The Musical Box: september 2014

tisdag 30 september 2014

Lite skön funk under ytan

RARE EARTH – RARE EARTH - 1977

Detta är Rare Earths bästa album...
Om man bara räknar deras tre sista innan de kastade in handduken vill säga... Därmed inte sagt att det är bra...
Det här är nämligen enligt min mening en skitskiva. Alltså ett ganska sorgligt kapitel för ett av det tidiga 70-talets bästa funkrockband i USA. Men skivan Rare Earth från 1977, deras första på Prodigal, är ändå den bästa av de sista de gjorde.

Här lirar de åtminstone mer funk än disco. På uppföljarna, Band Together och Grand Slam, båda 1978, var det precis tvärtom.

Så jag tänker inte såga den här skivan vid fotknölarna (jag nöjer mig med en kapning vid knälederna). Förutom det skojiga att låten Foot Loose & Fancy Free har samma namn som Rod Stewart samma år döpte ett av sina album till, finns det faktiskt lite skön funk under den något glittriga ytan.

Is Your Teacher Cool är absolut en sån där låt som kunde blivit en hit 1977. Åtminstone borde den spelats en del på dansgolven. Foot Loose..också, kanske...

Men det finns faktiskt ett par orättvist behandlade saker till på skivan om man letar noga och pillar lite under den såriga skorpan, men bara om man jämför med vad Rare Earth hittade på senare...

Jag är helt övertygad om att det finns en och annan soulfunkpopidealist som verkligen skulle gilla den här plattan. Men inte jag...

Nr: xxx/2222 (borttagen ur samlingen)

måndag 29 september 2014

Finch – arvtagare till Focus

FINCH – GLORY OF THE INNER FORCE – 1975

En fingerfärdig gitarrist, en keyboardist (mellotron) med sinne för överdrifter och en basist med lekfull fantasi. Glory Of The Inner Force är rolig att lyssna på, men samtidigt påfrestande. Jämför gärna Finch med Greenslade på speed eller Yes innan Wakeman kom på att de skulle ägna sig åt atmosfär och stämning i stället för rockmusik.
Holländska Finch är ett förhållandevis ungt progressivt rockband, gruppen reste sig som en fågel Fenix så sent som 1975 ur spillrorna av gamla beatpop- och psykedeliabandet Q´65.

De nämns ofta som ett av Hollands främsta progressiva rockband, arvtagare och efterföljare till främst Focus, där vissa likheter finns musikaliskt. En stor skillnad mot Focus var att Finch saknade virtuoser som Thijs van Leer (flöjt) och en gitarrist som Jan Akkerman, även om Finchs då unge gitarrhjälte, Joop van Nimwegen, till en början jämfördes med Akkerman.

Finch kan dock konsten att variera sin musik, via jazz och rock, och hittar ständigt nya infallsvinklar.

Det gör lyssningen intressant, även om skivan tack vare det blir mer eller mindre omöjlig att ha på i bakgrunden.

Dessvärre dyker det upp ett par partier som känns mer som transportsträckor än innovativt nytänkande. Men det är min enda invändning.

Glory Of The Inner Force är ett helt instrumentalt album men dock så starkt att det absolut är värt att ge sig på. Jämförelse med Greenslade tycker jag inte är fel, liksom med Focus.

Man kan också ana att Finch lyssnat in sig ganska ordentligt på Tulls Thick As A Brick innan de började göra egna grejer.

Nr: 601/2222

söndag 28 september 2014

Vanlig 80-talspop av Mercury

FREDDIE MERCURY – MR BAD GUY – 1985

Att Freddie Mercury var en stor del av Queens själ och hjärta är det knappast någon tvekan om. Men att bandet levde enbart på hans storhet är inte sant. Jag vill nog påstå att Brian May var minst lika viktig. Detta märks inte minst på Mercurys enda riktiga soloalbum.
Det är faktiskt ingen bra, eller ens rolig skiva, trots Mercurys odiskutabla storhet. För det han lyckas göra här, utan Brian May, är inget annat än ganska alldaglig och rätt så vanlig 80-talspop. Det enda som höjer den här skivan över det vanliga är Freddies röst.

För min del räcker det med en genomlyssning. Jag hinner tröttna efter bara ett par låtar. Någonstans förväntar man väl sig att det ska låta som Queen.

Och det gör det. Men inte bra, utan ungefär som när mellanregistret i högtalaren har pajat.

Living On My Own blev en hit på den här plattan, men det saknas något viktigt här. Det viktiga är naturligtvis Brian May.

Det går faktiskt att jämföra. Låtarna Made in Heaven och I Was Born To Love You finns också med på Queens sista album, Made in Heaven. De låter bättre där.

Nr: 1572/2222

lördag 27 september 2014

Mainstream...men bra mainstream...

ERIC CLAPTON – MONEY AND CIGARETTES – 1983

Den här LP:n är Claptons sista album innan han sögs ner i det svarta hål som kallas mainstream och inte spottades ut förrän tio år senare. Money And Cigarettes är början på den eran. Om det berodde på att han bytte skivbolag till Warner Brothers kan man bara gissa...
Jodå, Money And Cigarettes har alla kännetecken på mainstream. Det här är ett album Eagles skulle varit stolt över.

1- Musiken är steril, här finns inget som riktigt skakar om eller är ens i närheten. När en låt med namnet I´ve Got A Rock´n´ Roll Heart är ett enda långt sömnpiller, då förstår man.

2- Det är en popskiva, inte en enda riktig blueslåt. Det är inget bra tecken när det gäller Clapton.
Men här kommer twisten...jag har ju trots allt skivan kvar i samlingen...för...

1- Soundet är riktigt bra. Clapton lyckades på något sätt undvika det där trista 80-talssoundet. Money And Cigarettes låter bra. Möjligtvis beror det på producenten Tom Dowd, som verkade vara en sansad man.

2- Jämför man Money And Cigarettes med allt annat EC skulle hålla på med de kommande tio åren står den sig rätt bra ändå.

3- På 60-talet hade Clapton aldrig kommit undan med så svaga låtar, men det finns en del låtar jag tycker är helt okej; The Shape Your In till exempel.

4- Clapton hade med sig ett bra gäng i studion, Ry Cooder (gitarrkung) och Albert Lee (gitarrhjälte). Att Gary Brooker (Procol Harum-gigant) tydligen fick sparken mitt under inspelningen är en annan historia.

Nr: 2024/2222

fredag 26 september 2014

Yes första klassiker

YES – THE YES ALBUM – 1971

Här föll första pusselbiten på plats för Yes. Den då nye Steve Howe var en klart bättre gitarrist än föregångaren Peter Banks. Med den här skivan, gruppens tredje, kan man hävda att Yes satte sitt sound.

Det är den första riktigt bra progressiva rockplattan som Yes gjorde. Men jag är ändå inte alls säker på vad det var Yes ville. Jag tror faktiskt inte de visste själva...
Förmodligen ska den här skivan räknas in bland Yes ”klassiska” album. Tre fakta talar för detta. Först och främst har Andersons texter här blivit helt galna och fullständigt meningslösa, vilket är ett viktigt kriterium.

På den här skivan är det första gången Chris Squires basspel imponerar. Och så var det då Steve Howe och hans gitarr, som sagt...
Sen är det också en skiva där melodierna genomgående är bra (med något undantag).
The Yes Album är så klart inte ens i närheten av Fragile eller Close To The Edge. Skivan ligger dock närmare Fragile än de flesta senare album. Här är låtarna överlag ganska korta.

Howes countryinspirerade liveinspelning av The Clap gillar jag av nån anledning, förmodligen för att den är så udda. Andra favoriter är Starship Trooper och I´ve Seen All Good People som däremot är klassiska Yes-nummer.

Nr: 589/2222

torsdag 25 september 2014

Vem vill höra Doobie Brothers lira hårdrock?

DOOBIE BROTHERS – BROTHERHOOD – 1991

Dangerous måste vara den tyngsta, tuffaste och mest hårdrockiga låt Doobie Brothers någonsin gjorde. Fläskiga riff, tung rytm och väldigt mycket sydstatsrock. Väldigt uppfriskande också. Låten finns på skivan Brotherhood från 1991, som är uppföljaren på comebackplattan Cycles två år tidigare.
Det där måste vara något av det svåraste som finns för ett rockband. Att komma med något bra efter en efterlängtad...och ganska väl mottagen comeback. Det är då det är lägre att visa vad man vill och kan.

Doobie Brothers var på sin tid ett ganska fräckt västkustrockband som gärna plockade in influenser från sydstaterna, gärna Creedence...och ibland bröderna Allman (vill bara påminna om storheter som The Captain And Me och Stampede nu när jag har chansen...).

Och nog hade Doobie Brothers förändrat sitt sound. Framför allt gjorde de lite tyngre grejer.

Felet med Brotherhood var bara att det inte blev särskilt bra. Det blev bara ungefär som Grace Slicks misslyckade försök med Starship efter åren i Jefferson Airplane...och efter Jefferson Starship.

Lite, lite kul, pittoreskt...men rätt ljummet. Samtidigt är den här skivan väldigt mycket roligare än alla de album där soulsopranen Michael McDonald var med.
Dangerous är det bästa spåret på Brotherhood. Resten av låtarna däremot bara ”så där”. Och vem ville egentligen höra Doobie Brothers lira hårdrock på 90-talet?

Nr: xxx/2222 (borttagen ur samlingen)

onsdag 24 september 2014

1972 var Mott the Hooples år

Mott the Hoople var i början och mitten av 70-talet det allra största glamrockbandet. Alla hade deras skivor och låtarna spelades precis överallt, från knattediscot på Dalviks fritidsgård till Husets rökiga dansgolv. 1972 var det stora året för Mott the Hoople, säg den som då inte hört All The Young Dudes.
Men berömmelsen blev kort. Redan 1974 hade gruppen splittrats och sagan var över. Mott the Hoople gjorde dock flera album innan de blev världskända...och ett par album efter att gitarristen Mick Ralphs och superdivan Ian Hunter lämnat.

De skivorna är inte lika välkända. Jag har recenserat alla Mott the Hoople-skivor som bandet gav ut. De texterna har jag samlat här. Alla skivor jag skrivit om har länkats via underrubrikerna. Klick On!

Mott the Hoople (1969)
Motts debut gick de flesta förbi, men att blanda dylanska texter och influenser med betongrock var ingen bra grej, tyckte folk då. Så här 40 år efter är skivan så klart väldigt mycket bättre. Inte minst på grund av Rock And Roll Queen och kinks-covern You Really Got Me.
Mad Shadows (1970)
Tja, vad säger man. Ungefär som debuten, färglöst och den här gången dessutom lite tråkigt. Nej, Mott the Hooples start kunde varit bättre... Men det är klart, Walking With A Mountain och Thunderbuck Ram fick hänga med in i framtiden som trots allt ganska bra grejer.
Wildlife (1971)
Anses vara ett riktigt bottennapp och desperat försök av Mott att hitta sin egen grej. Men att blanda hårdrocksriff med country och soul var inget bra grepp. Keep A´ Knockin´är en bra låt, men sen är det väldigt svaga grejer.
Brain Capers (1971)
Ännu en inte allt för starkt lysande stjärna på Motts himmel. Ganska tafflig rock, men charmigt och lite naivt. För den skull är det en rolig skiva. Men inte mycket mer... Death MyBe Your Santa Claus och Sweet Angeline är skivans bästa spår.
All Of The Young Dudes (1972)
Mott the Hooples stora genombrott. Bandet var på väg att lägga ner när de fick låten All The Young Dudes av David Bowie, som dessutom hjälpte dem producera plattan. Det gjorde Mott the Hoople till ett av sin tids största glamrockband.
Rock And Roll Queen (1972)
När Mott blir stora på riktigt ges denna samlingsplatta ut med låtar från de första fyra ”okända” skivorna. Kanske ett ganska bra grepp när man tänker efter. Mott the Hooples första album var ärligt talat inte särskilt bra. Här finns de bästa låtarna från de tidiga åren samlade.
Mott (1973)
Bandet fick stå på egna darriga ben när Bowie slkäppte sitt grepp om dem. Men ändå är det här en riktigt bra Mott-platta. Tuffare och ruffigare än den tidigare, men med flera bra låtar, som All The Way From Memphis och Honaloochie Boogie.
The Hoople (1974)
Gitarristen Mick Ralphs lämnar för en kanske ljusare framtid i Bad Company. Mott the Hoople lyckas ändå göra en riktigt bra skiva. The Golden Age Of Rock And Roll och odödliga Roll Awat The Stone blev hits, ändå blev det bandet sista med Ian Hunter.
Live (1974)
Mott The Hoople var bäst live påstås det. Den här LP:n ger åtminstone en liten glimt av den storheten. Tyvärr alldeles för kort och låtvalet är lite märkligt.
Drive On (1975)
Mott the Hoople utan Hunter blev bara Mott... Ändå en ganska hyfsad rockplatta med mindre hits som Monte Carlo, By Tonight och She Does It. Men visst märks det att Ian Hunter inte är med här...
Shouting And Pointing (1976)
Mott borde kanske lagt av efter Drive On, men de fortsatte. Shouting And Pointing borde aldrig spelats in. Detta är en riktigt usel platta och en skamlig avslutning för ett av tidernas största glamrockband.
British Lions – British Lions (1978)
Ett försök till comeback...som inte blev nån större succé. British Lions största framgång blev att de fick vara förband åt UFO och Blue Öyster Cult.

tisdag 23 september 2014

För mycket av det goda...

MAGNETIC FIELDS – 69 LOVESONGS – 1999

69 Lovesongs är ett synnerligen ambitiöst projekt. Det är precis vad titeln säger - 69 kärlekssånger, som av utrymmesskäl placerats på tre CD-skivor. Det är väldigt, väldigt mycket...
Jag kan väl börja med att låtmaterialet är bra, på sina ställen fantastiskt bra. Att det finns mycket popkänsla i fem-mannabandet Magnetic Fields är tveklöst.

Denna skivhög får också mycket högt betyg av en nästan enig kritikerkår. Men jag tycker så här:
Att ge ut 69 låtar med nästan bara akustiskt gitarr, banjo eller violin som komp blir lite för mycket av det goda. Det handlar dessutom om ganska mycket countrypop, även om inslag av de flesta genrer dyker upp bland alla spår som passerar förbi (som ett godståg på Inlandsbanan)...
Den manliga sångaren har dessutom en ovanlig släpig röst, som ett mellanting mellan Johnny Cash och Lou Reed. Det är lite tröttsamt... Därför är 69 Lovesongs ett album man lätt somnar till.

Det är inte av den anledningen jag brukar lyssna på musik. Den kvinnliga sångerskan, som dyker upp på ett fåtal spår, piggar dock upp...

Nej, det här mastodontiska albumet har jag svårt för. Förmodligen förstår jag det inte...

Om jag vid något tillfälle i framtiden lyckas traggla mig igenom alla tre CD-skivorna vid ett och samma tillfälle kanske jag ändrar uppfattning.

Jag misstänker att 69 Lovesongs inte är det album man ska börja med när det gäller Magnetic Fields. I så fall har jag startat på fel ställe...

Nr: 80/CD

måndag 22 september 2014

Briljant av Paul McCartney

PAUL MCCARTNEY – RAM – 1971

Ram är en förbannat bra Beatles-skiva...
Sorry! Paul McCartney-skiva ska det vara.
Men jag tror nästan varenda en av låtarna på Ram skulle kunnat platsa på till exempel Beatles vita eller Abbey Road. Varenda melodi är lika mycket Beatles som Beatles en gång var. Så bra är den! Det tror man inte!

Ram är en ganska tidig McCartney-platta, den kom redan 1971, alltså precis när Beatles bestämt sig för att lägga av. Så det är väl inte så konstigt att skivan låter som den gör. Därför är den naturligtvis helt oumbärlig för alla beatlesfans.
Allt Paul McCartney gjort genom åren har inte varit bra. Flera av hans skivor med Wings och senare soloalbum har känts ganska bombastiska och överarbetade. Och inte har alla melodier varit särskilt kul heller. Det stora undantaget är väl Band On The Run, som är nästan, nästan lika bra som Ram.

Ta bara inledningen med Too Many People, lysande pop...som nog skulle suttit bra även på Abbey Road. Eller lilla trallpoplåten Three Legs, eller Dear Boy och Uncle Albert/Admiral Halsey. Låtar gjorda med väldigt mycket humor och värme (och den som har koll har redan nu insett att jag fortfarande inte ens vänt på skivan än).

B-sidan är naturligtvis precis lika bra, Magical Mystery Tour-inspirerade Monkberry Moon Delight, läckra Heart Of The Country och Long Haired Lady. Briljant!

Nr: 257/2222

söndag 21 september 2014

Ekseption klarade sig bra

EKSEPTION (NEW FORMULA) – BINGO - 1974

Rick van der Linden hoppade av Ekseption efter Trinity-plattan 1973. Det är därför ganska många säger sig vara tveksamma till skivan som kom efter - Bingo. Men jag målade inte fan på väggen, eller ens skissade på några smådjävlar innan jag lyssnade på den. 
Det funkade. Bingo är väldigt mycket bättre än jag trodde, Ekseption klarade sig hyfsat bra utan sin förre bandledare. Men det är klart, även jag gillar Ekseption bättre med Rick van der Linden i bandet.

Bingo låter ganska annorlunda jämfört med tidigare Ekseption-album. Om holländarna var någorlunda jazzorienterade innan, så har de blivit det på riktigt här.

Bingo är en jazzrockplatta av ett bra jazzrockband. De klassiska influenserna är nedtonade till minsta möjliga, det är bara Kachaturians Sabeldansen som fått plats.

Ekseptions kvaliteter som jazzrockare är otvivelaktiga. Jag till och med gillar soundet på Bingo, för på några ställen är det så att jag nästan vill jämföra det här med Zappas jazzperiod i slutet av 60-talet.

Inte för att albumet är lika starkt som till exempel Hot Rats, men likheter finns i ett antal ganska vågade jazzexperiment.

Så sätt du dig lugnt ner och lyssna på den här Ekseption-plattan. Bingo är överraskande bra. Och gillar du lite halvfunkig amerikaniserad jazz är detta en LP för dig.

Nr: 267/2222

lördag 20 september 2014

Suggestiv, hypnotisk, mystisk

ROLLING STONES – BEGGAR´S BANQUET - 1968

Man ska inte tro allt som sägs om Beggar´s Banquet. Det har skrivits och sagts mycket om den här skivan. Till exempel att den är beviset för att Rolling Stones verkligen var satanister...(Sympathy For The Devil!...aha, vad var det vi sa...)
Och en massa annat också...både sånt som är sant och sånt som är osant.

En sak är säker. Det här är en jävulskt (för att spinna vidare på det här med djävulsdyrkare) bra platta. Kanske Stones allra bästa (tillsammans med Let It Bleed, så klart).
Och säkert är också att den kom ut bara några veckor efter att Beatles släppt sitt vita album. Och att det nog var en ren tillfällighet att Beggar´s Banquet också hade vitt omslag...

För min del hävdar jag med bestämdhet att Sympathy For The Devil måste vara en av Stones bästa låtar genom alla tider, suggestiv, hypnotisk, mystisk, den låten har allt. Och fan vet om Mick Jagger någonsin, före eller senare, skrivit en bättre låttext.

Street Fighting Man, var det den låten som låg bakom hela ungdomsrevolten i slutet av 60-talet? Jag vet inte, men man skulle kunna tro det.

Sen vill jag bara också nämna No Expectations, Stray Cat Blues, psykotiska Parachute Woman och Prodigal Son...

Äh, vi tar resten också, Dear Doctor, Jig-Saw Puzzle, Factory Girl och Salt Of The Earth.

Nr: 526/2222

fredag 19 september 2014

Ett steg tillbaka av Rare Bird

RARE BIRD – BORN AGAIN – 1974

Rare Bird började som ett experimentellt rockband med två keyboardister men ingen gitarrist. Gruppens två första album är riktigt spännande skivor och påminner ganska starkt om både Procol Harum och kanske också Greenslade.
Men sen bytte Rare Bird spår, mer eller mindre lämnade den progressiva rocken blev ett konventionellt rockband med gitarrist. Born Again är gruppens femte platta. Born Again är en bra rockplatta, det är det inget tvivel om.

Men jag är absolut inte säker på om det går att kalla progressiv rock. I stället ligger Rare Bird här närmare ordinär rock, visserligen med inslag av både funk, soul och pop.

Det kan vara nog så spännande, men när det gäller ett band som Rare Bird är det naturligtvis ett steg långt tillbaka.

Jag gillar fortfarande Dave Kaffinettis – ibland – ganska fräcka riff på keyboard, men de dyker upp alldeles för sällan.

Jämfört med gruppens tidigare skivor är dessutom låtmaterialet ganska klent. Born Again blir därför en tämligen alldaglig rockplatta, tyvärr.

Jag föreslår i stället debut-LP:n Rare Bird och vråltunga As Your Mind Flies By.

Nr: 1086/2222

torsdag 18 september 2014

Spänningen mellan Dylan och döden

BOB DYLAN – DYLAN & THE DEAD – 1989

Tåget som rusar fram på omslaget till Dylan & The Dead har nummer 13. Vad menade Dylan med det..? Hemska tanke...han kanske inte menade nånting alls. Det kanske bara blev så...
Ja, ja, symboliken bakom de siffrorna överlåter jag till dem som gärna tror, vill tro eller tror sig veta, att spekulera om. För egen del kan jag konstatera att det åtminstone inte handlar om något otursnummer.

Dylan & The Dead, som han alltså gjorde ihop med Grateful Dead, är ett bra livealbum. Inget mästerverk och kanske inte det livealbum man ska börja med, men...

Den här skivan har, som med alla Dylans album, diskuterats mycket. Oftast har det sagts att det är en ganska träig inspelning, lite småtråkig.

Ett antagande som inte är helt obefogat då den kom till under samma period som allmänt sågade Down In The Groove.

Men spänningen som uppstår mellan två sådana giganter som Bob Dylan och Grateful Dead är så klart inte att leka med. 1988, när inspelningen gjordes, hade de alla fått silverstänk både i skäggen och i håret.

Det finns massor av integritet och styrka. Jerry Garcias gitarr och Dylans låtar funkar dessutom ypperligt tillsammans.
Vid en första blick skulle man också kunna bli lite tveksamt till låtvalet, både Slow Train Coming och Gotta Serve Somebody finns med redan bland de första. Låtar från Dylans något ifrågasatta religiösa period.

Men varför inte? En bra låt är en bra låt oavsett. Det visar sig dessutom att de två hör till skivans allra bästa spår, där de mindre bra sakerna i stället – något överraskande – är gamla klassiker som I Want You (där Dylan nog var väldigt nära att bli stämplad som ”ful gubbe”), oväntat sega Joey och Queen Jane Approximately (från Highway 61 Revisited). Däremot tycker jag nog att Dylans 1989:års-version av All Along The Watchtower är en tämligen pigg sak.

Därför tycker jag Dylan & The Dead en otippat bra liveplatta. Däremot är omslaget inte särskilt tilltalande, oavsett om det finns nån symbolik bakom nummer 13 eller inte alls.

Nr: 972/2222

onsdag 17 september 2014

Opolerat, stökigt och farligt

JANE – JANE III - 1974

Har jag sagt att Jane III är en kanonplatta? Tysk hård krautrock, mycket gitarr och skumma rytmer. Men den får mig att fundera på om Jane verkligen var ett progressivt rockband 1974 eller om de var ett hårdrockgäng.
Kanske är det så att de var hårdrockare med ambitionen att spela progressiv rock. Eller så var det precis tvärtom...ett progressivt rockband med dragning åt hårdrock.
Nåja, det där kan man ju sitta och fundera över om man tycker det är nödvändigt.

Jane III är i vilket fall som helst väldigt mycket hård rock med mycket gitarr. Det blir extra spännande genom att detta blandas med en hel del folkmusikrytmer och andra influenser.
Dessutom tvekar Jane inte att använda märkliga ljudeffekter, elviolin och andra, på den tiden ”udda” instrument för ett hårdrockband. Den blandningen blir spännande och jag tycker mig ana så skilda saker som Pink Floyd, Deep Purple och Led Zeppelin i bakgrunden.

Jane III är en av Janes tidiga album och därför inte helt jämförbar med vad de gjorde längre fram. Om skivan är bättre eller sämre än senare saker (från 70-talet alltså, inte the 80´s, då var Jane helt under isen) tål att diskuteras.

Men Jane III är i mitt tyckte inte ett lika snyggt gjorda album som Fire Water Earth & Air eller Heaven And Hell. Däremot är den betydligt mer opolerad, stökigare och fräckare. Och sånt uppskattas.

Kanske ska man jämföra mer med deras två första album, Together och Here We Are.

Nr: 1098/2222

tisdag 16 september 2014

Ett rött skynke för somliga...

GREENSLADE – SPYGLASS GUEST – 1974

Jag blev både svarslös och förvånad när jag nu läst ett flertal recensioner som fullständigt sågat Spyglass Guest, Greenslades tredje album. För mig är den något helt annat. Jag är barnsligt förtjust i Greenslades vindlande melodislingor som man aldrig vet var de ska bära iväg.
Den sköna blandningen på Spyglass Guest med både jazz (givetvis, kopplingen till Canterburyscenen finns där både musikaliskt och via musikerna som är med på skivan), folkmusik och till och med funk. Där har Greenslade hittat något – för mig – alldeles fantastiskt.

En låt jag gärna rekommenderar är läckra lilla Red Light, men den här LP:n ska absolut ses (höras) som en helhet. Dock kan det ta några lyssningar innan man är på rätt våglängd.
Så tycker jag. Men det gör inte alla, vilket kanske inte spelar nån roll. Men jag måste ändå redogöra varför skivan för en del verkar vara ett rött skynke.

Enligt de recensioner jag läst hänger det nämligen på att skribenterna då gjort jämförelser med Greenslades två första album...och tycker att Spyglass Guest är ett musikaliskt nedköp.

Det är det inte, menar då jag, men håller med om att den skiljer sig från sina föregångare. Dock tycker inte jag att detta är negativt. Spyglass Guest är som jag ser det, ett steg i utvecklingen för Greenslade.

Sen vet jag ju att det finns rätt många som har svårt för gruppens lite knepiga väg genom sitt alldeles eget musikaliska landskap.

Men om folk tycker det är bra eller dåligt...tja, vad spelar det för roll, jag tycker skivan är värd att lyssna på efter nästan 40 år. Det räcker för mig.

Nr: 1134/2222

måndag 15 september 2014

Det luktar industri om Mirage

FLEETWOOD MAC – MIRAGE – 1982

Anpassad för massproduktion i stor skala. Ungefär så kan man väl sammanfatta Fleetwood Macs första 80-talare, Mirage. Men gissa vad, den är bra!
Mirage är faktiskt en riktigt snyggt gjord platta. Även om Christine McVie spottat ur sig sitt vanliga antal bra popballader (tre), Stevie Nicks gör samma lite halvmystiska beslöjade låtar som alltid och Lindsey Buckingham producerar med samma självklarhet ett antal trevliga poplåtar.

Jag gillar inte att använda ord som ”producerar” och ”levererar” i samband med musik och kultur, men i det här fallet ligger det nära till hands. Det luktar industri om Mirage.

Fördelen med Mirage framför mycket annan 80-talspop är så klart det kunnande och den känsla för bra pop Fleetwood Mac-kollektivet satt inne med.

De hade dessutom lärt av sina misstag och överöste inte sina slölyssnare med musik som på dubbel-LP:n Tusk. Låtarna på Mirage känns noga utvalda.

Bortskalade är de halvfärdiga och inte helt genomtänkta idéerna. Därför är Mirage en bra Fleetwood Mac-skiva. Min favoritlåt är Oh Diane, en 50-talsretrolåt, lite Elvis. Rätt uppfriskande mitt i doften av synthar (dock inte trummaskiner, det hade nog aldrig Mick Fleetwood gått med på).

Dessutom är Stevie Nickslåten Gypsy förbannat bra pop.

Nr: 607/2222