KINKS – LOLA VERSUS POWERMAN AND THE MONEYGOROUND-PART ONE – 1970
Ännu en hopplöst lång och meningslös skivtitel. Var tog förresten del 2 vägen? Glömde Ray Davies den nånstans. Det här är dock ett viktigt kinksalbum, ett av Ray Davies första konceptalbum.
Det är dock ganska förvirrat, låtarna har lite löst fogats samman runt ett tema om rockmusikers villkor och taskiga kontrakt. Ett outtömligt ämne där George Michael var med och skrev ett av de viktigare kapitlen. Men det var på 90-talet, långt långt senare än Lola och The Moneygoround.
Lola är skivans viktigaste spår, förmodligen en av Kinks viktigaste låtar någonsin. Det är bandets största hit någonsin och en låt som till och med gjorde Kinks till superhjältar i USA.
Lola var på sin tid en suspekt låt. Texten handlar om någon av bandmedlemmarnas påstådda äventyr med en mörkhyad och mörkröstad kvinna, troligen en transvestit. Vem det var och vad som egentligen hände är oklart.
Vad Ray Davies säger är att det inte hände något alls, de var bara ute och åt middag. Trummisen påstår något helt annat, men då ska inte Ray varit inblandad. Eller så handlade den om en något bandets manager råkade ut för under en vild festnatt.
Under det tidiga 70-talet var såna saker tabu att ta upp i rocklåtar. Och när Kinks dessutom fått med en textrad om Coca Cola passade många radiokanaler på att svartlista lilla mörka Lola. Det problemet fixade dock Ray när singelversionen släpptes, Coca Cola blev Cherry Cola.
Lola är en fascinerande låt även utan den historien. Det är ingen vanlig kinkslåt i den meningen att texten inte är det minsta samhällskritisk. Den är dessutom enkel, genialt enkel, vilket inte var något Ray Davies vanligen ägnade sig åt under det tidiga 70-talet. En annan bedrift var att få in Lola i konceptalbumets berättelse, vilket nog kan ha varit minst lika knöligt.
Lola Versus Powerman And The Moneygoround är inte något av Kinks större album. Förutom Lola finns det bara två riktigt bra låtar, Apeman och Stranger, övriga är håller inte lika hög klass. Det går nog att påstå att albumet är Kinks definitiva brytning med 60-talets hitlistekavalkad och att det pekade ut vägen mot den långa rad av tämligen anonyma konceptalbum som följde Kinks till långt in på 80-talet.
Samtidigt går det att ana det Ray Davies skapade på Muswell Hillbillies, vilket gör skivan intressant ändå.
För min del tog Lola Versus Powerman And The Moneygoround lång tid på sig innan den hamnade i min samling för inte alls länge sen, en reissue från -72, men vad gör man...
Men det var märkligt nog den första kinksskiva jag hörde. Redan i början av 70-talet hade jag skivan hemma som lån, men gillade den inte tillräckligt mycket för att skaffa den själv. På den tiden räckte det inte med en bra låt.
Nr: 212/2222
Ännu en hopplöst lång och meningslös skivtitel. Var tog förresten del 2 vägen? Glömde Ray Davies den nånstans. Det här är dock ett viktigt kinksalbum, ett av Ray Davies första konceptalbum.
Lola var på sin tid en suspekt låt. Texten handlar om någon av bandmedlemmarnas påstådda äventyr med en mörkhyad och mörkröstad kvinna, troligen en transvestit. Vem det var och vad som egentligen hände är oklart.
Vad Ray Davies säger är att det inte hände något alls, de var bara ute och åt middag. Trummisen påstår något helt annat, men då ska inte Ray varit inblandad. Eller så handlade den om en något bandets manager råkade ut för under en vild festnatt.
Under det tidiga 70-talet var såna saker tabu att ta upp i rocklåtar. Och när Kinks dessutom fått med en textrad om Coca Cola passade många radiokanaler på att svartlista lilla mörka Lola. Det problemet fixade dock Ray när singelversionen släpptes, Coca Cola blev Cherry Cola.
Samtidigt går det att ana det Ray Davies skapade på Muswell Hillbillies, vilket gör skivan intressant ändå.
Men det var märkligt nog den första kinksskiva jag hörde. Redan i början av 70-talet hade jag skivan hemma som lån, men gillade den inte tillräckligt mycket för att skaffa den själv. På den tiden räckte det inte med en bra låt.
Nr: 212/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar