Upp som en sol...

Det slog gnistor om Point Blank när texasbandet släppte sin första platta 1976. Tung, gungande sydstatsrock med rötterna i rakt led ner från Allman Brothers, Lynyrd Skynyrd och ZZ top. Svettiga långa gitarrsolon och mustigt komp, dock kanske utan förebildernas originalitet. Men nog var det bra alltid.
Debutalbumet, Point Blank, är full av bra sydstatsrock. Lone Star Fool, var en blodfylld southern rock-låt som Gregg Allman inte skulle skämts för. Bad Bees gungade som tidiga ZZ top och balladerna Distans och Wandering fick håret att resa sig på underarmarna.

Albumet blev också en mindre succé och Point Blank pekades ut som tronarvingar till de stora demonerna.
Men något hände på vägen. Redan på bandets andra album, Second Season från 1977 var det originella sydstatssoundet på väg att putsas bort.

I stället för att fortsätta den inslagna vägen tappade Point Blank fokus och började allt mer snegla åt hårdrocksband som Led Zeppelin och Deep Purple. Det blev inte bra alls. Skivan var kass.
Point Blank fortsatte dock i samma spår och splittrades 1982 efter sex album. Inget av dem särskilt bra.

Gruppen återförenades emellertid 2005 och har sedan dess fortsatt att spela tillsammans. Den här sommaren lirar Point Blank på Sweden Rock.

Bilden är hämtad från innerfodralet till debutalbumet Point Blank.