Peter Criss Chelsea

Det finns en del ruskigt eftertraktade LP-skivor, som är mer eller mindre omöjliga att få tag på. Skivor det nästan finns ett mytiskt skimmer runt.
Kisstrummisen Peter Criss gjorde 1970 en platta med sitt New York-band Chelsea, alltså före Kiss.

Den plattan har mer eller mindre blivit en vandringssägen. Alla har hört talas om den, men få har hört den och ännu färre äger den. Det har kallats tidig 70-talshårdrock eller proggressiv rock, och på sina håll jämförts med både Moody Blues och Procol Harum.

Eftersom den plattan finns i min samling kan jag berätta att det inte är så. Att jämföra det här bandet med två av proggrockens stora är bara ett hån. Sorry, men Chelsea är ett uselt rockband. Peter Criss och hans polare går vilse redan i de första takterna och kan väl närmast beskrivas som tafatt countryinspirerad proggrock. Ska man vara snäll får man väl säga att den är svårlyssnad.

Peter Criss satte i slutet av 60-talet upp flera mindre lyckade band, The Barracudas, Sounds of Soul och The Vintage. Men det blev bara några singlar. Men med Chelsea lyckades han få MCA Records att tända till. Det blev ett album. Men inte mer.

När andra plattan var på gång splittrades gruppen. Vilket kanske var lika bra.
En frustrerad Peter Criss satte då in en annons i en musiktidning och erbjöd sina tjänster, som Paul Stanley och Gene Simmons svarade på...

Lite fakta om Chelseaplattan:
Gruppen bestod av: Chris Aridas, gitarr, Michael Benvenga, bas, Mike Brand, gitarr, Peter Cris, trummor, Peter Shepley, sång.
Obs, att kisstrummisen stavade sitt artistnamn med ett ”s” på den tiden.
Den platta jag har är utgiven av MCA Records (skivnummer: MAPS 4212).
Skivan är producerad av Lewis Merenstein.

Det sägs på en del håll att Criss kusin Stan Penridge var medlem i Chelsea. Det var han inte, i alla fall nämns han inte på skivomslaget, varken som bandmedlem eller låtskrivare. Penridge och Criss samarbetade däremot på 80-talet i The Criss-Penridge Alliance.