The Musical Box: april 2010

torsdag 29 april 2010

Det är aldrig för sent

Jag ställer mig upp och applåderar. Jag gör det nu (fast tyst). Ian McLagan är helt sanslös. Rak rock, pang på. Troublemaker är inget snack eller fegt svansande. Det är precis vad det är. Rock.

Jag fattar inte att den här skivan gått mig förbi tidigare. Och ändå har den stått i samlingen i kanske 20 år. Men det är tydligen aldrig för sent.
Keyboardisten Ian McLagan lirade en gång i legendariska Small Faces och Faces. Som studiomusiker jobbade han bland annat med Rolling Stones. Det märks här. Troublemaker ÄR väldigt mycket Rolling Stones, om man säger så.

Men så är det inga sopmusiker McLagan har trummat ihop. Keith Richards och Ron Wood, vem annars, hanterar gurorna som de vore leksaker. Richards ruggiga riff går inte att kopiera, Dregen. Så fick jag det sagt också.
Och Ron Wood är slug som ett helt rävgryt och slirar runt på strängarna som de vore lakritsremmar.

Bakom trummorna turas Jim Keltner och Ringo Starr om, dessutom håller Stanley Clarke i basgitarren. Med sådana musiker kan det givetvis inte bli annat än jävligt bra.
Troublemaker är McLagans första soloplatta och släpptes så tidigt som 1979.

Hur klarar den sig i dagens konkurrens?
Tja, det skulle väl vara ungefär som att låta ett strutsägg springa ikapp med en struts.


Bilden på Ron Wood är hämtad från hans liveplatta Slide on Live.
Bilden på Keith Richards är från soloplattan Talk is Cheap.

onsdag 28 april 2010

Några favoriter 10

Dags för några nya låtar att lyssna på i bilen. Det här är godsaker jag gärna spelar mer än en gång.


Romeos Tune – Steve Forbert
De som inte hört Little Stevie har verkligen missat något. Det här är en singer/songwriter alla borde ha i skivhyllan hemma. Romes Tune är från tidiga Little Stevie Orbit-skivan, från slutet av 70-talet. En skiva som fortfarande kan spelas med stor behållning.

The Changeling – Doors
Sugande och suggestivt psykedelisk rock på högvarv. Ska spelas på maxvolym. Från Doors kanske bästa verk, LA Woman.

In the Grip of Stronger Stuff – Ian Anderson
Från soloplattan Secret Language of Birds med Jethro Tulls förgrundsman och flöjtist. Han var bra redan på 60-talet, men här briljerar han på tvärflöjten. Gudabenådat.

In the Skies – Peter Green
Det påstås att det var Peter Green som fick Fleetwood Mac att splittras en gång i tiden, alltså på den tiden bandet lirade tung bluesrock, långt innan de förföll till lättviktig 80-talspop.
Green har gjort en rad soloplattor av mycket skiftande kvalitet, det är är en av hans bästa, från plattan med samma namn, Bluesgung, softat och tillbakalutat, så luftigt och lätt att man bara smälter.

Sea of Love - Robert Plant (Honeydrippers)
Visst, det här är en gammal soul-klassiker och dessutom titeln på en Al Pacino-film.
Men Zeppelinsångaren Plant gör det här ruggigt bra, ståpäls helt enkelt. Men plattan är inte lätt att få tag i, om man nu vill ha tag i vinylen, och det gör man ju...

Å han på bilden ä ju Dave Kelly, gitarrist i legendariska Blues Band, här under en spelning i Gislaved förra hösten.

tisdag 27 april 2010

Rytmer från New Orleans

DR. JOHN - DESITIVELY BONNAROO - 1974
En stark doft av cayenne. New Orleansjazzens magi, rytm och poesi. Söderns drypande blues, funk och cajun. Dr John blandar på Desitively Bonnaroo till en häxkittel signerad voodoodrottningen Marie Laveau och sätter dessutom till en stor portion humor.

Albumet kom 1974 och var uppföljaren till succéalbumet In the Right Place från året innan. Det är den tredje och sista av hans funkplattor från den här tiden.

Det är bakgatornas musik, spelad på ruffiga krogar och skumma jazzklubbar, ångande av hembränd sprit och suggestiva rytmer. Dr Johns alldeles egen New Orleans-funk.

Desitively Bonnaroo anses, trots stora låtar som Mos Scocious och Earl Kings Let´s Make a Better World*, inte som en av Dr Johns bättre funkplattor. Men det beror enbart på att föregångarna var så ruskigt bra.

1972 gav han ut albumet Dr John´s Gumbo, med rytmer inspirerade av Louisianas mustiga musiktradition. Plattan innehöll bland annat hiten Iko, Iko, skriven av rhythm´n Blues-legenden Sugar Boy Crawford.



1973 kom In the Right Place, som anses vara en av Dr Johns absoluta höjdpunkter. Här finns låtar som Mama Roux, I Walk on Guilded Splinter och klassiska Right Place, Wrong Time.

Desitively Bonnaroo är trots det en lysande pärla, hämtad direkt från Mississippis flodbankar. Dr John är på sitt allra bästa humör, och det smittar av sig.

* Pugh Rogefeldt gjorde en alldeles lysande version av Let´s Make a Better World på sin liveplatta Ett steg till, 1974. Men i Pughs tappning har låten fått svensk text och heter Finns det lite stolthet kvar, finns det också hopp om bättring.

lördag 24 april 2010

”Fanskapet måste ut”

Som en mager strykarkatt smög sig 10cc in i skivsamlingen, klättrade upp och sträckte ut sig i värmen bakom stereon. Till en början var det rätt trevligt, Sheet Music och debutalbumet med Donna och de där andra låtarna gick ju att lyssna på.

How Dare You? var också rätt spännande, I´m Mandy Fly Me och Arts For Arts Sake var hyfsat intressant experimentell pop.
Men kattjäveln blev allt mer hemmastadd och började ta sig ton.

Och de där hårbollarna den spydde upp, Deceptive Bends och Bloody Tourists, var faktiskt rätt äckliga. När den började klösa på baksidan av den gröna sammetssoffan, så att stoppningen yrde i hela rummet, insåg jag att fanskapet måste ut.

Men den klättrade högst upp i hyllan och begärde med högdragen min att bli serverad räkor och lax i stället för vanlig kattmat. Det enda den åstadkom var ospelbara Look Hear och Ten Out of Ten.
För att fånga en elak bondkatt måste man vara listig.

Tålamod tänkte jag, medan jag drog på mig ett par kraftiga arbetshandskar från Biltema (9.90/paret) och blandade zopiklon med räkorna. När katten blinkade till där uppe på hyllan föste jag med bestämd hand ner den slappa kroppen i en plastpåse, knöt ihop och slängde bland soporna. Katter har nio liv, för 10cc splittrades och gjorde plattor åt höger och vänster under 1980-talet. Men aldrig att jag släppte in dem hos mej igen.

Gruppen bildades 1970 i Manchester av Graham Gouldman och Eric Stewart. Med sig hade de studiomusikerna Kevin Godley och Lol Creme. 10cc fick sitt genombrott 1972 med singlarna Donna och Rubber Bullets, melodiska låtar med humoristiska texter.

1976 lämnade Creme och Godley 10cc för att ägna sig åt experimentell pop. Stewart och Gouldman fortsatte och gav ut en rad plattor där Bloody Tourists blev en storsäljare 1978. Efter det gick det dock utför och bandet somnade in.

Gruppen återförenades i början 90-talet, men det visade sig snabbt att 10cc inte hängt med i utvecklingen. På senare år har Lol Creme och Graham Gouldman åter börjat samarbeta.

torsdag 22 april 2010

Flaxande fågelskrämmor

Med rosalackerade läppar, vätesuperoxidblonderade hårmanar och bleka fiskögon hängde New York Dolls på skolgården en ovanligt solig och varm vårdag i slutet av 70-talet. Ur en enorm bergsprängare i silvrig plast ekade Too Much Too Soon mot gympasalens stenvägg.

I tajta röda läderbyxor och allt för små t-shirts flaxade David Johansen och Syl Sylvain som fågelskrämmor och jagade småflickor över asfalten bort mot skolans trygga dörrar. De skrattade rått när någon trillade och fick skrubbsår. Sedan hällde de billigt öl över dem och fnissade hejdlöst. Johnny Thunders satt lutad mot väggen och orkade inte ens lyfta på huvudet.

Jag snodde kassettbandet och slängde det i kanalen. Trött på de spelade poserna och lukten av intorkad svett och billigt teatersmink.
Dockorna lommade besvikna iväg mot stan, skrikande könsord åt alla de mötte. Jag fick fingret.

New York Dolls fanns bara i fem år, men anses ändå ha varit stilbildande föregångare för glammetal och till och med den amerikanska punken. Bandet lirade rak, rå rock med influenser från Rolling Stones och de psykedeliska rockbanden från tidigt 70-tal.

Det som utmärkte gruppen mest var deras utstuderade klädsel, sminkning och attityd, hämtad direkt från Ziggy Stardust och Marc Bolan. Too Much Too Soon var gruppens andra och sista riktiga album som gavs ut 1974. Det sålde aldrig särskilt bra, men var före sin tid. Artister som Guns N´Roses, Mötley Crue och Poison såg Dolls som sin stora förebild.

tisdag 20 april 2010

Den melankoliska popens mästare

GEORGE HARRISON - DARK HORSE - 1974

Det finns något sorgligt och melankoliskt över George Harrisons låtar. While My Guitar Gently Weeps, Something och Here Comes the Sun är fantastiska låtar, men knappast några av Beatles vanliga popdängor.
Kanske var det helt omedvetet, kanske var det soundet han lockade fram ur sin gitarr.

Därför är Dark Horse från 1974 lite märklig. Det är en av George Harrisons mest positiva album, trots att den släpptes efter mycket trassel och elände.
Han hade för det första bråttom att göra skivan klar inför en turné i USA. Mitt under förberedelserna drabbades han av en inflammation i struphuvudet och kunde under en period inte få fram ett ord. Till råga på allt gick hans fru Patti ifrån honom för Eric Clapton.

Men låtarna Haris´s On Tour och hans nyårslåt Ding Dong är rätt kul pop. Dessutom är den bitande ironin i Bye Bye Love underhållande. Det är faktiskt en av de bättre covers jag hört på Everly Brothers gamla hit från 1957. Men så gjorde George Harrison också låten med tanke på hustruns affär med Clapton.

Men det positiva är tillfälligt. I So Sad och Simply Shady lockar Harrison åter fram det veka och sköra, det försiktiga och eftertänksamma. Låtarna kan få ögonen att tåras på nästan vem som helst.
Men det är kanske så det ska vara. George Harrison var den melankoliska popens mästare. Han dog 2001. Dark Horse kommer alltid att ha en särskild plats i min skivsamling.

Nr: 30/2222

söndag 18 april 2010

Bernie Leadon efter Eagles

Eagles före eller efter Hotel California är kanske en smaksak. Eagles första plattor hör till mina favoriter, debutalbumet, Desperado och One of These Nights är några av de absolut bästa jag har. På den tiden spelade bandet countrybaserad avslappnad rock.

Countrygitarristen Bernie Leadons betydelse för gruppens musikaliska inriktning är underskattad. Han låg bland annat bakom Witchy Woman och Hollywood Waltz, låtar som är bland det bästa Eagles åstadkommit.

När Joe Walsh tog över efter Bernie Leadon som gitarrist inför Hotel California fick Eagles på gott och ont ett rockigare sound.
Ibland när jag saknar Eagles första skivor brukar jag plocka fram Flying Burrito Brothers tidiga skivor, där Bernie Leadon lirade innan Eagles, eller någon av de två soloplattor han gjort.

Natural Progressions kom redan 1977 och gjordes tillsammans med Michael Georgiades. En skiva som tar mig direkt till Kaliforniens soliga surfstränder. Här finns både Crosby, Stills, Nash & Young och Americas och Byrds luftiga sound. En skön skiva som dock kräver några genomlyssningar. Hur bra den är upptäcker man inte förrän efter ett tag. En mer avslappnad attityd får man leta efter.

fredag 16 april 2010

Fyra bröder Young

Att Angus och Malcolm Young i AC/DC är bröder har nog de flesta koll på. En hel del känner säkert också till att deras storebror George Young lirade med 60-taletsbandet Easybeats, de där australiensarna med Friday On My Mind, och att han senare lirade med gruppen Flash and the Pan ihop med Harry Vanda. Men Malcolm och Angus har en brorsa till, som även han lirade rock på 60- och 70-talen.

Alexander Young, äldst av bröderna, låg i slutet av 60-talet bakom psykedeliska rockbandet Grapefruit. Men det är inte helt lätt att räkna ut släktbanden, han bytte tidigt namn till George Alexander.
Bröderna Young är uppväxta i Glasgow i Skottland. När familjen flyttade till Australien valde äldsta brorsan att stanna kvar.

George Alexanders Grapefruit startades i London 1967 som en direkt reaktion på den psykedeliska popen som sipprade in från den amerikanska västkusten. Beatlesinfluerade Grapefruit ville blanda den nya musiken med den traditionella brittiska lite snällare popen.

Det lyckades delvis. Efter gruppens första platta, Around the Grapefruit från 1968, spåddes de en lysande framtid och fick dessutom oväntad draghjälp av Beatles. John Lennon, George Harrison och Paul McCartney gillade Grapefruits musik och hjälpte faktiskt till vid inspelningarna av singlarna Dear Delilah och Elevator. En inspelning av låten Lullabye for a Lazy Day, skriven av Alexander, hittades bland John Lennons personliga tillhörigheter efter hans död.


Men uppföljaren Deep Water 1969 blev en besvikelse. Grapefruit hade redan tappat gnistan. Titelspåret Deep Water blev visserligen en mindre singelhit, men mer blev det inte. Kort efter utgivningen splittrades bandet. Bara George Alexander fortsatte som musiker.

Han hoppade därefter in i Flamin´ Groovies, som i början av 70-talet flyttat till England, och fick vara med om den amerikanska kultgruppens uppgång och fall. George Alexander dog 1997.

För att krångla till det här med Young ytterligare. Den australiensiske smörsångaren John Paul Young slog igenom i början av 80-talet med låten Love is in the Air. Den låten skrevs av George Young. Även John Paul är uppväxt i Glasgow och flyttade liksom bröderna Young till Australien i början av 60-talet. De är inte släkt.

Grapefruit finns på MySpace.

Bilden på Angus & Malcolm Young är hämtad från innerkonvolutet till LP:n 74´Jailbreak.
Bilden på George Alexander är hämtad från skivkonvolutet till Around the Grapefruit.

onsdag 14 april 2010

Jeff Beck stökar till

1972 skrev Stevie Wonder låten Superstition för Jeff Beck och hans supergrupp Beck, Bogert & Appice. Men låten blev så bra att Tamla Motown ville att han spelade in den själv.
Därför finns den med på Wonders album Talking Book och den skönt gungiga soullåten gick direkt upp som etta på amerikanska listan.

Beck, Bogert & Appice tolkning var nog aldrig aktuell för några listor alls. Gitarrmästaren Jeff Beck vrider, bänder och vänder på ackorden, stökar till och skakar om Wonders lilla örhänge till sanslös, brutal, rå och blytung bluesrock. Och dessutom ruggigt bra. Låten finns med på gruppens enda studioalbum, Beck, Bogert & Appice.

Beck, Bogert & Appice blev dock en kortlivad supertrio. Bara en studioskiva spelades in 1973 och året efter släpptes en liveinspelning. Sen var det slut.
Men det var egentligen bara ett hobbyprojekt och mellanspel för de tre giganterna. Jeff Beck var på väg att lägga ner Jeff Beck Group*, Tim Bogert och Carmine Appice satt med spillrorna av boogierockbandet Cactus och visste inte vad de skulle göra, när de möttes under en gemensam turné.

Det korta mötet blev elektriskt. Albumet innehåller, förutom legenden Superstition, flera nu klassiska hårdrocklåtar, bland annat Black Cat Moan. Respektlöst kastar de sig också över Curtis Mayfields I´m So Proud...och gör soul. He, he.

*Jeff Beck Group var också en riktig supergrupp. Här spelade gitarrvirtuosen under slutet av 60-talet tillsammans med Ron Wood och Rod Stewart.

Bilden är hämtad från LP:n Beck, Bogert & Appice.

tisdag 13 april 2010

Son till en rysk prins

Sailor var kul ungefär lika länge som en decemberdag. Den brittiska popgruppen simmade i mitten av 70-talet omkring i något slags no mans-land mellan pop och schlager. Ett farligt område för en seriös artist som Georg Kajanus.

När jag tröttnat på Girls, Girls, Girls, A Glass of Champagne och Stiletto Heels fick Sailor-skivorna finna sig i att bli insorterade under avdelningen ”bortbytbara”.
Men jag blev aldrig av med dem. Ingen ville ha Sailor. Så plattorna har fått stå och samla damm.

Oss emellan har jag vid något tillfälle av sinnesförvirring plockat fram det sockriga bandets första platta, den med Traffic Jam och Josephine Baker. Den är hyfsat opolerad och lite ruffigare än de senare.

Georg Kajanus är förresten uppväxt i Norge, men flyttade till Paris som 13-åring. Han är son till ryske exilprinsen Paul Tchegodaiff och hans mor är finsk/norska skulptrisen Johanna Kajanus. Georg är sonsonson till finske tonsättaren och dirigenten Robert Kajanus.

måndag 12 april 2010

Peter Criss Chelsea

Det finns en del ruskigt eftertraktade LP-skivor, som är mer eller mindre omöjliga att få tag på. Skivor det nästan finns ett mytiskt skimmer runt.
Kisstrummisen Peter Criss gjorde 1970 en platta med sitt New York-band Chelsea, alltså före Kiss.

Den plattan har mer eller mindre blivit en vandringssägen. Alla har hört talas om den, men få har hört den och ännu färre äger den. Det har kallats tidig 70-talshårdrock eller proggressiv rock, och på sina håll jämförts med både Moody Blues och Procol Harum.

Eftersom den plattan finns i min samling kan jag berätta att det inte är så. Att jämföra det här bandet med två av proggrockens stora är bara ett hån. Sorry, men Chelsea är ett uselt rockband. Peter Criss och hans polare går vilse redan i de första takterna och kan väl närmast beskrivas som tafatt countryinspirerad proggrock. Ska man vara snäll får man väl säga att den är svårlyssnad.

Peter Criss satte i slutet av 60-talet upp flera mindre lyckade band, The Barracudas, Sounds of Soul och The Vintage. Men det blev bara några singlar. Men med Chelsea lyckades han få MCA Records att tända till. Det blev ett album. Men inte mer.

När andra plattan var på gång splittrades gruppen. Vilket kanske var lika bra.
En frustrerad Peter Criss satte då in en annons i en musiktidning och erbjöd sina tjänster, som Paul Stanley och Gene Simmons svarade på...

Lite fakta om Chelseaplattan:
Gruppen bestod av: Chris Aridas, gitarr, Michael Benvenga, bas, Mike Brand, gitarr, Peter Cris, trummor, Peter Shepley, sång.
Obs, att kisstrummisen stavade sitt artistnamn med ett ”s” på den tiden.
Den platta jag har är utgiven av MCA Records (skivnummer: MAPS 4212).
Skivan är producerad av Lewis Merenstein.

Det sägs på en del håll att Criss kusin Stan Penridge var medlem i Chelsea. Det var han inte, i alla fall nämns han inte på skivomslaget, varken som bandmedlem eller låtskrivare. Penridge och Criss samarbetade däremot på 80-talet i The Criss-Penridge Alliance.

söndag 11 april 2010

Upp som en sol...

Det slog gnistor om Point Blank när texasbandet släppte sin första platta 1976. Tung, gungande sydstatsrock med rötterna i rakt led ner från Allman Brothers, Lynyrd Skynyrd och ZZ top. Svettiga långa gitarrsolon och mustigt komp, dock kanske utan förebildernas originalitet. Men nog var det bra alltid.
Debutalbumet, Point Blank, är full av bra sydstatsrock. Lone Star Fool, var en blodfylld southern rock-låt som Gregg Allman inte skulle skämts för. Bad Bees gungade som tidiga ZZ top och balladerna Distans och Wandering fick håret att resa sig på underarmarna.

Albumet blev också en mindre succé och Point Blank pekades ut som tronarvingar till de stora demonerna.
Men något hände på vägen. Redan på bandets andra album, Second Season från 1977 var det originella sydstatssoundet på väg att putsas bort.

I stället för att fortsätta den inslagna vägen tappade Point Blank fokus och började allt mer snegla åt hårdrocksband som Led Zeppelin och Deep Purple. Det blev inte bra alls. Skivan var kass.
Point Blank fortsatte dock i samma spår och splittrades 1982 efter sex album. Inget av dem särskilt bra.

Gruppen återförenades emellertid 2005 och har sedan dess fortsatt att spela tillsammans. Den här sommaren lirar Point Blank på Sweden Rock.

Bilden är hämtad från innerfodralet till debutalbumet Point Blank.

fredag 9 april 2010

Några favoriter 9

Det är april och snön är snart borta. Här är en ny laddning med mina favoritlåtar. Det var ett tag sedan senast.

Couldn´t Get it Right – Climax Blues Band
I Sverige bara en One-hit-Wonder i mitten av 70-talet. Men Climax BB är betydligt större än så, har gjort mängder med plattor, dock inget i klass med denna singel.

Hog Farm – Pugh Rogefeldt
Pugh var en frisk fläkt i den svenska popsmeten när Ja dä ä dä och Hollywood kom i början av 70-talet. Bolla och rulla-skivan blev var mans egendom. Hog Farm sitter fortfarande. Den mannen gjorde mycket mer för den svenska rockmusiken än vad man tror.

Dumb Thing – Paul Kelly & the Coloured Girls
Han dök upp från ingenstans denne australiensare med den ena rockrökaren efter den andra. Dumb Things är från enda plattan med Coloured Girs. Bandet bytte senare namn till Messengers när lansering skulle göra utomlands och ursprungsnamnet ansågs lite stötande. Skit samma, det här är bra.

Luz Amor Y Vida – Santana
En riktigt skön santana-låt, om än inte någon av de stora hitsen. Den här finns på den lite udda plattan Santana Brothers från 1994, som han spelade in tillsammans med sin bror Jorge och brorson Carlos Hernandez. Nåt att plocka fram sent på natten eller om man vill briljera för musikpolarna.

Don´t Cry Sister – J J Cale
Bluesgitarristen J J Cale är lågmäld och anspråkslös, men gudars vad han kan den här killen. Det här är en av hans absolut bästa, tycker jag i alla fall. Men den här gubben har gjort mängder av bra låtar.

tisdag 6 april 2010

White Trash On Tour

Cactus gav de skitiga jeansen och avklippta jeansjackorna ett ansikte. Långhåriga busar med mer attityd än kunnande. Asfaltsdjungel och extrem bakfylla.
Det amerikanska hårdrockarna lirade i det tidiga 70-talet experimentell bluesrock med intryck hämtade både från den psykedeliska rocken och Paul Butterfield Blues Band. Med tunga gitarrsolon och en råstark rytmsektion blev Cactus bakgatornas och den coola attitydens band.
Cactus bildades ur spillrorna av Vanilla Fudge, där trummisen Carmine Appice och basisten Tim Bogert hade lirat. Jim McCarthy kom närmast från Mitch Ryder´s Detroit Wheel och sångaren Rusty Day hämtades från Ted Nugents Amboy Dukes. De hann med tre album; Cactus 1970, One Way...Or Another 1971 och Restrictions senare samma år.
Restrictions var kronan på verket, även om den aldrig blev någon succé. Varför är egentligen ett litet mysterium.

Token Chokin är en komplett hårdrockslåt med riff fullt i klass med Free Bird eller Sweet Home Alabama, Råa åtta minuter långa Guiltless Glider har allt, maffiga gitarrer och trumsolo som skulle kunna knäcka vindrutan på en lastbil. Blueslåten Evil, skriven av Willie Dixon, blir med Cactus en sanslös rocker.

Men kort efter utgivningen lämnade både Day och McCarthy gruppen. Appice och Bogert gjorde ytterligare ett album, Ot´n´Sweaty 1972. Men när de båda senare samma år började samarbeta med Jeff Beck i supergruppen Beck, Bogert & Appice var tiden ute för Cactus och deras White-Trash-On-Tour-attityd.

Den övre bilden är hämtad från baksidan av LP-konvolutet till Restrictions.

måndag 5 april 2010

En klibbig fet olja

Chicagos högtravande och bombastiska ljudmatta överraskade mig när jag stod och borstade tänderna. Jag låste dörren. Stay the Night hörde jag Peter Cetera yla där utanför och rösten gled upp i falsett. Jag rös och körde nästan ner tandborsten i halsen.

Jag tryckte in rosa bomullspads i öronen och virade det fuktiga badlakanet runt skallen. Chicago blev något dovare i tonen, men lämnade mej inte ifred. Som en klibbig fet olja sipprade smetiga rockballader in i springan under dörren och bredde ut sig över det vita kaklet.

Massans trådiga blinda tentakler famlade i luften. Jag parerade som en matador och dansade med fötterna som en proffsboxare. Vilken syn det måste varit.
Med en sprayflaska Mr Muscle Allrengöring och en lite för mycket använd toalettborste gick jag till angrepp och pressade geggan mot avloppsbrunnen.

Med ett otäckt smackande läte försvann till slut Chicago ner i det svarta hålet. Långt där nere i avloppets mörka vindlingar kunde jag höra Cetera skrika You´re the Inspiration, med ett gurglande biljud. Jag hällde billig såpa i avloppsbrunnen. Sen blev det tyst.

Chicago slog igenom på allvar i början av 70-talet. Softade rockballader och jazzfusion med mycket blås och maffigt komp, ungefär som Blood, Sweat & Tears och Tower of Power. Mycket beroende på sångaren Terry Kath var bandets första plattor intressanta. Gruppens andra album, dubbeln ”Chicago” från 1970 var lysande.

När Kath 1978 dog efter en olycka tog Peter Cetera över. Chicago blev allt mer utsmetat och mainstream. Men bandet är ihärdigt och har fram till idag gjort minst 20 album, alla numrerade med romerska siffror.

söndag 4 april 2010

10 nödvändiga Dylan

Bob Dylan gav ut sin första skiva 1962. han har fram till i dag givit ut över 50 album, flera av dem milstolpar i musik- och rockhistorien. Det här är de tio främsta, enligt min mening, i kronologisk ordning.

The Freewheelin´ Bob Dylan (1963)
Dylans första mästerverk. Det stora genombrottet, innehöll klassiker som Blowin in the Wind, Don´t Think Twice It´s Alright och A Hard Rain´s A-Gonna Fall, en sång som vid den tiden saknade motstycke.

The Times They Are A-Changin (1964)
Dylans kanske mest politiska skiva och det stora genomslaget internationellt. Trots att han var på väg bort från protestsångerna och upproret gjorde han ett medvetet val av politiska sånger med brännande texter.


Another Side of Bob Dylan (1964)
Dylans definitiva brytning med folkmusikrörelsen. Musiken var densamma, men texterna poetiska och med ett helt nytt anslag. Plattan fick kraftig kritik och han kallades ”Judas” av ”rörelsen”.


Bringing it All Back Home (1965)
Dylans första rockplatta, spelades in tillsammans med the Band (Hawks). Provokativa och ibland hånfulla texter. Här finns bland andra Dylans egen inspelning av Mr Tambourine Man, som han gav till The Byrds. Här finns också Subterranean Homesick Blues, som senare blev världens första musikvideo.

Highway 61 Revisited (1965)
Inleds med Like a Rolling Stone. Låten som 2005 blev utnämnd till den mest betydelsefulla rocklåt som någonsin skrivits.



Blonde on Blonde (1966)
Rockhistoriens första dubbelalbum och höjdpunkten på Dylans rockepok. Psykedelisk och med tydliga droginfluenser. Just Like a Woman och I Want You är några av höjdarna.



Blood on the Tracks (1975)
Anses av många kännare vara Dylans största och mest fullkomliga verk. Ett enormt skaparflöde gjorde att Dylan först inte märkte att alla låtar spelats in i samma tonart. Utgivningen dröjde, då plattan delvis fick arbetas om. Trots mörka och svåra texter blev det en enorm försäljningsframgång. Tangled Up In Blue, Simple Twist of Fate, Idiot Wind, Buckets of Rain, Shelter From the Storm finns här.

Desire (1976)
Sången om Hurricane Carter, boxaren som blev oskyldigt dömd för ett mord, gör den här plattan odödlig. Hippieretro, som blir Dylans sista stora publikframgång på länge.





Slow Train Coming (1979)
Dylan blir omvänd och börjar skriva religiösa sånger. Gjordes tillsammans med Dire Straits-gitarristen Mark Knopfler och trummisen Pick Withers. En tekniskt briljant platta med aggressiva och krävande texter. Flera har tagits upp i religiösa sångböcker i Sverige, bland annat Man Gave Name to All the Animals.


Oh Mercy (1989)
En sann metamorfos och Dylans främsta på senare år. Protestsångaren och poeten Dylan var tillbaka med tänkvärda och slagfärdiga texter producerade av Daniel Lanois. Influerad av deltablues och med sydstatslyster är det här en skiva helt i nivå med hans allra bästa. Political World och Man In the Long Black Coat är två höjdare.

lördag 3 april 2010

Plan B på Skivmässan

Det gäller att ha en taktik när man ska leta skivor på skivmässan i Huskvarna. Det blir lätt för många inköp annars. Jag siktade in mig på smalvarianten och gav mig ut på jakt efter Sinners och Kommissarie Roy.
Det höll naturligtvis inte. Skånsk rock från tidigt 80-tal är obskyrt till och med på en mässa. Så den taktiken fick jag ge upp och gav mig i stället över till plan B – bläddra i varenda back och se vad som dyker upp.

Det resulterade i ett antal plattor, Van Morrison, Bob Dylan, Blue Mink, Elvis Costello och Steve Hacketts första. Den första backen jag letade igenom innehöll dessutom Sinners första platta från 1987, From the Heart Down. Så fan vet vilket som är bäst. Men b-planen blev hur som helst betydligt dyrare.

Men Kommissarie Roy fanns jävlar inte nånstans. Inte heller En flugskit i Kosmos, den där alldeles lysande samlingsplattan från Svenska Popfabriken i Klippan, utgiven ungefär 1980 eller nåt sånt. Skulle gärna vilja höra Asalånga Stockar igen, nämligen.

Påskens skivmässa i Huskvarna Folkpark gjorde naturligtvis ingen besviken, ungefär 140 försäljare på plats, igen, och hur många skivletare som helst.