The Musical Box: Which one is Pink?

lördag 30 augusti 2014

Which one is Pink?

PINK FLOYD – WISH YOU WERE HERE - 1975

Wish You Were Here sägs handla om frånvaro. Frånvaron av nya ideér efter Dark Side Of The Moon. Frånvaron av Syd Barrett.
Detta ska symboliseras av den svarta plastfilmen över skivomslaget, som jag inte tagit bort. Jag har alltså inte sett omslagsbilden...på just den här skivan. Men givetvis har jag två...den ”oöppnade” har inköpts på senare år.
Men Wish You Were Here är absolut inte frånvarande, även om skivan nästan alltid hamnar i skuggan...av månens baksida. Men om du frågar mig tycker jag bättre om den här LP:n än om Dark Side Of The Moon. Wish You Were är mer...närvarande...

Hyllningen till Syd Barrett, Shine On You Crazy Diamond, är fortfarande något av det största som ett rockband någonsin åstadkommit.

Men det vet ju ni alla redan, så den låten lämnar jag med en ödslig saxofonslinga...och kastar mig över favoriten...
By the way...Which one is Pink? Va? Vem då? Vilken av dem?

Have A Cigar får ofta stå i skamvrån, och anses vara skivans tråkigaste spår. Jag tycker precis tvärtom. Texten är en våldsam kritik mot skivindustrin.

Roy Harper, som höll till i studion intill när skivan spelades in, hoppade här in och gjorde en lysande sånginsats (även om Roger Waters numera påstår att han kunde gjort det bättre själv). Men helst spelar jag titelspåret Wish You Were Here. Kanske för att den är så mångtydig och svårtolkad.

Och eftersom jag nu bara har en låt kvar, Welcome To The Machine, tar jag den också. Ett tekniskt monster fyllt av ljudeffekter. Den är läcker. Inte frånvarande. Inte ett dugg.

Nr: 33/2222

1 kommentar:

  1. Jag har aldrig haft något djupare förhållande till Pink Floyd, bortsett från att jag som tonåring såg filmen "The wall" och då berördes av både storyn och musiken. (Jag vet dock inte hur jag skulle uppfatta den som vuxen.) Men just "Wish you were here" är en platta jag verkligen gillar.

    Det finns en hel del Pink Floyd-plattor jag aldrig hört och jag tänker därför inte ge mig in på några jämförelser med gruppens övriga alster. Alltså nöjer jag mig med att konstatera att detta är en riktigt bra platta, även för en sådan som jag, som normalt inte är särskilt intresserad av den typ av lätt pompös, progressiv rock som Pink Floyd ägnade sig åt.

    SvaraRadera