GRAND FUNK RAILROAD – GOOD SINGIN´ GOOD PLAYIN´ - 1976
Löparbanorna Stadsparksvallen i Jönköping, hösten 1976, 800 meter.
Redan under uppvärmningen är snacket igång. ”Grand Funk är i form. Och de har fått hjälp av Zappa. Good Singin´ Good Playin´ är bra”.
Jag ler lite för mig själv, stretchar ut den där värkande lårmuskeln och tänker på Grand Funk-album som All The Girls In The World Beware och Born To Die, där de låg i likkistor på skivomslaget, mer talande bild får man ju leta efter.
Jag garvar för mig själv, och kör ett par korta rusher över gräsplanen för att få upp tempot innan startern ropar och vill ha fram oss löpare till startlinjen.
Grand Funk ser kaxiga ut, blåser upp sig och vill ta plats. När skottet går kastar de sig upp i täten med vinnarens självklara rätt. Just Couldn´t Wait och Can You Do It är en kraftfull inledning, jag lägger mig strategiskt några meter bakom.
Har Zappa verkligen gjort ett sånt underverk? Det mumlas oroligt bland löparna som ser det amerikanska bandet öka sin ledning mer och mer. Men den oron är obefogad. Redan i slutet av första varvets bortre långsida får Grand Funk problem, de andas tyngre för varje steg, Pass It Around och Don´t Let ´em Take Your Gun är nästan pinsamma saker, efter nödrimmen i Miss My Baby halkar de bakåt i fältet.
Jag håller min plats i kön och följer med lätt när ledet av löpare i kurvan passerar de stånkande amerikanerna, som ser sega och viljelösa ut.
Men när klockan ringer för andra varvet går det ett sus genom den fåtaliga publiken. Grand Funk störtar fram från bakre delen av fältet som skjutna ur en kanon. Big Buns är en väckarklocka och i Out To Get You står Frank Zappa och gnider sin gitarr.
Amerikanerna får ny energi, Mark Farner lägger upp ett tjut när de ökar tempot och tar sig hela vägen fram till ledningen. Jag suckar, orkar inte hänga med och blir förbisprungen till och med av en från Tranås.
Jodå, Grand Funk ser ut som en vinnare nu, tar ut löpsteget i Crossfire medan jag ser svarta prickar dansa framför ögonen. Loppet känns kört, men i sista kurvan bestämmer jag mig för att göra en kraftansträngning.
Jag tar i allt jag kan när kurvan går över i upploppet, går ut en bana och tar ut steget så mycket det går...och springer rätt in i ryggen på Grand Funk, som gått in i väggen, Mark Farner kränger med överkroppen, ansiktet är förvridet i en stel grimasch och ögonen blodsprängda, stegen korta och okoordinerade.
Release Your Love och Goin´ For The Pastor blev för mycket. Jag tappar balansen, ramlar och skrapar benen i den höstkalla och sträva rödstybben*.
De andra löparna är redan på väg över mållinjen när jag lyckas ta mig på fötter igen. Med svidande lungor och skrikande muskler tar jag mig i mål**. Men jag blir inte sist i loppet, Grand Funk bröt på upploppet.
Nr: 989/2222
* På 70-talet var löparbanorna oftast belagda med rödstybb eller kolstybb, gummiasfalten kom inte förrän i mitten av 80-talet.
** Nä, nä, det där var bara påhitt. Jag har aldrig kommit i mål i ett 800-meterslopp. 200 har jag sprungit...en gång...på Vapenvallen i Huskvarna. Jag brukade nöja mig med 100 meter, vilket var den kortaste distans man kunde springa utomhus på den tiden.
Löparbanorna Stadsparksvallen i Jönköping, hösten 1976, 800 meter.
Redan under uppvärmningen är snacket igång. ”Grand Funk är i form. Och de har fått hjälp av Zappa. Good Singin´ Good Playin´ är bra”.
Jag garvar för mig själv, och kör ett par korta rusher över gräsplanen för att få upp tempot innan startern ropar och vill ha fram oss löpare till startlinjen.
Götalandscupen i friidrott, våren 2010. Foto: Olle Assarsson
Grand Funk ser kaxiga ut, blåser upp sig och vill ta plats. När skottet går kastar de sig upp i täten med vinnarens självklara rätt. Just Couldn´t Wait och Can You Do It är en kraftfull inledning, jag lägger mig strategiskt några meter bakom.
Har Zappa verkligen gjort ett sånt underverk? Det mumlas oroligt bland löparna som ser det amerikanska bandet öka sin ledning mer och mer. Men den oron är obefogad. Redan i slutet av första varvets bortre långsida får Grand Funk problem, de andas tyngre för varje steg, Pass It Around och Don´t Let ´em Take Your Gun är nästan pinsamma saker, efter nödrimmen i Miss My Baby halkar de bakåt i fältet.
Jag håller min plats i kön och följer med lätt när ledet av löpare i kurvan passerar de stånkande amerikanerna, som ser sega och viljelösa ut.
Amerikanerna får ny energi, Mark Farner lägger upp ett tjut när de ökar tempot och tar sig hela vägen fram till ledningen. Jag suckar, orkar inte hänga med och blir förbisprungen till och med av en från Tranås.
Jodå, Grand Funk ser ut som en vinnare nu, tar ut löpsteget i Crossfire medan jag ser svarta prickar dansa framför ögonen. Loppet känns kört, men i sista kurvan bestämmer jag mig för att göra en kraftansträngning.
Jag tar i allt jag kan när kurvan går över i upploppet, går ut en bana och tar ut steget så mycket det går...och springer rätt in i ryggen på Grand Funk, som gått in i väggen, Mark Farner kränger med överkroppen, ansiktet är förvridet i en stel grimasch och ögonen blodsprängda, stegen korta och okoordinerade.
Release Your Love och Goin´ For The Pastor blev för mycket. Jag tappar balansen, ramlar och skrapar benen i den höstkalla och sträva rödstybben*.
Nr: 989/2222
* På 70-talet var löparbanorna oftast belagda med rödstybb eller kolstybb, gummiasfalten kom inte förrän i mitten av 80-talet.
** Nä, nä, det där var bara påhitt. Jag har aldrig kommit i mål i ett 800-meterslopp. 200 har jag sprungit...en gång...på Vapenvallen i Huskvarna. Jag brukade nöja mig med 100 meter, vilket var den kortaste distans man kunde springa utomhus på den tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar