DIRE STRAITS – DIRE STRAITS – 1978
Det var väldigt vad min Dire Straits-platta var smutsig. Dire Straits första skiva alltså, den vita från 1978, den med Sultans Of Swing...
Jag upptäckte det nyligen när jag fick för mig att spela Six Blade Knife igen.
Den skivan har spelats många gånger. Om och om igen...och igen.
Vad bra den skivan var då! 1978 var det den bästa skiva som någonsin gjorts. Den hade allt. Jag tror inte alla tyckte likadant, men så tyckte jag.
Kanske är det så att det här är en antingen-eller-skiva.
Antingen älskar man den.
Eller så förstår man den inte alls, tycker bara det är tråkigt och att Mark Knopfler bara är sömnig.
För min del räckte med att spela skivan en gång. Då blev den den bästa LP som någonsin spelats in. Trots konkurrens med monster som Nazareths första, In Rock och Zeppelins etta...
Nu för tiden har jag sansat mig. Det är fortfarande en fantastiskt bra debutplatta. Men numera är den ”bara” en bland flera.
Jag har dock kommit fram till att det inte finns en enda svag låt på skivan. Det är rysare, från starten med Down To The Waterline till avslutningen med Wild West End och Lions.
Möjligtvis kan väl folk nu för tiden skratta lite ironiskt och retligt hävda att det är musik för gubbar. Det är det.
Nr: 93/2222
* Bild 2 är hämtad från innerkonvolutet.
Det var väldigt vad min Dire Straits-platta var smutsig. Dire Straits första skiva alltså, den vita från 1978, den med Sultans Of Swing...
Vad bra den skivan var då! 1978 var det den bästa skiva som någonsin gjorts. Den hade allt. Jag tror inte alla tyckte likadant, men så tyckte jag.
För min del räckte med att spela skivan en gång. Då blev den den bästa LP som någonsin spelats in. Trots konkurrens med monster som Nazareths första, In Rock och Zeppelins etta...
Jag har dock kommit fram till att det inte finns en enda svag låt på skivan. Det är rysare, från starten med Down To The Waterline till avslutningen med Wild West End och Lions.
Möjligtvis kan väl folk nu för tiden skratta lite ironiskt och retligt hävda att det är musik för gubbar. Det är det.
Nr: 93/2222
* Bild 2 är hämtad från innerkonvolutet.
Hej!
SvaraRaderaDu har återigen fått mig att leta upp en skiva jag inte hört på väldigt länge. Tack.
Han är verkligen sparsmakad med sin Fender, Herr Knopfler, på debutalbumet. Han måste lyssnat mycket på J.J. Cale, så avslappnat och monotont, antagligen därför jag blev sur på denna platta. Rip off måste jag tänkt, ut i verkstaden med den. Men så bra som idag tycker jag aldrig denna platta varit tidigare, tyckte mig även höra influenser från Albert Lee.
Är man trött på "Sultans of swing" så är väl "Down to the waterline" snarlik?
Finns den första demoversionen av" Sultans of swing" på någon LP?
Skruvade upp basen ordentligt, låg långt ner i mixen, gjorde underverk.
Hälsningar, jens.
Visst är den bra!
RaderaJJ Cale och Albert Lee-influenser tror jag också på. Ska testa det där med basen. Men nån demoversion av Sultans har jag aldrig hört.
Det är första gången jag tycker att det är Dire Straits bästa.
RaderaI vanliga fall plockar man ju ut en låt från en lp för singelsläpp. Men här fanns redan "Sultans of swing" ute som singel. Demoversionen kallad.
För nördarna: M Knopfler spelade några månader i bandet Brewers Droop.
Spelar på 3 låtar på LP:n The Booze Brothers.
Hälsning, jens
Okej, då är jag med, tack!
RaderaDet är lustigt att tänka sig att en del recensenter på den tiden försökte kategorisera Dire Straits som ett new wave- eller punkband. Jag minns till exempel att Expressens Mats Olsson i någon tidig recension försökte jämföra dem med de band som tillhörde den "punkigare" delen av den brittiska pubrock-scenen, t. ex. Count Bishops. Idag skulle förstås ingen komma på tanken att kalla Dire Straits för punk eller new wave, även om de debuterade mitt i punk-eran.
RaderaHej !
RaderaDet hörde alla att det var gubbrock, redan då, utom experten Herr Mats Olsson, Expressen.