IAN HUNTER – YOU´RE NEVER ALONE WITH A SCHIZOPHRENIC – 1979
Ian Hunter släppte You´re Never Alone With a Schizophrenic 1979. En platta som kom i rätt tid för den gamle glamrockshjälten. Hans stjärna hade efter splittringen av Mott the Hoople börjat dala och CBS ville knappt ge ut hans skivor.
Men You´re Never Alone With a Schizophrenic blev en vändpunkt. Enkel och rak rock, tillbaka till rötterna. Skivan är inspelad i New York.
Kanske är det därför den har samma skramliga och upproriska känsla som Velvet Undergrounds musik och Lou Reeds tidiga album. Det är fortfarande Ian Hunters bästa LP.
Det året hamnade jag på en för mig ovanlig ungdomstillställning i Kättilstorp*. Middag med flera rätter och trevlig konversation vid bordet, rödvin och sånt.
Här var det nån som hade en skiva med Billy Ocean och en annan med Art Garfunkel. Que Sera Mi Vida med Gibson Brothers, minns jag också tydligt.
Lite halvdesperat letade jag därför igenom den lilla skivsamling som fanns. Och hittade till min lättnad detta Ian Hunters storverk.
Här fanns rockrökare som Just Another Night, Cleveland Rocks och Standing in my Light, perfekta festlåtar.
Dessutom var ju delar av Bruce E Street Band med i bakgrunden, Roy Bittan på piano, Max Weinberg på trummor och Gary Tallent lirade bas. Och Springsteen var ju hur inne som helst på den tiden. Men det gick inte hem hos sällskapet, som skruvade på sig, obehaglig muisk.
Jo, en låt funkade, Ships. En typisk rätt hyfsad Mott the Hoople-ballad. Varför fick jag förklaringen till senare, när Barry Manilow fick en hit med just den låten. Skrämmande lik originalet, förresten. Jag var i fel sällskap helt enkelt.
För Ian Hunter blev flykten till New York lyckad. Jag flydde från Kättilstorp.
Nr: 115/2222
* Villaområde i Jönköping.
Ian Hunter släppte You´re Never Alone With a Schizophrenic 1979. En platta som kom i rätt tid för den gamle glamrockshjälten. Hans stjärna hade efter splittringen av Mott the Hoople börjat dala och CBS ville knappt ge ut hans skivor.
Kanske är det därför den har samma skramliga och upproriska känsla som Velvet Undergrounds musik och Lou Reeds tidiga album. Det är fortfarande Ian Hunters bästa LP.
Det året hamnade jag på en för mig ovanlig ungdomstillställning i Kättilstorp*. Middag med flera rätter och trevlig konversation vid bordet, rödvin och sånt.
Här var det nån som hade en skiva med Billy Ocean och en annan med Art Garfunkel. Que Sera Mi Vida med Gibson Brothers, minns jag också tydligt.
Här fanns rockrökare som Just Another Night, Cleveland Rocks och Standing in my Light, perfekta festlåtar.
Dessutom var ju delar av Bruce E Street Band med i bakgrunden, Roy Bittan på piano, Max Weinberg på trummor och Gary Tallent lirade bas. Och Springsteen var ju hur inne som helst på den tiden. Men det gick inte hem hos sällskapet, som skruvade på sig, obehaglig muisk.
Jo, en låt funkade, Ships. En typisk rätt hyfsad Mott the Hoople-ballad. Varför fick jag förklaringen till senare, när Barry Manilow fick en hit med just den låten. Skrämmande lik originalet, förresten. Jag var i fel sällskap helt enkelt.
För Ian Hunter blev flykten till New York lyckad. Jag flydde från Kättilstorp.
Nr: 115/2222
* Villaområde i Jönköping.
Inte visste jag att Barry Manilow hade spelat in "Ships". Frågan är om jag verkligen ville veta det... Huvva!
SvaraRaderaBer så hemskt mycket om ursäkt. Och känner nu att jag får svårt att förklara bort varför jag visste det...
SvaraRadera