FINCH – GLORY OF THE INNER FORCE – 1975
En fingerfärdig gitarrist, en keyboardist (mellotron) med sinne för överdrifter och en basist med lekfull fantasi. Glory Of The Inner Force är rolig att lyssna på, men samtidigt påfrestande. Jämför gärna Finch med Greenslade på speed eller Yes innan Wakeman kom på att de skulle ägna sig åt atmosfär och stämning i stället för rockmusik.
Holländska Finch är ett förhållandevis ungt progressivt rockband, gruppen reste sig som en fågel Fenix så sent som 1975 ur spillrorna av gamla beatpop- och psykedeliabandet Q´65.
De nämns ofta som ett av Hollands främsta progressiva rockband, arvtagare och efterföljare till främst Focus, där vissa likheter finns musikaliskt. En stor skillnad mot Focus var att Finch saknade virtuoser som Thijs van Leer (flöjt) och en gitarrist som Jan Akkerman, även om Finchs då unge gitarrhjälte, Joop van Nimwegen, till en början jämfördes med Akkerman.
Finch kan dock konsten att variera sin musik, via jazz och rock, och hittar ständigt nya infallsvinklar.
Det gör lyssningen intressant, även om skivan tack vare det blir mer eller mindre omöjlig att ha på i bakgrunden.
Dessvärre dyker det upp ett par partier som känns mer som transportsträckor än innovativt nytänkande. Men det är min enda invändning.
Glory Of The Inner Force är ett helt instrumentalt album men dock så starkt att det absolut är värt att ge sig på. Jämförelse med Greenslade tycker jag inte är fel, liksom med Focus.
Man kan också ana att Finch lyssnat in sig ganska ordentligt på Tulls Thick As A Brick innan de började göra egna grejer.
Nr: 601/2222
En fingerfärdig gitarrist, en keyboardist (mellotron) med sinne för överdrifter och en basist med lekfull fantasi. Glory Of The Inner Force är rolig att lyssna på, men samtidigt påfrestande. Jämför gärna Finch med Greenslade på speed eller Yes innan Wakeman kom på att de skulle ägna sig åt atmosfär och stämning i stället för rockmusik.
De nämns ofta som ett av Hollands främsta progressiva rockband, arvtagare och efterföljare till främst Focus, där vissa likheter finns musikaliskt. En stor skillnad mot Focus var att Finch saknade virtuoser som Thijs van Leer (flöjt) och en gitarrist som Jan Akkerman, även om Finchs då unge gitarrhjälte, Joop van Nimwegen, till en början jämfördes med Akkerman.
Det gör lyssningen intressant, även om skivan tack vare det blir mer eller mindre omöjlig att ha på i bakgrunden.
Dessvärre dyker det upp ett par partier som känns mer som transportsträckor än innovativt nytänkande. Men det är min enda invändning.
Glory Of The Inner Force är ett helt instrumentalt album men dock så starkt att det absolut är värt att ge sig på. Jämförelse med Greenslade tycker jag inte är fel, liksom med Focus.
Man kan också ana att Finch lyssnat in sig ganska ordentligt på Tulls Thick As A Brick innan de började göra egna grejer.
Nr: 601/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar