MIDNIGHT OIL – BLUE SKY MINING – 1990
Blue Sky Mining hade inte en chans. Inte efter ett sånt gigantiskt genombrott som Diesel & Dust. Det spelade ingen roll att det var en minst lika bra platta som sin föregångare. Men det saknades hitlåtar som Beds Are Burning och The Dead Heart.
Både Diesel & Dust och Blue Sky Mining sticker ut i Midnight Oils skivproduktion. Det är bandets två mest nedtonade album. Det var när bandet bytte ut sin kraftfulla gitarrock mot synthar och slipade av de politiskt engagerade texterna som Midnight Oil fick sitt stora genombrott i Europa.
Hemma i Australien hade folk haft koll på dem länge, och visste att rötterna fanns i hårdrock och new wave. Engagemanget för Australiens urinvånare aboriginerna fanns givetvis kvar. Lite ironiskt blev det lättare för dem att få ut sitt budskap med mainstreampop än att stå på barrikaderna, som på 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1.
Blue Sky Mining är en direkt uppföljare till Diesel & Dust och mer eller mindre kopierar det soundet. Den stora skillnaden vara att låtar som Stars Of Warburton, Bedlam Bridge, Forgotten Years och fritt svävande Mountains Of Burma inte kröp under skinnet på folk på samma sätt som Beds Are Burning.
Det var det som fick mig att under många år vara tveksamt till skivan, dels för att mitt intresse för synthpop aldrig varit särskilt stort, dels för låtarna, som var det förlåtande med Diesel & Dust. Jag tappade intresset för Midnight Oil.
Men när jag för en tid sedan började lyssna på Midnight Oils skivproduktion på 90-talet, främst efter en omskakande aha-upplevelse tillsammans med skivan Earth And Sund And Moon, som jag tyckte var fantastisk.
Då gick jag också igenom storheter, men relativt okända album på norra halvklotet, som Redneck Wonderland, The Real Thing och Midnight Oils än så länge sista platta, Capricornia. Alla lysande rockalbum. Det fick mig i sin tur att lyssna på och delvis omvärdera mina äldre Midnight Oil-skivor som länge fått stå och samla damm långt bak i hyllan, som jag trodde mig ha en ganska klar uppfattning om. Vilket jag egentligen inte hade.
Numera tycker jag att Blue Sky Mining är ett betydligt bättre album än jag tyckte efter Diesel & Dust. Att albumet är mer mainstream än Midnight Oils tidigare och senare album, är något man får ta. Och att Peter Garrett emellanåt låter som en predikant får man ha överseende med.
På senare album tog han i ännu mer då Midnight Oils politiska engagemang på nytt blev tydligare. Blue Sky Mining har växt till sig. Är bättre nu än då, då jag numera inte nödvändigtvis måste jämföra med Diesel & Dust och inte behöver kalla Blue Sky Mining för Diesel & Dust II.
Nr: 1132/2222
Jag har berättat om skivan tidigare, men har nu kommit på bättre tankar och har därför skrivit en ny text.
Blue Sky Mining hade inte en chans. Inte efter ett sånt gigantiskt genombrott som Diesel & Dust. Det spelade ingen roll att det var en minst lika bra platta som sin föregångare. Men det saknades hitlåtar som Beds Are Burning och The Dead Heart.
Hemma i Australien hade folk haft koll på dem länge, och visste att rötterna fanns i hårdrock och new wave. Engagemanget för Australiens urinvånare aboriginerna fanns givetvis kvar. Lite ironiskt blev det lättare för dem att få ut sitt budskap med mainstreampop än att stå på barrikaderna, som på 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1.
Det var det som fick mig att under många år vara tveksamt till skivan, dels för att mitt intresse för synthpop aldrig varit särskilt stort, dels för låtarna, som var det förlåtande med Diesel & Dust. Jag tappade intresset för Midnight Oil.
Men när jag för en tid sedan började lyssna på Midnight Oils skivproduktion på 90-talet, främst efter en omskakande aha-upplevelse tillsammans med skivan Earth And Sund And Moon, som jag tyckte var fantastisk.
Då gick jag också igenom storheter, men relativt okända album på norra halvklotet, som Redneck Wonderland, The Real Thing och Midnight Oils än så länge sista platta, Capricornia. Alla lysande rockalbum. Det fick mig i sin tur att lyssna på och delvis omvärdera mina äldre Midnight Oil-skivor som länge fått stå och samla damm långt bak i hyllan, som jag trodde mig ha en ganska klar uppfattning om. Vilket jag egentligen inte hade.
På senare album tog han i ännu mer då Midnight Oils politiska engagemang på nytt blev tydligare. Blue Sky Mining har växt till sig. Är bättre nu än då, då jag numera inte nödvändigtvis måste jämföra med Diesel & Dust och inte behöver kalla Blue Sky Mining för Diesel & Dust II.
Nr: 1132/2222
Jag har berättat om skivan tidigare, men har nu kommit på bättre tankar och har därför skrivit en ny text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar