KEN HENSLEY – PROUD WORDS ON A DUSTY SHELF – 1973
Jag vet inte vad som flög i mig där på skivmässan i Skövde. Men helt plötsligt var jag ägare till en skiva med Ken Hensley. Jag betalade ganska mycket för den. Jag som inte ens gillar Uriah Heep.
Jag tror det hängde på den där ökända tyska inrökta LP:n Weed, som Hensley under några förvirrade dygn spelade in ihop med tyska Virus. En inspelning som han sen inte ville kännas vid, vilket man kan förstå. Det är en rejält skum platta som det krävs tålamod för att orka med. Rekommenderas därför.
Redan i bilen på vägen hem var jag på det klara med att mitt fynd från Skövdemässan skulle säljas på nätet så fort det gick. Men för ordningens skull tänkte jag först lyssna på den, oavsett min negativa inställning till Uriah Heep, som inte alls är särskilt välgrundad utan troligen bygger på någon obehaglig upplevelse från tonårstiden.
Jag blev överraskad. En LP med Ken Hensley borde så klart ha mycket Uriah Heep i sig, särskilt då både basisten Gary Thain och trummisen Lee Kerslake backade upp. Mycket orgel, fläskigt sound, höga skrik. Men nej, så är det inte.
Det är inte David Byron som sjunger, det gör Ken Hensley själv, och han gör det oväntat bra. Låtmaterialet har bara delvis med Uriah Heep att göra, Hensley visar i stället upp en lite annan sida här, en känslosam och försiktig akustisk sida jag inte trodde fanns där. Det är lite blues, lite country och musiken har en helt annan framtoning än Uriah Heeps minst sagt burdusa ton.
Hensley skrev vid den här tiden nästan nästan allt material till Uriah Heep, så det är anmärkningsvärt. Säkert kunde flera av låtarna från den här skivan tagit plats på Uriah Heeps skivor också. Men nu blev det bara en, märkligt nog balladen Rain som man hittar på Magicians Birthday.
Att jag skulle tycka så om en skiva med Ken Hensley hade jag inte ens anat. Jag fick därför spela den flera gånger i rad för att känna mig mer på den säkra sidan. Jag har förvånansvärt nog kommit fram till att Proud Words On A Dusty Shelf är ett riktigt bra soloalbum från Ken Hensley som jag kanske kommer att behålla trots allt.
Nr: 523/2222
Jag vet inte vad som flög i mig där på skivmässan i Skövde. Men helt plötsligt var jag ägare till en skiva med Ken Hensley. Jag betalade ganska mycket för den. Jag som inte ens gillar Uriah Heep.
Jag tror det hängde på den där ökända tyska inrökta LP:n Weed, som Hensley under några förvirrade dygn spelade in ihop med tyska Virus. En inspelning som han sen inte ville kännas vid, vilket man kan förstå. Det är en rejält skum platta som det krävs tålamod för att orka med. Rekommenderas därför.
Redan i bilen på vägen hem var jag på det klara med att mitt fynd från Skövdemässan skulle säljas på nätet så fort det gick. Men för ordningens skull tänkte jag först lyssna på den, oavsett min negativa inställning till Uriah Heep, som inte alls är särskilt välgrundad utan troligen bygger på någon obehaglig upplevelse från tonårstiden.
Jag blev överraskad. En LP med Ken Hensley borde så klart ha mycket Uriah Heep i sig, särskilt då både basisten Gary Thain och trummisen Lee Kerslake backade upp. Mycket orgel, fläskigt sound, höga skrik. Men nej, så är det inte.
Det är inte David Byron som sjunger, det gör Ken Hensley själv, och han gör det oväntat bra. Låtmaterialet har bara delvis med Uriah Heep att göra, Hensley visar i stället upp en lite annan sida här, en känslosam och försiktig akustisk sida jag inte trodde fanns där. Det är lite blues, lite country och musiken har en helt annan framtoning än Uriah Heeps minst sagt burdusa ton.
Hensley skrev vid den här tiden nästan nästan allt material till Uriah Heep, så det är anmärkningsvärt. Säkert kunde flera av låtarna från den här skivan tagit plats på Uriah Heeps skivor också. Men nu blev det bara en, märkligt nog balladen Rain som man hittar på Magicians Birthday.
Att jag skulle tycka så om en skiva med Ken Hensley hade jag inte ens anat. Jag fick därför spela den flera gånger i rad för att känna mig mer på den säkra sidan. Jag har förvånansvärt nog kommit fram till att Proud Words On A Dusty Shelf är ett riktigt bra soloalbum från Ken Hensley som jag kanske kommer att behålla trots allt.
Nr: 523/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar