Woodstock 45 år
De riktigt elaka påstår att Joe Cocker byggde hela sin karriär på den här liveplattan... Om han var lika bra på Woodstock vågar jag inte svara på.
JOE COCKER – MAD DOGS & ENGLISHMEN – 1970
White soul utan tvekan, Joe Cocker har röst för det. Många av hans fans påstår att livealbumet Mad Dogs & Englishmen är hans största ögonblick på jorden. Till för inte så länge sedan tyckte jag ungefär likadant. Nu för tiden är jag inte lika säker.
Varför skulle Cocker nödvändigtvis dränka alla låtarna i såna enorma mängder blås. Går det ens att få in så många blåsare på en och samma scen? Och var kom alla körtjejer från?
Jodå, Mad Dogs & Englishmen är en överdådig produktion, det är det ingen tvekan om. Det är mycket av allt. Frågan är om inte Joe Cocker tog i för mycket. Den här dubbel-LP:n är i mäktigaste laget. Att lyssna på den är ungefär som att smälla i sig en hel gräddtårta...
...vilket jag och en gammal handbollskompis försökte oss på en gång efter ett träningspass. En riktigt dum idé visade det sig. När vi ätit upp ungefär halva tårtan satt vi där på kaféet med den andra halvan kvar och varenda tugga växte i munnen. I ren snålhet försökte vi trycka i oss alltihop, vilket var en ännu sämre idé. Mats spydde i en papperskorg.
Nåja, så illa är det absolut inte med Mad Dogs & Englishmen. Säger fansen att det är Joe Cockers största ögonblick är det säkert så. Skivan går så klart att lyssna på med ganska stor behållning.
Men för min får det numera ske i mindre doser. Jag tänker inte ens försöka spela igenom båda skivorna på en och samma dag.
Honky Tonk Women är skivans första spår och det roligaste. Covers gjorde Joe Cocker bra redan i början av 70-talet.
Därför hör också beatleslåten She Came In Through The Bathroom Window, Box Tops gamla pärla The Letter och Bonnie Bramletts Superstar till låtar jag gillar på albumet. En jag dock saknar är With A Little Help From My Friends, som jag tycker borde varit med.
Nr: 1804/2222
De riktigt elaka påstår att Joe Cocker byggde hela sin karriär på den här liveplattan... Om han var lika bra på Woodstock vågar jag inte svara på.
JOE COCKER – MAD DOGS & ENGLISHMEN – 1970
White soul utan tvekan, Joe Cocker har röst för det. Många av hans fans påstår att livealbumet Mad Dogs & Englishmen är hans största ögonblick på jorden. Till för inte så länge sedan tyckte jag ungefär likadant. Nu för tiden är jag inte lika säker.
Varför skulle Cocker nödvändigtvis dränka alla låtarna i såna enorma mängder blås. Går det ens att få in så många blåsare på en och samma scen? Och var kom alla körtjejer från?
...vilket jag och en gammal handbollskompis försökte oss på en gång efter ett träningspass. En riktigt dum idé visade det sig. När vi ätit upp ungefär halva tårtan satt vi där på kaféet med den andra halvan kvar och varenda tugga växte i munnen. I ren snålhet försökte vi trycka i oss alltihop, vilket var en ännu sämre idé. Mats spydde i en papperskorg.
Men för min får det numera ske i mindre doser. Jag tänker inte ens försöka spela igenom båda skivorna på en och samma dag.
Honky Tonk Women är skivans första spår och det roligaste. Covers gjorde Joe Cocker bra redan i början av 70-talet.
Därför hör också beatleslåten She Came In Through The Bathroom Window, Box Tops gamla pärla The Letter och Bonnie Bramletts Superstar till låtar jag gillar på albumet. En jag dock saknar är With A Little Help From My Friends, som jag tycker borde varit med.
Nr: 1804/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar