SUPERTRAMP – SLOW MOTION – 2002
Supertramp 30 år efter Brother Where You Bound låter fortfarande som alltid. Mycket tack vare Rick Davies, som gjorde ett fantastiskt bra jobb med Slow Motion, som är bandets så här långt sista album.
Man vet nämligen aldrig med Rick Davies och Supertramp. Många gånger har det sagts att nu är det över.
Efter Free As A Bird 1987 var det slut.
Men tio år senare dök Something Never Change upp, som ingenting hänt.
Efter det nån enstaka livekonsert och 2002 samling igen på uppmaning av Rick Davies.
Resultat blev finstämda Slow Motion, som står sig mycket bra i Supertramps långa skivproduktion. Ett jazzrockalbum i rakt nedstigande led från Brother Where You Bound, men långt från de popskivor Supertramp spelade in på 70-talet då Rodger Hogson fortfarande var med i bandet.
Oftast dras skiljelinjen i Supertramps karriär när Hodgson hoppade av efter ...Famous Last Words... De flesta anser den perioden var den spännande och det som hände sen ganska ointressant.
Detta givetvis för att Supertramp utan Hodgson inte längre producerade hitlistepop och den jazzrock bandet sen producerade under Rick Davis ledning inte var lika kommersiell. Men att påstå det känns nu för tiden väldigt fel.
Supertramp under Rick Davies är ett synnerligen mångafacetterat band som förde Supertramps sound vidare samtidigt som det utvecklades mot något helt nytt. Än så länge är Slow Motion slutprodukten av det.
Det var en svår CD-skiva att få tag på när den var ny. Albumet släpptes inte ens på vinyl och nog inte gjort det på senare år heller. I vissa delar av världen lanserades skivan inte alls utan de fans som verkligen ville ha skivan hade som enda möjlighet att beställa den via Supertramps hemsida, där den dock tämligen snabbt blev slutsåld.
Vissa var dock kritiska till hur inspelningen gick till och att Rick Davies tog för mycket plats. Det har sagts att Davies produktion blev alldeles för grötig, vilket kan diskuteras. Det har sagts att de övriga bandmedlemmarna fick för lite utrymme, vilket också kan diskuteras. Men man ska komma ihåg att 2002 var Rick Davies den ende i bandet om varit med från början.
Jag tycker resultatet blev riktigt bra. Jag gillar Slow Motion och dess klassiska supertrampsound. Man känner igen sig redan i första tonen och Davies viker inte en tum. Det är helheten av albumet jag tycker bäst om, har svårt att välja ut enskilda låtar även om titelspåret kittlar mest.
En kul detalj är också låten Goldmine som Supertramp haft på sin liverepertoar sedan Crime Of Century på 70-talet men aldrig innan lyckats göra en studioversion de kände sig nöjda med.
Nr: 184/CD
Supertramp 30 år efter Brother Where You Bound låter fortfarande som alltid. Mycket tack vare Rick Davies, som gjorde ett fantastiskt bra jobb med Slow Motion, som är bandets så här långt sista album.
Resultat blev finstämda Slow Motion, som står sig mycket bra i Supertramps långa skivproduktion. Ett jazzrockalbum i rakt nedstigande led från Brother Where You Bound, men långt från de popskivor Supertramp spelade in på 70-talet då Rodger Hogson fortfarande var med i bandet.
Detta givetvis för att Supertramp utan Hodgson inte längre producerade hitlistepop och den jazzrock bandet sen producerade under Rick Davis ledning inte var lika kommersiell. Men att påstå det känns nu för tiden väldigt fel.
Supertramp under Rick Davies är ett synnerligen mångafacetterat band som förde Supertramps sound vidare samtidigt som det utvecklades mot något helt nytt. Än så länge är Slow Motion slutprodukten av det.
Det var en svår CD-skiva att få tag på när den var ny. Albumet släpptes inte ens på vinyl och nog inte gjort det på senare år heller. I vissa delar av världen lanserades skivan inte alls utan de fans som verkligen ville ha skivan hade som enda möjlighet att beställa den via Supertramps hemsida, där den dock tämligen snabbt blev slutsåld.
Jag tycker resultatet blev riktigt bra. Jag gillar Slow Motion och dess klassiska supertrampsound. Man känner igen sig redan i första tonen och Davies viker inte en tum. Det är helheten av albumet jag tycker bäst om, har svårt att välja ut enskilda låtar även om titelspåret kittlar mest.
En kul detalj är också låten Goldmine som Supertramp haft på sin liverepertoar sedan Crime Of Century på 70-talet men aldrig innan lyckats göra en studioversion de kände sig nöjda med.
Nr: 184/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar