra svensk rockplatta. Det är bara det att Sinners gjort bättre...

Nr: 1731/2222

söndag 29 september 2013

En variant på A Quick One

THE WHO – THE WHO – 1968

Det är inte helt enkelt att ha koll på The Whos tidiga album. Det finns massor av olika pressningar, samma skivor med delvis andra låtar och andra namn i olika länder och alla möjliga andra varianter på det.
Den här LP:n från 1968 är inte som många tror The Whos första platta. Det är i stället en tyskpressad LP, något av ett samlingsalbum...vilket inte heller stämmer.

De flesta låtarna är nämligen hämtade från gruppens ”riktiga” LP A Quick One från 1966. Åtta av de tolv låtarna kommer från detta album. Om det är nån som kan historien bakom den här skivan bättre än så får ni gärna höra av er och berätta...

Den där osäkerheten gör att priserna på skivan, när den nån enstaka gång kommer ut till försäljning, är väldigt skiftande. Det finns säljare som vill ha flera hundralappar...det finns andra som knappt begär en femtiolapp.

Men det hindrar inte att det är en riktig klassiker ändå. Här finns några av mina absoluta Who-favoriter; Boris The Spider och I´m A Boy.

Boris-låten är förresten inte en Townshendlåt, han skrev ju de flesta låtarna även på den tiden, utan i stället en låt av John Entwhistle...om nu detta har någon betydelse.

Rolig är den i alla fall och kanske en av Whos allra bästa låtar någonsin, definitivt är det The Ox bästa...men han skrev å andra sidan inte särskilt många.

För samlare av The Who är det så klart en oumbärlig skiva, oavsett om A Quick One redan står i hyllan. Det beror i så fall på låtarna In The City, Circles och Disguises som vad jag vet inte finns på nån annan skiva (men det gör det säkert...).

Just det. Måste nog nämna ett par låtar till. Run Run Run, märkliga covern Heatwave och Whiskey Man måste jag bara ha med.

Nr: 1465/2222

lördag 28 september 2013

Var har Edmunds gjort av sin gitarr?

Dave Edmunds – Del 10

Här slutar mitt samlande av Dave Edmunds skivor. Det är också den sista av hans LP-skivor jag skriver om.

DAVE EDMUNDS – CLOSER TO THE FLAME – 1990

Jaha, den här LP:n tog alltså sex år för Dave Edmunds att värka fram. Och så blev det så här?
Jag är inte ett dugg imponerad. Jag är det inte nu...och jag var det inte då, 1990, då all musik fortfarande skulle låta så här...som en blandning mellan synthpop och Bruce Springsteen. För så låter Dave Edmunds på den här skivan.

Men jag måste säga att jag uppskattar att han försökte med nya grepp och infallsvinklar. Det här är en amerikansk LP, inspelad i USA och vår gamle brittiske pubrockhjälte Edmunds har valt de flesta låtarna efter det. Sett från 1990-hållet blir det nog rätt lyckat.

Det är gammeldags landsbygdsrock i ny tappning. Och det kan ju vara kul, eller? Tja, kanske var det fräckt då, men jag minns det faktiskt inte riktigt så. Jag kom aldrig överens med Closer To The Flame.

Jag gör det inte nu för tiden heller. Jag tycker till och med ännu mindre om den. Det är nästan så jag vill ställa den vid sidan av Riff Raff, Edmunds absoluta bottennapp (vilket nästan alla är överens om) sex år tidigare.

Denna taskiga inställning till Closer To The Flame beror givetvis på soundet. Edmunds var perfektionist och det märks här. Ljudet är synthigt och stelt, tråkigt i längden.
Och var har pojken gjort av sin gitarr?

På den positiva sidan räknar jag dock in Mickey Jupp-låten Don´t Talk To Me, som är en få låtar på skivan som svänger på riktigt.

Jag skulle också vilja räkna in den andra Jupp-låten, Stockholm, men det kan jag inte...den är inte ens lite rolig...

Nej, Edmunds kunde bättre än så. Det vet alla som var med på 70-talet. Det är de skivorna man ska ha. Closer To The Flame kan man med gott samvete låta bli.

Nr: 1385/2222

Edmunds + Lynne = Riff Raff

Dave Edmunds – Del 9

DAVE EDMUNDS – RIFF RAFF – 1984

Att tussa ihop kontrollfreaken Dave Edmunds med ELO-Jeff Lynne, som förmodligen hade ännu större kontrollbehov, låter inte som en bra idé.
Men 1984 var det nog det bästa Dave Edmunds tyckte han kunde hitta på. Hans platta innan, Information, hade gått ganska dåligt. Enda resultatet hade blivit en hyfsad hitsingel med låten Slipping Away...producerad av Jeff Lynne.

Resten av låtarna på den skivan låg Edmunds själv bakom...och de gick inte lika bra. Så det var ju självklart att Jeff Lynne skulle få ta hand om fler låtar* på den skiva som skulle komma efter, Riff Raff. Den här gången skulle det bli bra.

Nu vet jag knappt hur jag ska fortsätta. Riff Raff blev nämligen inte så lysande som Edmunds och Lynne hoppats på. Det blev precis tvärtom. Fullt rättvist anses denna LP vara Dave Edmunds djupaste lågvattenmärke under hela hans karriär.

Det visste jag innan jag köpte skivan...men jag ville höra själv. Och jag kan bara hålla med, det blev inte bra alls. Det blev hemskt!
För att kunna förklara känner jag att vi behöver göra ett experiment.

Gör så här:
Leta upp Dave Edmunds Twangin´ och lägg den på skivtallriken. Det är inte någon av hans bästa plattor, men en helt okej sak. Den passar utmärkt i den här studien, låtvalet är nämligen inte särskilt starkt (men räddas av Edmunds blixtrande gitarrspel). Lyssna på skivan.

Ta sedan fram ELO:s menlösa skräpskiva Secret Messages eller i nödfall Discovery...(Lägg av! Jag vet att du har nån av dem. Alla har dem!) Spela den också.

Nu lägger vi ihop de båda skivorna.

Tänk sedan bort Dave Edmunds gitarr och lägg till synthar i stället...

Vad får vi då?
Jo, Riff Raff...

Nej, gamle pubrockgitarristen Dave Edmunds och gamle ELO-hjälten Jeff Lynne blev ingen särskild lyckad duo.

Nr: 511/2222

* Sex av de tio låtarna är producerade av Jeff Lynne.

Dave Edmunds siktade högt

Dave Edmunds – Del 8

DAVE EDMUNDS – INFORMA´TION – 1983

Dave Edmunds siktade högt med det här albumet. Han anlitade Jeff Lynne som producent, skaffade fram synthar – det var så man gjorde på 80-talet – och tog sikte mot hitlistorna med Slipping Away. Aj, vad illa det gick...
Informa´tion är knappast en LP man behöver ha i samlingen. Det låter elakt kanske, men så är det. Jag har alltid haft svårt att komma till tals med den här skivan.

Jag har dock behållt den, förmodligen på grund av en viss lathet och eventuellt med nån tanke att ha den som historiskt bevis för en populärmusikperiod som inte var särskilt rolig. Informa´tion är ett bra exempel på 80-talets onyanserade synthsound.

Lite orättvis är jag så klart. Slipping Away är egentligen en riktigt bra poplåt, mer ELO än Edmunds dock. Jeff Lynne visste hur man skulle hantera spakarna på 80-talets mixerbord och gjorde det så klart bra den här gången också.

Slipping Away, som är den enda låt han producerade på skivan, är utan tvekan bästa spåret...och den blev – vad jag minns – också en hyfsat stor hit.

Felet med LP:n är dock att Edmunds inte släppte iväg resten av låtarna till Lynne också. Skillnaden mot resten av innehållet är stor. När låtmaterialet dessutom överlag inte var särskilt starkt blev det extra tydligt.

Så nej. Informat´ion är ingen bra platta för att vara Dave Edmunds. Men ja, vill man ha ett exempel på ”klassiskt” 80-talssound är den ett lysande exempel.

Nr: 365/2222

Rootrock, Dave Edmunds och The Boss

Dave Edmunds – Del 7

DAVE EDMUNDS – DE 7 – 1982

Det är möjligt att DE 7 är Dave Edmunds sista riktigt bra rockplatta. Gammal hederlig stenåldersrock (50-talsrock) möter möter 80-talssoundet. Och han breddade sig minsann på den här LP:n.

Här handlar det inte bara om rockgung. Edmunds får in både bluegrass, cajun och kryddar det hela med Springsteen. Jo, här fick han till det riktigt bra, men det var nog sista gången...
Men man kan absolut inte säga ”bättre än så här blev aldrig Dave Edmunds” om DE 7. Det stämmer inte alls, detta är ”bara” hans sista platta som jag tycker blev riktigt bra.

DE 7 är långt från lika stark som hans 70-talare; Get It, Track On Wax och Repeat When Necessary. Men nåt annat var väl inte att vänta?

DE 7 är en 80-talare och har givetvis mycket av det karaktäristiskt feta 80-talssoundet, det måste sägas. Men jag tycker allt att Edmunds räddar situationen snyggt. Skivan låter förvånansvärt bra med den datummärkningen. Något bäst-före-datum finns inte på sån här musik.
Och så har han hittat en rad kul låtar, covers givetvis, det var så Edmunds jobbade. Bäst är utan tvekan inledningen From Small Things Big Things Come, som blev en smaskig hitsingel. Det är en Springsteen-låt som jag hävdar att Dave Edmunds gör mycket bättre än upphovsmannen själv*.

Ett annat spår som gärna sätter sig är bluegrasslåten Warmed Over Kisses, men det beror kanske mest på att det är en lite ovanlig sak för att vara Edmunds, jag vet inte...

Me And The Boys, Deep In The Heart Of Texas, Louisiana Man och Bail You Out är andra bedagade skönheter Edmunds lockade fram ur sina hålor. Det är musik folk idag skulle kalla root-rock.

Nr: 263/2222

* Vad jag vet hade dock Bruce Springsteen aldrig med den på nån av sina ”riktiga” plattor. Den version som finns på hans album The Essential får man väl anse vara någon slags demogrej, eller?

Rakt på från början

Dave Edmunds – Del 6

DAVE EDMUNDS – TWANGIN´ - 1981

Det här är en rockplatta till av Edmunds. Och ”Twangin´” definitivt! Dave Edmunds kan det här med rock, pubrock närmare bestämt. Det är rakt på från början. Det är rock and roll, det är rockabilly. Det är kul. Men kom aldrig och påstå att det här skulle vara någon av Dave Edmunds bästa plattor. Icke!
Dave Edmunds gjorde sig aldrig speciellt känd som låtskrivare. Däremot plockade han upp den ena gamla bortglömda låten efter den andra och rockade till den efter eget huvud.

Twangin´ kan däremot inte beskyllas för att vara särskilt subtil eller känslig när det gäller låtvalet. Den här gången har Dave Edmunds valt ett antal gamla lite för välkända rockers, Singin´ The Blues, Almost Saturday Night, Three Time Loser....

Det förlorar Twangin´ på, som jag ser det. Därför lyssnar jag hellre på Tracks On Wax och Repeat When Necessary.
Kanske blev det så här för att Dave Edmunds den här gången inte hade hela gamla Rockpile-gänget bakom sig. Och inte Nick Lowe. Däremot tog han hjälp av rockabilly-kungarna Stray Cats.

Därmed inte sagt att Twangin´ är kass. Nej, nej, det ”twangar” på rätt ordentligt. Och en del sköna låtar har han trots allt raggat upp, Mickey Jupps You´ll Never Get Me Up, Ian Gomms fräcka It´s Been So Long och inedningen med John Hiatt-låten Somethings Happen kan jag absolut rekommendera.

Utan tvekan är det gubbrock. Men det svänger ju!

Nr: 49/2222

fredag 27 september 2013

Hopplöst charmig pubrock

Dave Edmunds – Del 5

DAVE EDMUNDS – REPEAT WHEN NECESSARY – 1979

Detta är en rockplatta! En riktig rockrökare! Det är Dave Edmunds bästa platta! Det är inte Dave Edmunds förresten, det är Rockpile. Det var ett konstigt skrivet skivkontrakt som gjorde att det blev så här.

Den här LP:n och Nick Lowes Labour Of Lust, tvillingskivan till den här, är egentligen Rockpile, hela gänget är med. Vill du veta mer om det får du googla...
Jodå, när humöret är rätt har jag ibland en viss fallenhet för folkparksrock och mellanöl. Det här är precis en sådan skiva. Det är en festskiva. Så var det i alla fall när den var ny.

Det festades mycket ihop med Repeat When Necessary. Jag tror att de där ynglingarna som nu för tiden kallar sig rockabillykungar också skulle kunna tänka sig det.

Den här skivan är hopplöst charmig. På ett sätt var det synd att Edmunds och Lowe inte kunde skriva Rockpile på där två soloskivorna.

Då hade Rockpile blivit det största pubrockbandet genom tiderna...men det blev de kanske ändå...

Jag har skrivit om Repeat When Necessary en gång tidigare. Men jag tar det igen...i fall nån skulle ha missat...Det här är nämligen en platta som ingen borde missa.

Om jag får välja är det den bästa Rockpile någonsin gjorde (eller Edmunds då...okej...). Och ändå handlar det inte om en enda egen låt. Inte en enda låt av Nick Lowe, som var den andra stora hjälten bakom Rockpile.

Men låtvalet är smart. Vem hade kunnat tänka sig att göra rockabilly av Elvis Costellos Girls Talk?

Eller en smattrande rockrökare av Crawling from The Wreckage, en Graham Parker...

...och att sen smälla in Creatures From The Black Lagoon...som är stor humor. Får jag lägga till Home In My Hands förresten, en Brinsley Schwartz..?

...och att de hade modet att göra en Huey Lewis-låt, Bad Is Bad. Är det nån Dave Edmunds-LP du ska ha i samlingen, är det den här.

Nr: 1438/2222

Pubrock i rasande tempo

Dave Edmunds – Del 4

DAVE EDMUNDS – TRACKS ON WAX – 1978

Ännu en lysande rockplatta med Dave Edmunds. Rejäl handfast brittisk pubrock i högt tempo som flörtar både med 50-talsrock, rockabilly och surfrock. Tracks On Wax, som var uppföljaren till Get It året innan, gjorde ingen besviken.

Det är dessutom den första platta där hela bandet Rockpile officiellt fanns med i bakgrunden bakom Dave Edmunds.
Men skivan är lika mycket Nick Lowes förtjänst, som givetvis är med och spelar men också har skrivit flera av låtarna. Ett koncept radarparet Edmunds/Lowe vid den här tiden använde sig av på alla album de hade med att göra, både egna soloalbum och med Rockpile.

Det är det receptet som gör Tracks On Wax till en av Dave Edmunds allra starkaste soloplattor. Kanonlåtarna är flera. Rockabillybomben Trouble Boys sätter sig direkt, Nick Lowes Readers Wife och Deborah är också såna där retfulla saker som gärna stannar kvar.

Det lånade materialet är litet, men väl utvalt. Min favorit av dem utan tvekan är Thread Your Needle, en gammal Jan & Dean-låt...

oops...jag höll ju på att missa Chuck Berrys It´s My Own Business...

Nu för tiden låter det här kanske lite ”daterat”. Men å andra sidan kommer och går gammal hederlig rock & roll nästan från år till år. Och det dyker alltid upp nya fans.

Så vem vet, nästa år är det kanske dags igen för Not A Woman Not A Child...

Nr: 1298/2222

Dave Edmunds raggarrock

Dave Edmunds – Del 3

DAVE EDMUNDS – GET IT – 1977

Detta är rock & roll!. Get It är en platta fullproppad med lysande små pubrockörhängen, en och annan svettig countrylåt, rhythm & blues, rockabilly och några Nick Lowe-pärlor. En kanonplatta helt enkelt. Get It var den LP som fick mig att få upp ögonen för Rockpile, för Nick Lowe och brittisk pubrock.
Det var nog ingen tillfällighet att jag fick tipset om skivan av en gammal jönköpingsraggare. Det var precis sån här musik de ville ha i sina amerikanare när de kom glidande på stråket mellan Hamnplan och Snik-Olles på Torpa.

Innan det hade jag inga som helst planer på att skaffa nån LP med Dave Edmunds. Hans två första album hade varit ganska trista saker, perfektionistiska coverinspelningar gjorda i hans hemmastudio i Wales. Men Get It var något helt annat. Nu var Dave Edmunds inte ensam utan hade ett helt band bakom sig.
Dessutom tog han hjälp av Nick Lowe med låtskrivandet, som bidrog med flera nya låtar och dessutom arbetade om det lånade materialet. Resultatet blev mer än bra.

Get It är än idag en riktigt kul rockplatta att lyssna på...om man är på det humöret vill säga... Tar jag inte alldeles fel blev Get It på något sätt också starskottet för Edmunds och Lowes band Rockpile, som en kortare period i slutet av 70-talet var ohyggligt populära både i England och här i Sverige.

Det i sin tur gav upphov till en rad briljanta och numera klassiska pubrockplattor med både Dave Edmunds, Nick Lowe och Rockpile.

Nr: 1734/2222

Välgjort men knappast intressant

Dave Edmunds – Del 2

DAVE EDMUNDS – SUBTLE AS A FLYING MALLET – 1975

Det sägs att Dave Edmunds höll på i fyra år med den här inspelningen. Han satt i sin hemmastudio i Wales och finputsade och finputsade för att få de gamla soulörhängena och blueslåtarna han valt ut att låta så lika originalet som möjligt.
Resultatet blev naturligtvis oklanderligt...och nästan helt olyssningsbart. Dave Edmunds ansträngningar fick precis motsatt effekt. Subtle As A Flying Mallet är alldeles förbannat tråkig.

Den massiva vägg av ljud Dave Edmunds lyckades bygga upp är visserligen välgjord, men inte särskilt intressant. Varför lägga så mycket tid på gamla låtar om man inte vill sätta sin egen prägel på dem?
Två intressanta låtar har jag dock hittat, Nick Lowes She´s My Baby. Sen har han letat upp en gammal låt med The Chordettes, Born To Be With You, som åtminstone jag inte hade koll på.

Men Dave Edmunds lärde sig något av att sitta isolerad i sin studio i Wales. Det är jag helt säker på. De skivor han gav ut senare på 70-talet, Get It, Tracks On Wax och Repeat When Necessary är något helt annat och får Subtle As A Flying Mallet att blekna bort i ett tacksamt dis av distade gitarriff.

Nr: 1440/2222

Hemmafixaren Dave Edmunds

Dave Edmunds – Del 1

DAVE EDMUNDS – ROCKPILE – 1971

Dave Edmunds Rockpile är svårlyssnad idag. Det skrapiga ljudet, den hemmagjorda mixningen och Edmunds lite säregna sätt gör att man måste ha ganska mycket tålamod. Jag är inte helt såld på den här plattan.
I början av 70-talet var Dave Edmunds en hemmafixare. Han lärde sig spela gitarr genom att lyssna på skivor med Everly Brothers, Elvis och Chet Atkins.

I slutet av 60-talet fick han med gruppen Love Sculpture viss framgång med att göra om klassiska musikstycken till rock. Sabre Dance (sabeldansen) i speedad rockversion blev deras största framgång.

När gruppen splittrades stack han hem till Wales, byggde en hemmastudio och började spela in låtar helt efter eget huvud. Ett av de första resultaten blev den här plattan, Rockpile.

Edmunds spelar själv alla instrument, utom bas där gamle Love Sculpture-polaren John Williams hoppar in. Det finns många kritiker som hävdar att det är en lysande platta. Jag är däremot tveksam.

Jag går inte igång på de här gamla blues- och soulklassikerna som Edmunds, Chuck Berrys Sweet Little Rock & Roller och Dylans Outlaw Blues med flera.

En riktigt spännande sak hittar jag dock, I Hear You Knocking, som jag dessutom har för mig blev en ganska stor hit.

Originalpressen av den här LP:n är en raritet som många samlare vill ha. Min skiva är dock en reissue från 1978.

Nr: 1439/2222

Dave Edmunds på Konserthuset

På lördag 28 september spelar allas vår gamle rockhjälte Dave Edmunds i Jönköping. Detta ska så klart uppmärksammas.

Innan Dave Edmunds på lördag kväll går upp på Konserthusets stora scen ska jag därför orientera dem som som inte kan rabbla sin Edmundsdiskografi i sömnen genom stora delar av hans karriär som soloartist.

Idag fredag och i morgon lördag ska jag försöka hinna med att berätta om så många av hans soloalbum som möjligt.

De album som jag har i min egen samling givetvis – jag har inte alla (men jag tror det räcker).

Att sen Dave Edmunds gjort massor av andra grejer, och mängder av skivor tillsammans med andra artister, som musiker eller producent, får vi ta en annan gång...


Bilden på Dave Edmunds är fri att använda, är från 1980 och är tagen av fotografen Jeremy Gilbert i Kanada.

Artiklarna:
Hemmafixaren Dave Edmunds (Rockpile)
Välgjort med knappast intressant (Subtle As A Flying Mallet)
Dave Edmunds raggarrock (Get It)
Pubrock i rasande tempo (Tracks On Wax)
Hopplöst charmig pubrock (Repeat When Necessary)
Rakt på från början (Twangin´)
Rootrock, Dave Edmunds och The Boss (DE 7)
Dave Edmunds siktade högt (Information)
Edmunds + Lynne = Riff Raff (Riff Raff)
Var har Edmunds gjort av sin gitarr? (Closer To The Flame)

torsdag 26 september 2013

Garagekänslan finns där

GREEN ON RED – THE KILLER INSIDE ME – 1987

Lite rock´n roll, ett halvt stänk punk, powerrock och rhythm´n´ blues. Amerikanska Green On Red var minsann en frisk vind från väster!

Det hade jag inte räknat med. Trodde inte ett dugg på The Killer Inside Me först...det är ju en skiva från 1987...
Tur jag kollade...hade tänkt göra mig av med den. Men så blir det inte.
Tydligen gick det vildare till på skivorna innan, sägs det. Skramlig garagerock. Låter spännande, men jag har inte hört nån av dem...ännu. Men då höll Green On Red till på ett mindre skivbolag.

The Killer Inside Me är deras första på ett större, Mercury...och då fick de väl förhållningsorder kan jag tänka mig.
Lite av det där skramliga har de dock fått med sig på The Killer Inside Me. Och det är kul. Garagekänslan finns kvar, även om soundet är ganska välstädat och snyggt.

Jag börjar tänka på Them och till och med Stones...men det är kanske att gå för långt, i den klassen är inte Green On Red. Men det är en rätt kul skiva att spela, även om jag inte tror att man ska göra det för ofta.

Nr: 2111/2222

tisdag 24 september 2013

För mycket av allt...

RICK WAKEMAN – THE MYTHS AND LEGENDS OF KING ARTHUR AND THE KNIGHTS OF THE ROUND TABLE – 1975

På senare tiden har jag fått stor respekt för Rick Wakeman och hans musik. Han är en virtous och kompositör av stora format och förmodligen en av den progressiva rockmusikens allra största keyboardister. Men ibland tycker jag han tar i för mycket...
The Myths And Legends Of King Arthur And The Knights Of The Round Table är visserligen ett av hans tidiga verk. Det anses av många vara ett mästerligt arbete, vilket det är.

Rick Wakeman lyckas med sina fingertoppskänsliga grepp skapa en medeltida stämning där man riktigt ser Kung Arthurs sagoriddare framför sig.

Här finns både illusionen av ”den mörka medeltiden” och slottshovets glättiga liv. Blandningen mellan klassisk musik och progressiv rock blir ganska häftig.

Men samtidigt tycker jag Rick Wakeman tar i väldigt mycket. Den här LP:n går inte att spela särskilt många gånger samma dag.

Den är mastig och mättande och kan mot slutet framkalla en lättare känsla av dåligt samvete över ohämmat frosseri. Den dystra stämningen efter en allt för kraftfull måltid inträder.

Orsaken är att Rick Wakeman vid den här tiden arbetade tillsammans med en hel symfoniorkester och en gigantisk kör.
Det är nog därför anrättningen blir precis som sitt ohyggligt långa namn – The Myths And Legends Of King Arthur And The Knights Of The Round Table – uppblåst pompös, bombastisk och för mycket av allt.

Nr: 724/2222

måndag 23 september 2013

Inget trams i min trädgård

ANDERS F RÖNNBLOM – RAMLÖSA KVARN - 1972

Under gymnasietiden försökte vår lärare i svenska, en äldre lärd dam, introducera oss för Baudelaire, Stig Dagerman, Karin Boye - och om det knep med läslusten - Steinbeck.

På den tiden läste jag Lundell och Kerouac och jag kommer ihåg att diskussionerna ibland blev ganska hetsiga. Men jag fick i alla vår lärarinna att läsa Jack*...vilken hon sågade omgående...liksom Vargmåne**...Lundell var som poet ganska begränsad, menade hon.
När jag några år senare träffade min gamla lärarinnan på stan visade det sig att hon kom ihåg mig. Och hon frågade om Lundell fortfarande var min stora hjälte. Eftersom detta skedde något år efter att Lundell gett ut skivan Kär och galen kunde jag inte svara något annat än nej på den frågan.

Men samtidigt berättade jag att jag hittat en ny svensk rockpoet, Anders F Rönnblom. Min gamla lärarinna bara skrattade och skakade på huvudet, men blev nog lite intresserad ändå.
För ungefär ett år senare fick jag ett brev från henne, hon hade då gått i pension. Min lärarinna berättade att hon, efter en hel del letande fått tag i och lyssnat på en skiva med Anders F Rönnblom, Ramlösa kvarn. Hon påpekade noga att detta självklart inte var musik hon vanligen lyssnade på.

Men hon gjorde i alla fall en jämförelse med Lundell och höll faktiskt med mig, Anders F var skickligare tyckte hon. Även om hans poesi inte heller nådde till några högre höjder, så var han åtminstone rolig...(men som jag förstod det var graderingen hårfin...).

Detta brev är en av anledningarna till att jag även nu för tiden gärna lyssnar på Ramlösa kvarn. Och jag måste hålla med min gamla svensklärare, Anders F Rönnblom är rolig.

Ramlösa kvarn är full av små retfulla och humoristiskt kryddade texter, cyniska på sina ställen men inte på långa vägar med den bitterhet han utvecklade senare.

Men jag håller inte med henne om kvaliteten. Anders F var redan 1972 en ordvrängare av rang, påläst och kunnig. Musiken är stundtals förvirrande, man vet aldrig riktigt vad Anders F egentligen vill.

Är det pop, visa eller kanske svårfångad svensk progg? En dos Crosby-Nash handlar det i alla fall om. Det är jag säker på. Men progg är det nog inte, även om Anders F Rönnblom alltid varit ”politiskt orienterad” i sina texter.

Men det där spelar ingen roll. Ramlösa kvarn är en sån där tidlös LP som går att ta fram och lyssna nästan precis när som helst. Jag bara älskar låtar som Stygg stygg whiskey, Det ska inte bli något mera trams i min trädgård (Är det inte en fantastisk låttitel? Den handlar förresten om svårigheterna med att skriva ”bra” poesi), Ramlösa kvarn och Ta väl hand om Louis.

Förresten, hela skivan är bra. Det är bara bra låtar på Ramlösa kvarn.

Nr: 267/2222

* Ulf Lundells debutroman.
** Lundells första LP.

söndag 22 september 2013

Golden Earrings blixtrande livealbum

Live – Live – Live...Del 10

GOLDEN EARRING – LIVE - 1977

De bästa liveskivorna gjordes nog på 70-talet, Made In Japan, Derek & The Dominos In Concert, Focus at The Rainbow och Tulls Bursting Out (så klart) bara för att räkna upp några.

Det är dock sällan Golden Earrings blixtrande liveplatta från 1977 nämns i de sammanhangen. Men i min värld är detta en bortglömd inspelning som borde få upprättelse. Det ska den få nu!
Golden Earrings dubbla livealbum gavs alltså ut 1977, direkt efter album som Moontan, Switch, To The Hilt och Contraband. LP-skivor som anses vara holländarnas bästa efter att de glidit över allt mer från pop till progressiv rock.

Det är den låtskatten de använder sig av på liveskivan med något undantag. Här finns låtar som Candy´s Going Bad, Mad Loves Coming, Vanilla Queen, Just Like Vince Taylor och givetvis Radar Love.
De som gillade när Golden Earring i studion drog ut de här låtarna i långa jam lär få sitt lystmäte tillgodosett. Låtarna är om möjligt ännu längre på den här liveinspelningen.

Med akter på mellan tio och tretton minuter skulle man då kunna misstänka att det blir tråkigt och fantasilöst, men Golden Earring klarar den balansgången. Jag vill nog påstå att det låter bättre här än i studion.

Sen har Golden Earring en rätt skön stil. Atmosfären är avslappnad och intim.

En riktigt bra liveplatta med andra ord som jag verkligen rekommenderar den som gillar den här typen av album.

Nr: 2055/2222

Alltid ett nöje att lyssna på Kinks, men...

Live – Live – Live...Del 9

KINKS – LIVE-THE ROAD – 1987

Kinks livespelningar under 80-talet har ibland fått ganska dåligt rykte. Mest för att Ray Davies vägrade spela sina gamla låtar. Live-The Road kan tyckas vara en ganska onödig liveplatta, inspelad i USA sommaren 1987, över 20 år efter Dead End Street. Men å andra sidan hade ju Ray Davies inte på något sett gett upp då.
Men Live-The Road ska inte räknas till Kinks större verk. Det är ett livealbum som nog mer som ska ses som dokumentation av en period i Kinks ”liv”, än som banbrytande och intressant.

I vanlig ordning väljer Ray Davies, på gott och ont, att enbart spela bandets nyare låtar. I det här fallet handlar det då främst om 80-talsplattorna Think Visual och Give The People What They Want.

Den enda av Kinks äldre material som får plats är det något lustiga valet Apeman, som inte hör till mina favoriter precis.

Jag hade väl önskat mig fler av de äldre låtarna, men det är så klart ett nöje att lyssna på Kinks ändå.

Inte minst Come Dancing som var bandets största hit vid den här tiden och faktiskt nästan blir bättre live än i studioinspelningen. Det är utan tvekan bästa spåret här.

Men som helhet känns Live-The Road ändå ganska intetsägande. Namnet på albumet är lite fantasilöst skulle jag vilja lägga till.

Bara några år innan hade Kinks släppt live-LP:n One For the Road. Kunde de inte ansträngt sig lite mer?

Nr: 1799/2222

Supertramp bäst i studion

Live – Live – Live...Del 8

SUPERTRAMP – PARIS – 1980

I slutet av 70-talet hade Supertramp allt. De var hyllade superstjärnor, hitlåtarna spelades om och om igen i radio och deras skivor sålde i drivor. De hade gjort allt utom ett livealbum...så det var nog nödvändigt för dem att ge ut den här dubbel-LP:n, en inspelning från november 1979 i Paris.
Men där någonstans gick gränsen. Supertramp var briljanta musiker, men de var i första hand ett studioband. De avancerade saker de gav sig på i inspelningsstudion fungerade inte lika bra inför publik, vilket det här albumet är ett tydligt exempel på.

Supertramp försökte nog och jag är helt säker på att de satsade helhjärtat. Men Paris skapar aldrig den där önskan om att ”jag-borde-varit-där”. Gruppens finstämda snygga harmonier och bra popmelodier försvinner här i ett stökigt moln av hög volym och ett rasande tempo som inte alls passar för deras låtar.
Jag tror att många köpte den här skivan, och jag tror att nästan lika många blev besvikna. The Logical Song, som då var en av deras största hits, är bara en blek kopia, Breakfast In America, som är en ganska trallvänlig melodi, saknar fart, tempo och nerv.

De låtar som jag har mest behållning av är det äldre materialet - från Crime Of The Century - låtar som School, Bloody Well Right och Dreamer. Där hittar Supertramp någorlunda rätt. Men nej, Supertramp var bäst i studion.

Nr: 881/2222

En svårslagen klassiker

Live – Live – Live...Del 7

JETHRO TULL – BURSTING OUT – 1979

Bursting Out är inget annat än ohygglig. En ruggigt bra live-platta. Och en av anledningarna till att jag startade den här bloggen. Det här var en av de skivor jag ville berätta om. Det finns inte en dålig låt.
Och det är definitivt progrock. Jethro Tull krossar, förintar och maler ner allt motstånd. Bursting Out är en svårslagen höjdpunkt i min samling. För den som gillar Tulls album från 70-talet är det här en två timmar lång fest.

Men då gäller det att få tag på vinylalbumet, dubbel-LP:n. För tydligen lär det finnas en cd-utgåva av det här albumet nedkortat till ungefär 15 låtar. Den kanske är bra, men va tusan. Det finns ju mer. På den här dubbeln finns hela 21. Och inte ett enda svagt ögonblick. Så skaffa den i stället.
Skivan är inspelad 1979, mitt under Tulls allvarliga och seriösa period som skogstroll, med folkrockskivor som Heavy Horses och Songs From the Wood bakom sig.

Man skulle då kunna misstänka att det skulle spilla över här också. Men det gör det inte, trots att flera av låtarna från de skivorna givetvis är med.

Ian Anderson dompterar publiken från de första tonerna i introt till No Lullaby, som förresten är grym. Sen fortsätter det bara.

Ians improviserade flöjtsolo på b-sidan är en höjdpunkt, men när bandet i en rad kör Too Old To Rock´n Roll, Conundrum (ett jävulskt fett trumsolo), Minstrel in the Gallery och Cross Eyed Mary, då får i alla fall jag rysningar. Avslutningen med Aqualung och Locomotive Breath är minst lika bra. Om inte ännu bättre.

Jethro Tull fick redan innan de släppte sin första skiva 1968 ryktet att vara ruggigt bra live. Det dröjde dock mer än tio år innan Bursting Out kom, gruppens första liveplatta. Fansen kan inte varit missnöjda trots att de fick vänta så länge.

Nr: 1322/2222

UFO, boogierock och nostalgi

Live – Live – Live...Del 6

UFO – LIVE – 1974

De flesta är nog överens om att UFO:s hårdrockkarriär startade på allvar 1974 med albumet Phenomenon. Då hade de värvat underbarnet Michael Schenker från Tyskland och gjorde – för den tiden – rätt brutal hård rock.
Men UFO gjorde skivor innan det, då med Mick Bolton som leadgitarrist. I början av 70-talet lirade de spacerock och gav ut två album, UFO 1 och UFO 2 (eller Flying, vilket man vill).

Det där kulminerade med en liveplatta 1972, UFO Live, inspelad under en turné i Japan, som av någon anledning sällan nämns i officiella diskografier över bandet.

Inte för att den är så där jättebra. Ljudet är kasst, låtarna är lite för stökiga och ruffiga och Michael Schenker är en bra mycket bättre gitarrist än Bolton.

Men det finns en del läckra saker, låtar hämtade från UFO:s spacerockplattor, ettan och tvåan. C´mon Everybody, Who Do You Love och ”eposet” The Coming Of Prince Kajuku.
Spacerock förresten? Det är jag inte säker på att det är. På den här skivan låter UFO mer som ett gammalt hederligt boogierockband, som inte har vett att sluta låtarna i tid.

För de flesta är långa, och rätt sega saker. En sak är säker. Ingen hade nog hört talas om UFO om de inte lyckats övertala Schenker. Det hindrar ju inte jag gillar den här plattan ändå, lite grand. Förmodligen bara av nostalgiska skäl...

Nr: 1326/2222

lördag 21 september 2013

Steve Miller är aldrig tråkig

Live – Live – Live...Del 5

STEVE MILLER BAND – LIVE – 1983

Steve Miller Band hade på 80-talet ryktet att vara ett briljant liveband. Men efter att jag hört gruppens enda liveplatta* är jag inte övertygad. Det är en ganska platt sak. En lång rad gamla listettor och en anonym publik.
Men okej, skivan är inspelad på 80-talet. Då lät liveskivorna precis så... Skivan lär vara inspelad under en promotionturné för Abracadabra-skivan...den där hemska...

Men det är ändå inte tråkigt att lyssna på skivan. Vare sig man vill eller inte är det lätt att dras med i den allmänna hysterin och bara älska gamla hitlåtar som Jet Airliner och Fly Like An Eagle.

Det är ju bra låtar. Och Steve Miller är aldrig tråkig. Men egentligen vill åtminstone jag bli lite överraskad, att det dyker upp nåt nytt, eller några nya arrangemang eller nåt annat spännande. Det förekommer inte här.

Man skulle precis lika gärna kunna spela de gamla studioskivorna i stället. Nåja, en kul grej hittar jag, eller snarare två, Gangsters Of Love och Living In The USA.

De låtarna hörde inte till Steve Millers hitkavalkad på 70-talet, det är äldre grejer. Båda är hämtade från det alldeles lysande psykedeliska albumet Sailor från 1968. På den här inspelningen låter de visserligen som vilka 70- eller 80-talshits som helst, men i alla fall...

En annan ”skräll” är också gamla hederliga Mercury Blues, en cover Steve Miller hade med på sin LP Fly Like An Eagle. Det blev ingen hit för Miller, den äran fick David Lindley i stället ta åt sig.

Nr: 1219/2222

* På LP:n Rock Love från 1971 är ena sidan en liveinspelning, men den får man nog se som en parentes.