Woodstock 45 år
BLOOD SWEAT & TEARS – BLOOD SWEAT & TEARS - 1968
Det var Blood Sweat & Tears som startade jazzrocken... ...skulle jag egentligen vilja påstå...vilket inte är sant...den äran borde kanske gå till Frank Zappa och några till. Men vad Blood Sweat & Tears gjorde för jazzrocken kan man nog jämställa med det Sex Pistols gjorde för punken. Alltså tog musiken ut till en större publik.
Det gjorde de redan 1968 med albumet Child Is Father To The Man. Men det är inte den skivan det ska handla om nu, utan om tvåan och uppföljaren från senare samma år, som kort och gott fått namnet Blood Sweat & Tears.
Först ska jag fastställa att den här LP:n inte är någon slags kulturelitistisk jazzrock där professionella jazzlyssnare kan sitta och gotta sig i tio minuter långa trumpet- eller saxsolon...sånt som får vanliga rockers att snabbt som bara den byta skiva och slänga på nåt med Deep Purple i stället...
Nej, här handlar det om andra grejer. Skivan Blood Sweat & Tears är nämligen en musikupplevelse utöver det vanliga. Visst är det mycket blås, det är jazzigt och flummigt och naturligtvis väldigt skickligt gjort.
Men under Steve Katz ledning blir det också totalt gränsöverskridande - vilket i slutet på 60-talet måste ha varit ohyggligt uppseendeväckande - och mycket innovativt, för att inte säga experimentellt.
Tiomannabandet Blood Sweat & Tears kommer med överraskningar i varenda låt. Det gör att LP:n, trots över 40 år på nacken, fortfarande känns fräsch och spännande att lyssna på.
Två favoritlåtar har jag, hiten Spinning Wheels och jazz-blues-fusion stycket Blues – Part II, men självklart finns det mycket mer att hämta.
Tyvärr kan man väl konstatera att den där experimentlusten försvann tämligen snabbt. Redan på sin tredje skiva (Blood Sweat & Tears 3, 1970), som jag hört men inte äger, förvandlades bandet till någon slags trevlig producent av inte allt för uppseendeväckande eller störande jazzrockpop. Alltså samma väg som bland annat Chicago något år senare också valde att ta.
För den intresserade ska jag väl nämna att bandet startades inför en välgörenhetskonsert för Al Kooper (så han skulle ha råd att flytta till London från USA), som också var med i gruppen. Han hoppade dock av redan efter första plattan.
Nr: 1090/2222
BLOOD SWEAT & TEARS – BLOOD SWEAT & TEARS - 1968
Det var Blood Sweat & Tears som startade jazzrocken... ...skulle jag egentligen vilja påstå...vilket inte är sant...den äran borde kanske gå till Frank Zappa och några till. Men vad Blood Sweat & Tears gjorde för jazzrocken kan man nog jämställa med det Sex Pistols gjorde för punken. Alltså tog musiken ut till en större publik.
Först ska jag fastställa att den här LP:n inte är någon slags kulturelitistisk jazzrock där professionella jazzlyssnare kan sitta och gotta sig i tio minuter långa trumpet- eller saxsolon...sånt som får vanliga rockers att snabbt som bara den byta skiva och slänga på nåt med Deep Purple i stället...
Men under Steve Katz ledning blir det också totalt gränsöverskridande - vilket i slutet på 60-talet måste ha varit ohyggligt uppseendeväckande - och mycket innovativt, för att inte säga experimentellt.
Tiomannabandet Blood Sweat & Tears kommer med överraskningar i varenda låt. Det gör att LP:n, trots över 40 år på nacken, fortfarande känns fräsch och spännande att lyssna på.
Tyvärr kan man väl konstatera att den där experimentlusten försvann tämligen snabbt. Redan på sin tredje skiva (Blood Sweat & Tears 3, 1970), som jag hört men inte äger, förvandlades bandet till någon slags trevlig producent av inte allt för uppseendeväckande eller störande jazzrockpop. Alltså samma väg som bland annat Chicago något år senare också valde att ta.
För den intresserade ska jag väl nämna att bandet startades inför en välgörenhetskonsert för Al Kooper (så han skulle ha råd att flytta till London från USA), som också var med i gruppen. Han hoppade dock av redan efter första plattan.
Nr: 1090/2222
Jasså, du har missat att lyssna på "More and more"? Klart bästa låten på den plattan! Briljant trumspel och basgångar som inte åker rullator....hehehe Sång och blås också lysande....Weeeeeeeeeeee!!
SvaraRaderaDet är ju så många bra låtar på skivan. Men ska spela den låten nu!
Radera