DAVID BOWIE – YOUNG AMERICANS – 1975
David Bowies soulperiod...hmm, nja...man behöver ju inte tycka om det om man inte vill. Jag tyckte aldrig det var särskilt intressant egentligen...det blev roligare när han stack till Berlin ihop med Brian Eno...men soul var det alltså...här kommer Young Americans:
Det verkar som att många tycker bra om den här skivan. Inte minst recensenter som genom åren ofta gett den lovord. Jag vill anmäla en något annan åsikt. Jag tycker faktiskt inte det är en bowieplatta som är helt nödvändig i samlingen.
Den där amerikanska soulgrejen Bowie gav sig på övertygar inte mig. Nu är det kanske så att jag är ”färgad” av mina tidiga upplevelser av David Bowie. När jag ”upptäckte” honom var han Ziggy Stardust.
Jag kommer så väl ihåg när singeln Young Americans dök upp. Jag var bland de första i kön. Och så klart gillade jag låten, men blev samtidigt förvånad. Var det så här det skulle bli?
Jag var också snabb med att köpa LP-skivan. Men gillade den inte riktigt lika mycket som alla andra. Hittade egentligen bara en låt till, Across The Universe. Det var nog mest för att det var Beatles, vilket var lite oväntat av Bowie.
Att sen John Lennon var med och körade bakom Ziggy...förlåt Bowie...i Fame tyckte man naturligtvis var intressant.
Trots det ställde jag undan Young Americans ganska omgående och där har den blivit stående, utom en kort period i början av 80-talet när Bowie precis släppt Let´s Dance-plattan...och jag tyckte mig ana vissa likheter. Let´s Dance har inte heller varit nån av mina favoriter.
Nr: 709/2222
David Bowies soulperiod...hmm, nja...man behöver ju inte tycka om det om man inte vill. Jag tyckte aldrig det var särskilt intressant egentligen...det blev roligare när han stack till Berlin ihop med Brian Eno...men soul var det alltså...här kommer Young Americans:
Den där amerikanska soulgrejen Bowie gav sig på övertygar inte mig. Nu är det kanske så att jag är ”färgad” av mina tidiga upplevelser av David Bowie. När jag ”upptäckte” honom var han Ziggy Stardust.
Jag kommer så väl ihåg när singeln Young Americans dök upp. Jag var bland de första i kön. Och så klart gillade jag låten, men blev samtidigt förvånad. Var det så här det skulle bli?
Jag var också snabb med att köpa LP-skivan. Men gillade den inte riktigt lika mycket som alla andra. Hittade egentligen bara en låt till, Across The Universe. Det var nog mest för att det var Beatles, vilket var lite oväntat av Bowie.
Att sen John Lennon var med och körade bakom Ziggy...förlåt Bowie...i Fame tyckte man naturligtvis var intressant.
Trots det ställde jag undan Young Americans ganska omgående och där har den blivit stående, utom en kort period i början av 80-talet när Bowie precis släppt Let´s Dance-plattan...och jag tyckte mig ana vissa likheter. Let´s Dance har inte heller varit nån av mina favoriter.
Nr: 709/2222
Jag som aldrig varit någon större beundrare av Bowie, men däremot älskar klassisk 60- och 70-talssoul tycker förstås precis tvärtom. Detta kan enligt min mening vara Bowies enda riktigt helgjutna platta. Dessutom anser jag att titellåten är en av de två Bowie-låtar som skulle platsa på en lista över de 500 bästa rock/pop-låtar som gjorts (den andra är "Life on Mars").
SvaraRadera