Paul Butterfields Better Days

Woodstock 45 år

Paul Butterfield var en av de stora hjältarna från the summer of love. Men på Woodstock fick han komma in som uppvärmning inför finalen...

PAUL BUTTERFIELD  – BETTER DAYS – 1973

Min skivsamling är knappast nedlusad av blues. Jag har en och annan bluesplatta, några Muddy Waters, John Lee Hooker, Hound Dog Taylor och några till. Vad jag vill säga är att jag inte är nån expert på området. Därmed inte sagt att jag inte gillar blues, eller lyssnar på det. De få album jag har kommer till användning.

En av de där plattorna är Paul Butterfields Better Days. Inte nån av hans klassiker, det en skiva från 1973 när hans legend-stjärna redan börjat blekna. Det är givet att Paul Butterfield måste finnas i samlingen. Han var, vad jag vet, den förste vite musiker som vågade sig på att lira blues i Chicago. På elgitarr.

Han plockade dessutom in influenser från både folkmusik, rock, jazz och psykedelia i sin musik. Och så lirade han ju på Woodstock...

Better Days anses inte vara nån av Paul Butterfields bättre skivor. Inte alls i klass med legendariska album som East-West och andra 60-talare. Det är bara ett i raden.

Men det är inte illa. Här finns läckra låtar som Robert Johnsons New Walkin´ Blues, Nina Simones Nobody´s Fault But Mine, som man skulle kunna misstänka är den låt Zeppelin gjorde om, men som Page och Plant hävdar är deras egen...

Sen kan jag ju inte låta bli att nämna klassikern Baby Please Don´t Go, som Van Morrison och Them gjorde en lysande version av en gång i tiden. Men här drar Paul Butterfield ner tempot...till hälften...vilket förmodligen ligger betydligt närmare originalet än Van The Man.

Nr: 1776/2222