Var har Edmunds gjort av sin gitarr?

Dave Edmunds – Del 10

Här slutar mitt samlande av Dave Edmunds skivor. Det är också den sista av hans LP-skivor jag skriver om.

DAVE EDMUNDS – CLOSER TO THE FLAME – 1990

Jaha, den här LP:n tog alltså sex år för Dave Edmunds att värka fram. Och så blev det så här?

Jag är inte ett dugg imponerad. Jag är det inte nu...och jag var det inte då, 1990, då all musik fortfarande skulle låta så här...som en blandning mellan synthpop och Bruce Springsteen. För så låter Dave Edmunds på den här skivan.

Men jag måste säga att jag uppskattar att han försökte med nya grepp och infallsvinklar. Det här är en amerikansk LP, inspelad i USA och vår gamle brittiske pubrockhjälte Edmunds har valt de flesta låtarna efter det. Sett från 1990-hållet blir det nog rätt lyckat.

Det är gammeldags landsbygdsrock i ny tappning. Och det kan ju vara kul, eller? Tja, kanske var det fräckt då, men jag minns det faktiskt inte riktigt så. Jag kom aldrig överens med Closer To The Flame.

Jag gör det inte nu för tiden heller. Jag tycker till och med ännu mindre om den. Det är nästan så jag vill ställa den vid sidan av Riff Raff, Edmunds absoluta bottennapp (vilket nästan alla är överens om) sex år tidigare.

Denna taskiga inställning till Closer To The Flame beror givetvis på soundet. Edmunds var perfektionist och det märks här. Ljudet är synthigt och stelt, tråkigt i längden.
Och var har pojken gjort av sin gitarr?

På den positiva sidan räknar jag dock in Mickey Jupp-låten Don´t Talk To Me, som är en få låtar på skivan som svänger på riktigt.

Jag skulle också vilja räkna in den andra Jupp-låten, Stockholm, men det kan jag inte...den är inte ens lite rolig...

Nej, Edmunds kunde bättre än så. Det vet alla som var med på 70-talet. Det är de skivorna man ska ha. Closer To The Flame kan man med gott samvete låta bli.

Nr: 1385/2222