En klibbig fet olja

Chicagos högtravande och bombastiska ljudmatta överraskade mig när jag stod och borstade tänderna. Jag låste dörren. Stay the Night hörde jag Peter Cetera yla där utanför och rösten gled upp i falsett. Jag rös och körde nästan ner tandborsten i halsen.

Jag tryckte in rosa bomullspads i öronen och virade det fuktiga badlakanet runt skallen. Chicago blev något dovare i tonen, men lämnade mej inte ifred. Som en klibbig fet olja sipprade smetiga rockballader in i springan under dörren och bredde ut sig över det vita kaklet.

Massans trådiga blinda tentakler famlade i luften. Jag parerade som en matador och dansade med fötterna som en proffsboxare. Vilken syn det måste varit.
Med en sprayflaska Mr Muscle Allrengöring och en lite för mycket använd toalettborste gick jag till angrepp och pressade geggan mot avloppsbrunnen.

Med ett otäckt smackande läte försvann till slut Chicago ner i det svarta hålet. Långt där nere i avloppets mörka vindlingar kunde jag höra Cetera skrika You´re the Inspiration, med ett gurglande biljud. Jag hällde billig såpa i avloppsbrunnen. Sen blev det tyst.

Chicago slog igenom på allvar i början av 70-talet. Softade rockballader och jazzfusion med mycket blås och maffigt komp, ungefär som Blood, Sweat & Tears och Tower of Power. Mycket beroende på sångaren Terry Kath var bandets första plattor intressanta. Gruppens andra album, dubbeln ”Chicago” från 1970 var lysande.

När Kath 1978 dog efter en olycka tog Peter Cetera över. Chicago blev allt mer utsmetat och mainstream. Men bandet är ihärdigt och har fram till idag gjort minst 20 album, alla numrerade med romerska siffror.