The Musical Box: maj 2018

torsdag 31 maj 2018

Pretenders första – en new wave-ikon

PRETENDERS – PRETENDERS – 1980

Den här skivan påverkade mig fysiskt. Nästan på ett obehagligt sätt, så jag omedvetet undvek att spela den. Chrissie Hyndes röst, utstrålning, sex, så aggressivt och våldsamt att jag blev rädd. Pretenders debutskiva var den perfekta new wave-plattan. Den perfekta stormen.
Därför har jag under många låtit bli att spela skivan, för att inte bli av med den känslan. Ett euforiskt, lyckligt ögonblick . Det är new wave. Men det är också brutal 70-talsrock, som Rolling Stones. Det är pubrock, det är punkigt.

Men musiken är framför allt fräck och hänsynslös. Pretenders och Chrissie Hynde lyckades på något sätt kapsla in känslan, uppenbarelsen av nya vågen och skapa ett sound som var unikt. Pretenders blev Blondies arvtagare när Debbie Harry gick över den förbjudna mainstreamlinjen.
Debutskivan är fullmatad med fräck new waverock. Inledningen med Precious, rått punkiga The Phone Call och Tattooed Love Boys är inget annat än majestätisk i den punkiga bemärkelsen och hysteriskt manglande.

Albumets stora hits blev dock Brass In Pocket, som gick upp som etta på englandslistan och covern på kinkslåten Stop Your Sobbing som senare gjorde att Ray Davies och Chrissie Hynde blev ett par.

Att b-sidan sen är lite ojämn tror jag inte många minns eller vill komma ihåg nu för tiden, det skulle ta bort känslan. Just det, känslan...

Den är inte riktigt samma idag som 1980, vilket jag anade. Det var därför jag under ganska många år inte ville spela skivan. Jag ville inte bli av med den där lyckorusiga känslan den perfekta rockskivan.

Men upplevelsen har bleknat, även om pulsen fortfarande rusar så fort jag hör introt till Precious... Det är inget snack om annat än att Pretenders debutskiva fortfarande är en ohyggligt bra new wave-LP, kanske den allra bästa...i konkurrens med Elvis Costellos My Aim Is True, Blondies första och en rad skivor till...

Nr: 316/2222

onsdag 30 maj 2018

Den första synthpophiten

CHICORY TIP – SON OF MY FATHER – 1972

Son Of My Father blev en stor hit 1972 med Chicory Tip. Det var den första poplåt med en synth bland instrumenten som blev etta på Englandslistan.
Att det funkade med synthar och pop, i det här fallet moog närmare bestämt, var det alltså Chicory Tip som fastställde. Det blev ju en hitlav stora format. Det är en bubblegumlåt som numera finns med på varenda samling med hits från det tidiga 70-talet, de flesta som brukar lyssna på det tidiga 70-talets pop känner säkert till den.

Vad färre vet är dock att låten från början hade tysk text och hette Nachts scheint die sonne och att det var den österrikiske synthgurun Giorgio Moroder som låg bakom den.

Chicory Tip lär ha hittat den när Moroder släppte låten även på engelska och tog med den på sitt första internationella album, där han dock gick under bara namnet Giorgio och dessutom maskerat sig bakom en gigantisk mustach.
Att låten sen blev den första synthpoplåten som blev etta på en topplista har alltså sin förklaring. Det visade ju sig att vår vän Giorgio med mustachen hade en ganska bra känsla för sånt.

Chicory Tip fick ett ytterligare ett par hits, dock inte i samma storleksordning som Son Of My Father, där Good Grief Christina kanske känns igen av någon? Bandet spelade dessutom in en LP. Men då de stora framgångarna uteblev upplöstes bandet 1975.

Nr: 15/singel

tisdag 29 maj 2018

Arkiv X på dansgolven

THE UN-XPLAINED – THEME FROM THE X-FILES – 1996

Amerikanska TV-serien Arkiv X missade man inga avsnitt av på 90-talet. Där gällde att hänga med, intrigen var ohyggligt spännande och FBI-agenterna Fox Mulder och Dana Scully löste det ena (utomjordiska) mysteriet efter det andra. En och annan påstår att det var 90-talets svar på Twin Peaks, och det kanske stämmer.
Musiken i tv-serien var suggestiv, mystisk och precis lagom skrämmande. Jag tror alla på den tiden visste vad det handlade om när de fick höra musikintrot till X-files, som serien hette på engelska. Det var också ganska givet att musiken skulle hamna på dansgolven...och det gjorde den genom den här CD-singeln.

Tyvärr blev det inte riktigt lika bra som tv-serien. Det visade sig att musiken inte klarade sig på egen hand. Temat från X-files är som CD-singel en ganska enahanda och faktiskt lite småtråkig sak.

Nr: ingår numera inte i samlingen men finns kvar i huset eftersom nya avsnitt av serien tydligen visas på tv nu...

måndag 28 maj 2018

Blue Sky Mining har växt till sig

MIDNIGHT OIL – BLUE SKY MINING – 1990

Blue Sky Mining hade inte en chans. Inte efter ett sånt gigantiskt genombrott som Diesel & Dust. Det spelade ingen roll att det var en minst lika bra platta som sin föregångare. Men det saknades hitlåtar som Beds Are Burning och The Dead Heart.
Både Diesel & Dust och Blue Sky Mining sticker ut i Midnight Oils skivproduktion. Det är bandets två mest nedtonade album. Det var när bandet bytte ut sin kraftfulla gitarrock mot synthar och slipade av de politiskt engagerade texterna som Midnight Oil fick sitt stora genombrott i Europa.

Hemma i Australien hade folk haft koll på dem länge, och visste att rötterna fanns i hårdrock och new wave. Engagemanget för Australiens urinvånare aboriginerna fanns givetvis kvar. Lite ironiskt blev det lättare för dem att få ut sitt budskap med mainstreampop än att stå på barrikaderna, som på 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1.

Blue Sky Mining är en direkt uppföljare till Diesel & Dust och mer eller mindre kopierar det soundet. Den stora skillnaden vara att låtar som Stars Of Warburton, Bedlam Bridge, Forgotten Years och fritt svävande Mountains Of Burma inte kröp under skinnet på folk på samma sätt som Beds Are Burning.

Det var det som fick mig att under många år vara tveksamt till skivan, dels för att mitt intresse för synthpop aldrig varit särskilt stort, dels för låtarna, som var det förlåtande med Diesel & Dust. Jag tappade intresset för Midnight Oil.

Men när jag för en tid sedan började lyssna på Midnight Oils skivproduktion på 90-talet, främst efter en omskakande aha-upplevelse tillsammans med skivan Earth And Sund And Moon, som jag tyckte var fantastisk.

Då gick jag också igenom storheter, men relativt okända album på norra halvklotet, som Redneck Wonderland, The Real Thing och Midnight Oils än så länge sista platta, Capricornia. Alla lysande rockalbum. Det fick mig i sin tur att lyssna på och delvis omvärdera mina äldre Midnight Oil-skivor som länge fått stå och samla damm långt bak i hyllan, som jag trodde mig ha en ganska klar uppfattning om. Vilket jag egentligen inte hade.
Numera tycker jag att Blue Sky Mining är ett betydligt bättre album än jag tyckte efter Diesel & Dust. Att albumet är mer mainstream än Midnight Oils tidigare och senare album, är något man får ta. Och att Peter Garrett emellanåt låter som en predikant får man ha överseende med.

På senare album tog han i ännu mer då Midnight Oils politiska engagemang på nytt blev tydligare. Blue Sky Mining har växt till sig. Är bättre nu än då, då jag numera inte nödvändigtvis måste jämföra med Diesel & Dust och inte behöver kalla Blue Sky Mining för Diesel & Dust II.

Nr: 1132/2222

Jag har berättat om skivan tidigare, men har nu kommit på bättre tankar och har därför skrivit en ny text.

söndag 27 maj 2018

Mer koskälla i rockmusik

TOMMY TUTONE – TOMMY TUTONE – 1980

Det används alldeles för lite koskälla i rockmusik nu för tiden! Det var bättre förr! Som bevis tar jag låten Cheap Date med Tommy Tutone från 1980. De grabbarna kunde lira på koskälla. Lysande!Varför har ingen annan fattat det?
Det är dessutom en rätt bra rocklåt. Men inte skivans bästa. Den heter Angel Say No och är spåret innan. Den blev visst en mindre hit i USA. Skivan jag snackar om är gruppen Tommy Tutones debutalbum från 1980, som heter just Tommy Tutone.

Inte särskilt fantasirikt kanske, särskilt med tanke på att uppföljaren fick namnet...just det, Tommy Tutone 2. Den lär ha varit bättre, men jag har aldrig hört den.
Vi går tillbaka till den fantasilösa ettan. Som inte alls är fantasilös mer än till namnet. Tommy Tutone river av den ena lilla rockrökaren efter den andra och kör en hel rad fräcka gitarrlicks. Det är rätt skön rock, lite new wave med faktiskt inslag av jazz och sånt. Men det blir rätt bra.

Jag gillar skivan. Och särskilt då Cheap Date. Det är en bra rocker. En av de bästa med koskälla jag har hört. Det skulle jag kunna stå för även om jag blev ganska hårt pressad.

Tommy Tutone blev aldrig något särskilt framgångsrikt band. De gjorde sammanlagt tre plattor. På den sista måste det ha bränt till lite i de kreativa hjärnvindlingarna, den fick namnet National Emotion.

Nr: 309/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

lördag 26 maj 2018

Det äkta Pink Floyd-soundet

PINK FLOYD – MEDDLE – 1971

Det kan vara bra att kunna sina Pink Floyd innan man ger sig på Meddle. För vänta nu...är inte On the Run snudd en råkopia av One of These Days... Och hallå! De där riffen från Echoes känner jag igen från Shine On... och...och så vidare.
Samtidigt är det kanske den här Pink Floyd-skivan man ska börja med. För här har Waters och Gilmour för första gången verkligen hittat sitt sound, sitt alldeles eget och äkta pinkfloyd-sound, som senare skulle brisera på The Dark Side Of The Moon och ytterligare förfinas på Wish You Were Here. Det gäller musiken i alla fall, texterna finns där inte ännu.
Men Pink Floyd experimenterar fortfarande med sitt sound på Meddle. Ljudtestandet och effektletandet från Ummagumma och de andra tidigare albumen hade inte släppt sitt grepp.
Meddle är oavsett vissa likheter annorlunda om man jämför med senare skivor. Åtminstone är b-sidan det. Den tas helt och hållet upp av eposet Echoes, drygt 20 minuter långt. Det är spacerock på allvar.

Förstasidan är lite mer tveksam, och lite för lik Atom Heart Mother för att vara riktigt bra. Även om naturligtvis One of These Days och möjligtvis Fearless är fantastiska skapelser.

Men efter det testas det vilt med allt från country till trallpop och blues. Det blir inte så där jättebra. Men Echoes är trots det ett av Pink Floyds stora och viktiga album.

Nr: 686/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

fredag 25 maj 2018

Allt gick fel för 10cc

10CC - ...MEANWHILE – 1992

10cc:s comebackalbum från 1992 är underligt. Eller nja, musiken är väldigt vanligt, men ovanligt för att vara 10cc. Jag tror att de som gillade bandets skivor ska undvika den här skivan. Jag tror förresten att de som gillade 10cc när bara Eric Stewart och Graham Gouldman var kvar också ska låta bli ...Meanwhile.
...Meanwhile var meningen skulle bli en storstilad comeback för 10cc, alltså duon Stewart och Gouldman. De hade laddat för det i flera år sedan de senast gjorde något gemensamt, Windows In The Jungle 1983. De hade många nya bra låtar och skivbolaget gillade demotejperna. Allt var upplagt för succé.

Men nånstans mitt i planerandet gick precis allt åt fel håll. Det var när skivbolaget räknade ut att det nya albumets största marknad borde finnas i USA.

Skivan skulle alltså anpassas för USA, en amerikansk producent kallades in...till Stewarts och Gouldmans protester som dock blev ganska svaga eftersom deras förhandlingsläge efter tio år utanför branschen inte gav dem det bästa läget.

Gary Katz, amerikansk demonproducent, valdes ut. Han var mest känd för att ha producerat alla Steely Dans album, ett bra val tycktes det då 10cc emellanåt jämförts med den amerikanska jazzrockduon.
Men Katz, som inte hade nån erfarenhet av 10cc:s ursprung, brittisk pop baserad på merseybeat, hade andra planer för 10cc. Han kallade in en rad studiomusiker som han själv ville jobba med och tog tillsammans med dem fram ett nytt sound för 10cc samtidigt som Eric Stewart och Graham Gouldman mest fick stå vid sidan och titta på.

Resultatet blev ...Meanwhile, som var mer amerikansk radiorock än 10cc, och mer mainstream än 10cc någonsin varit. Borta är den ironiska bitska humor och de knepiga melodier som en gång gjorde 10cc till ett av sin tids mest intressanta artrockband...åtminstone i Europa. Kvar är en visserligen ganska trevlig, men fullständigt livlös platta med en rad stendöda låtar som alla låter ungefär likadant.
Nr: 182/CD

torsdag 24 maj 2018

En Led Zeppelin-reunion i det tysta

JIMMY PAGE/ROBERT PLANT – NO QUARTER – 1994

Led Zeppelins återkomst var något fansen krävde ändå från bandets sista officiella konsert den 7 juli 1980 i Berlin. Men efter att John Bonham avlidit senare samma år var det inget bandet ville.
Att varken Page eller Plant var i särskilt bra fysisk form efter långvarigt drogmissbruk var säkert en annan del av orsaken. Därför dröjde det några år innan de båda återförenades lite i det tysta 1994 med inspelningen av albumet No Quarter.

Det var MTV:s 90-talsserie av unpluggedkonserter som fick Plant och Page att tänka om och gå upp på scenen tillsammans igen. Dylan hade gjort det, Springsteen, Clapton, Nirvana och många fler.

Men särskilt unplugged blev det inte, det var nämligen inget Jimmy Page eller Robert Plant brydde sig särskilt mycket om. De tog med sig ett helt band och flera till för säkerhets skull. Inspelningen blev av och ett CD-album släpptes.

Resultatet blev så klart lysande, tyckte åtminstone de flesta gamla led Zepfansen som tårögt nu kunde lyssna till 90-talsversioner av Nobody´s Fault But Mine, Since I´ve Been Loving You, The Battle Of Eevermore och Kashmir.

Plant och Page valde med säkerhet noga ut vilka låtar de ville och kunde ta med. Även om de hade ett band bakom sig, sammanlagt nio personer på scenen, kunde de ju inte gå för långt från unpluggedkonceptet. Att få in Dazed And Confused eller Black Dog där hade nog blivit svårt, gissar jag.
Även om allt Plant och Page gjort efter 1980 jämförts och jämförts igen med Led Zeppelin och nästan oavkortat konstaterats inte räcka till tycker jag ändå att No Quarter är en spännande inspelning som faktiskt gav de gamla Led Zeplåtarna lite nytt liv och en ny dimension åtminstone jag inte trodde fanns där.

Det avskalade och mer atmosfäriska soundet pasar låtar som No Quarter och Gallows Pole utan att för den delen ta bort något av det mystiska skimmer som för alltid kommer att omge Led Zeppelins låtar. Ett bra inofficellt reunionalbum, men dock ingen ersättning.

Nr: 98/CD

onsdag 23 maj 2018

For God´s sake burn it down

DEXYS MIDNIGHT RUNNERS – SEARCHING FOR THE YOUNG SOUL REBELS – 1980

”For God´s sake burn it down”. Så börjar Dexys Midnight Runners platta, Searching For the Young Soul Rebels från 1980. Det måste vara en av nya vågens allra bästa album. Om inte, vet jag inte vilka som skulle räknas dit.
Skivan är ilsken, farlig och upprorisk. Den är så fysiskt närvarande och påträngande att den nästan känns obehaglig. Gruppnamnet Dexys Midnight Runners var inspirerat av gängkulturen och delvis taget från drogen dexedrin, som modsen gärna använde på 60-talet.

De här postpunkarna, med sitt ursprung från Birminghams bakgator, hade rötterna i både punk och soul. En kortare tid lirade de tillsammans med skahjältarna The Specials, vilket också satte sina spår.

Inledningen med Burn it Down är brutal, skrämmande och mycket annorlunda från nästan all annan samtida rockmusik.

Dexys Midnight Runners slänger respektlöst glåpord åt alla håll, inte ens Sex Pistols kommer undan Kevin Rowlands hånfulla blick.
Geno är en briljant poplåt. Den blev också skivans stora singel. Men här finns flera höjdpunkter, inte minst tack vare en synnerligen kraftfull blåssektion. Tell Me When My Lights Turn Green och soul-covern Seven Days Too Long har ett mördande tempo.

Och Kevin Rowlands fräser ur sig orden i I´m Just Looking. Där blir han en häxmästare som kastar besvärjelser över den som vågar lyssna.

Nr: 795/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

tisdag 22 maj 2018

Slades sista singelhit

SLADE – RADIO WALL OF SOUND – 1991

Slade hade stora planer på att göra en comeback i början av 90-talet och hade börjat skissa på ett nytt album. För att testa ideérna släpptes två singlar hösten 1991 och en överenskommelse gjordes med skivbolaget att om båda gick upp topplistan skulle inspelningen av LP:n göras.
Radio Wall Of Sound tog sig omgående upp på 21:a plats på brittiska listan. Men uppföljaren Universe, som trots att den släpptes i början av december samma år, gick inte alls. Slades ”nya” svulstiga, syntiga sound funkade inte.

Noddy Holder lämnade bandet för att bli radiopratare, Jim Lea hoppade av och började plugga psykologi, Dave Hill och Don Powell drev efter ett två år långt uppehåll vidare bandet under namnet Slade II.
Jag hade så klart gärna sett en fortsättning. Radio Wall Of Sound blev visserligen aldrig någon av mina favoriter, det var för mycket synth, i princip för mycket av allt. Det hjälpte inte att Slade var precis lika högljudda som förr.

Radio Wall Of Sound hittade aldrig den där nerven som göra att man, som alltid med Slades hitlåtar, vill hoppa upp och vråla med i texten. Även om Slade alltid varit mitt favoritband före alla andra tycker jag att Radio Wall Of Sound faktiskt är lite tråkig i längden. Så är det med det.

B-sidans Lay Your Love On The Line är något så ovanligt som en Dave Hill-låt. Det var sällan han gjorde låtar och här är en av få.

Det är dock ingen låt som på allvar skulle konkurrera med någon av alla dem Jim Lea och Noddy Holder gjorde, utan ligger på flipsidan av en anledning.

Nr: 122/singel

måndag 21 maj 2018

Nazareths underskattade debutskiva

NAZARETH – NAZARETH – 1971

Nazareths debutplatta är en lysande rockplatta, men missförstådd och underskattad. Jag påstår att det är en av de bättre hårdrockskivor som gavs ut under det tidiga 70-talet. Men det var inte så att albumet gjorde Nazareth världskända över en natt.
Nej, det var först efter bandets tredje och fjärde skiva Razamanaz och Loud´n´Proud som debutskivan började säljas i Sverige och runt om i världen. Nazareths första album blev ingen kickstart som Led Zeppelins etta blev för Plant och Page eller In Rock blev för Deep Purples Mark II-upplaga.

Men det hindrar inte att skivan ska rankas som en av de fräckaste debutskivor som gjordes under hårdrockens späda barndom. Inledningen med magiska Witchdoctor Woman är svaret på varför.

Det mest intressanta med skivan är dock att Nazareths sound i början var så långt från det som sedan skulle bli deras varumärke.

Musiken på skivan har sin grund i blues, men melodierna ligger här närmare pop än hård rock, dock väl dolt bakom ruffiga gitarriff och ett hårt anslag.

Skivan avslöjar också att bandet inte var helt okunnigt på området folkmusik, vilket de sen utvecklade på sitt andra album Exercises, men sen aldrig mer tog upp igen.

Manny Charltons och Dan McCaffertys popkänsla gömde de sen också och visade egentligen inte förrän på 80-talet med album som Malice In Wonderland och The Fool Circle. De skivorna är dock kanske inte helt nödvändiga för alla.
Nödvändig är dock debutskivan, som jag tycker är briljant och mer spännande än Nazareths officiella 70-talsgiganter som Razamanaz, Loud´n´ Proud och Rampant.

Låtarna är smarta, riffen lysande till och med när de verkar ha snott från Black Sabbath (Witchdoctor Woman) och McCaffertys sång fantastisk. Inte underligt att AC/DC ville ha honom som ersättare för Bon Scott.

Sju minuter långa Morning Dew är en annan favorit, den är psykedelisk. Dear John är klassisk boogie, men ohyggligt charmig. I Had A Dream och Country Girl, är folkrock, till och med countryrock. Nazareth visste nog vad de gjorde när de steg ner från Dunfermline i de skotska högländerna.

Nr: 340/2222

söndag 20 maj 2018

Vågad och fantasifull

JETHRO TULL – SONGS FROM THE WOOD – 1977

Songs From The Wood är en fantastisk Jethro Tull-platta. Allt annat man spelar efter den låter tråkigt och segt. Samtidigt är det en skiva som kräver full uppmärksamhet. Det tar på krafterna att lyssna på denna LP.
Musiken är vågad och fantasifull, men också seriös och allvarlig, romantisk och spännande. Plattan kom till under en av Jethro Tulls allra bästa perioder, Ian Andersons experimenterande med folk-prog-rock i slutet av 70-talet, vilket han gjorde på Songs From the Wood och sen nådde sin höjdpunkt på Heavy Horses 1978. Egentligen är det inte särskilt mycket folkrock, det är mer prog. Men vad gör det.
Från Songs From the Wood kommer flera låtar Tull fortfarande lirar på sina konserter. Högst seriöst måste The Whistler vara en av de bästa folkrocklåtar Ian Anderson någonsin gjorde, en vacker episk sång där Anderson briljerar mer än en gång på flöjt. Jack-in-the-Green är också en låt som fastnar.


Hunting Girl är kanske en klassisk start- och stopplåt, men den bra. Ring Out Solstice Bells gillar jag också, inte bara för att den blev en mindre hit, den är kul och fantasifull. Titelspåret Songs From the Wood borde också kunna räknas till Jethro Tulls bästa.

Nr: 8/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

lördag 19 maj 2018

Queen Live killers

QUEEN – LIVE KILLERS – 1979

Live Killers blev en rasande och frustande avslutning av 70-talet för Queen. Det är något så ovanligt som ett bra live-album, hett och adrenalinpumpande. Den nästan utmattande starten med We Will Rock You, Let Me Entertain You och Death on Two Legs kunde inte varit bättre.
Okej, som alla liveplattor har Live Killers sina brister. Ljudet är naturligtvis inte det allra bästa. Det är till och med ganska kasst. De som gillar Queens studioplattor med alla over-dubs och finesser kan nog tycka det här är lite för klent. Men va tusan, vilka livealbum från 70-talet hade egentligen bra ljud?
Men för dem som gillar en vrålande publik, Brian Mays gitarr och Queen precis som de är. Då är det här skivan att ha. Saken blir inte sämre av att Queen redan på 70-talet hade hundra tunnor att ösa när det gäller bra låtar.

På den här dubbeln staplas den ena superhiten på den andra. Killer Queen, Don´t Stop Me Now, Brighton Rock, Tie Your Mother Down...och självklart...Bohemian Rhapsody. Det är bra grejer. Och det på ett enda album.
Den enda låt jag har svårt för är Now I´m Here. Men den gillade jag inte studioversionen av heller. Så det kan väl kvitta. Nej, Live Killers är en riktig festskiva. Åtminstone var den det på den tiden det begav sig.

Nr: 890/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

fredag 18 maj 2018

Snorvalpar med eget rockband

MOTT THE HOOPLE – LIVE IN SWEDEN 1971 – 2010

Jag hade inte uppskattat den här skivan om den funnits när jag upptäckte Mott The Hoople. Inspelningen är från långt innan All The Young Dudes, glamrock och Roll Away The Stone. Men nu älskar jag den för dess naiva charm och oskuldsfulla Mott The Hoople som försöker låta som Mountain, men bara är snorvalpar med ett popband.
Inspelningen är gjord 16 februari 1971 och är från Stockholms konserthus. Vi kommer in när sista delen av konserten drar igång, då har Mott The Hoople sex låtar kvar.

Den första delen finns inte inspelad, eller så blev tejperna förstörda efter att under många år samlat damm på vinden hemma hos Overend Watts. Inspelningen gjorde han tydligen själv och var aldrig avsedd att ges ut, men nu så här nästan femtio år senare är det så klart annorlunda. Jag gillar den så jag får tårar i ögonen.

Det är för det första en mycket bra inspelning, betydligt bättre än många andra liknande saker som numera släpps både på vinyl och CD.

Själva konserten sägs dessutom varit en av Mott The Hooples allra bästa från den här tiden, alltså från innan David Bowie kom in i bilden, gav dem All The Young Dudes och därmed stakade ut Mott The Hooples väg som en av glamrockens fixstjärnor på 70-talet.

1971 ägnade sig bandet åt att snegla på amerikanska bluesrockgiganter och såg framför sig en framtid som jämlikar med Leslie West. De hade bara hunnit ge ut två skivor, den bluesrockiga debutskivan och sen mer än lovligt förvirrade, men ohyggligt charmiga Mad Shadows.
Jag känner sympati för Mott. När dem kom till Stockholm 1971 har de aldrig varit i Sverige innan, och inte många svenskar har hört talas om Mott. Det är nog därför publiken är så tystlåten och bara applåderar artigt mellan låtarna trots att Ian ber dem hjälpa till för att få igång stämningen...som aldrig riktigt infinner sig och Ian får till slut något desperat i rösten.

Men avslutningen med Keep A Knockin´ blir ändå fatnastiskt röjig. Med den låten i öronen är det lätt att påstå att Mott stockholmskonsert 1971 var alldeles lysande. Men den här inspelningen är nog inget som bör ingå i någon normal skivsamling. Det är egentligen bara ett obskyrt tidsdokument från det tidiga 70-talet intressant för de allra äldsta Mott-fansen, dem som kommer ihåg de tidiga skivorna och gillade dem. 

Nr: 243/2222

torsdag 17 maj 2018

En polsk-svensk One-hit-wonder

IZABELLA – SHAME SHAME – SHAME – 1992

Svensk-polska Izabella Scorupco, fotomodell och skådespelerska, hade många järn i elden i början av 90-talet. Hon gjorde ett försök att få igång en sångkarriär.
Ett album 1991 och några singlar blev det. Efter den här CD-singeln, Shame Shame Shame från 1992, gav hon upp och satsade på skådespeleriet i stället. Och folk får säga vad de vill, men låten var knappast särskilt originell. Men jag tror inte hon var ledsen för det, 1995 blev hon Bond-brud i filmen Golden Eye.

Shame Shame Shame var förresten en cover, första gången den spelades in var 1974 av amerikanska discogänget Shirley & Company. Izabella tog sig så högt upp som till tredje plats på svenska topplistan. Shirley och hennes kompani låg som bäst på tolfte plats på Billboardlistan.

Två one-hit-wonders med samma låt alltså. Låten finns förresten som karaokeversion på baksidan, om nån skulle vara intresserad av att göra ett nytt försök...

Nr: ingår inte i samlingen, har den bara...

onsdag 16 maj 2018

Fox On The Run – en glamrockklassiker

SWEET – FOX ON THE RUN – 1974

Man kan tycka vad man vill om Sweet men Fox On The Run är en glamrockklassiker. Singeln blev en enorm framgång för Sweet, låten toppade listor över hela världen och gick högt upp på nästan alla andra. I Sverige låg den som högst på en sjätte plats.
Det var också en framgång för Sweet som låtskrivare. Fox On The Run var den första låt bandet skrev själva, inte av hitmakare som Chinn/Chapman.

Låten funkar fortfarande och dyker över 40 år senare upp på diverse nostalgilistor och otaliga samlingsalbum med 70-talslåtar. Jag kan inte heller låta bli att gilla den, Fox On The Run är ju så att säga en del av min uppväxt. Men har den inte blivit lite tjatig...
Låten finns i två versioner. Den första dyker upp på den europeiska upplagan av LP:n Desolation Boulevard, den andra låg på den amerikanska av samma album. Det var den amerikanska versionen som gavs ut på singeln.

Sweets Fox On The Run ska inte blandas ihop med Manfred Manns låt med samma namn, det är en helt annan låt.

B-sidans Miss Demeanor är nu för tiden minst lika intressant som förstasidan, åtminstone för samlare. Den finns nämligen inte med på något av Sweets fullängdsalbum utan hittas bara här. Den finns dock numera på ett antal samlingsplattor och bland annat som extraspår på den CD-upplaga av Give Us A Wink som släpptes 1990.

Nr: 133/singel

tisdag 15 maj 2018

Can´t Buy A Thrill - ett irriterande album

STEELY DAN – CAN´T BUY A THRILL – 1972

Do It Again är en bedövande inledning. Mycket bättre än så kan det inte bli. Det var en kaxig första låt av Steely Dan på deras allra första album. Men efter det har jag en kluven inställning till Can´t Buy A Thrill.
Okej, Reeling In The Years är också en så där låt jag får gåshud av. Om jag lyssnar på LP:n igen kan jag säkert räkna upp flera till. Om jag är på helt rätt humör blir det i så fall förmodligen alla. Men om jag vaknat på fel sida kanske det inte blir någon.
Nej, jag kommer inte överens med Can´t Buy A Thrill, det är ett album som kan irritera, men samtidigt vet jag att jag vid andra tillfällen inte kan låta bli den.
Can´t Buy A Thrill skiljer sig från andra Steely Dan-plattor. Den stora skillnaden är att den är betydligt rockigare än nästan allt annat de gjorde senare. Möjligtvis hänger det på att Walter Becker och Donald Fagen här tagit hjälp av sångaren David Palmer på flera spår.

Jag vet inte varför och kan inte historien bakom. Men när Becker/Fagen något år senare spelade in Countdown To Ecstacy var han borta, vilket jag med facit i hand kan tycka var ett bra val för Steely Dan utan att för den skull förringa David Palmer.

Med andra ord tycker jag bättre om många senare Steely Dan-plattor än Can´t Buy A Thrill. Jag vet dock att ganska många kännare anser att debutskivan är gruppens mest intressanta album.

Jag nöjer mig dock med att konstatera att Do It Again och Reeling In The Years är några av Steel Dans allra bästa låtar.

Nr: 153/2222

måndag 14 maj 2018

Supertramp före sin tid

SUPERTRAMP - CRISIS? WHAT CRISIS? - 1975

Crisis? What Crisis? kunde inte mäta sig med sin föregångare Crime Of The Century. Men nu för tiden framstår skivan ändå som ett av Supertramps storverk. Men 1975 var det många som var tveksamma, även om det fanns några få som jublade.
De som gillade skivan var nog främst de få som upptäckt Supertramp redan under bandets tidiga era som udda progrockband. Med Crisis? What Crisis? tog Supertramp tillbaka en del av sitt progrocksound, men balanserade ändå på gränsen till pop.

För alla oss som kom in i historien med Crime Of The Century blev albumet först en besvikelse, men sen en aha-upplevelse.

Crisis? What Crisis? är helt fristående från sin föregångare men toget bästa från två världar och skapade något helt nytt. Ett popalbum baserat på pop, soft jazzrock och progrock.

Något liknande gjorde Supertramp sedan inte på många år, Crisis? What Crisis? har mer gemensamt med bandets album från 80- och 90-talen än de som skulle komma närmast efter, tänker då främst på Some Things Never Change och Slow Motion. Var skivan kanske före sin tid?
Fullt möjligt. Den håller nämligen fortfarande mycket hög klass och känns inte alls daterad. Det finns ett par riktigt starka låtar här, som till exempel A Soapbox Opera och Just a Normal Day. Plattan är dock lite ojämn, The Meaning, Two of Us och Another Man´s Woman kan jag emellanåt tycka är ganska jobbiga.

Men sammantaget är Crisis? What Crisis? fortfarande värd att lägga tid på. Musiken är underhållande, omväxlande och fantasirik. Ett riktigt bra album med andra ord.

Nr: 293/2222

Jag har berättat om skivan tidigare, men har nu skrivit en ny text.