Flaxande fågelskrämmor

Med rosalackerade läppar, vätesuperoxidblonderade hårmanar och bleka fiskögon hängde New York Dolls på skolgården en ovanligt solig och varm vårdag i slutet av 70-talet. Ur en enorm bergsprängare i silvrig plast ekade Too Much Too Soon mot gympasalens stenvägg.

I tajta röda läderbyxor och allt för små t-shirts flaxade David Johansen och Syl Sylvain som fågelskrämmor och jagade småflickor över asfalten bort mot skolans trygga dörrar. De skrattade rått när någon trillade och fick skrubbsår. Sedan hällde de billigt öl över dem och fnissade hejdlöst. Johnny Thunders satt lutad mot väggen och orkade inte ens lyfta på huvudet.

Jag snodde kassettbandet och slängde det i kanalen. Trött på de spelade poserna och lukten av intorkad svett och billigt teatersmink.
Dockorna lommade besvikna iväg mot stan, skrikande könsord åt alla de mötte. Jag fick fingret.

New York Dolls fanns bara i fem år, men anses ändå ha varit stilbildande föregångare för glammetal och till och med den amerikanska punken. Bandet lirade rak, rå rock med influenser från Rolling Stones och de psykedeliska rockbanden från tidigt 70-tal.

Det som utmärkte gruppen mest var deras utstuderade klädsel, sminkning och attityd, hämtad direkt från Ziggy Stardust och Marc Bolan. Too Much Too Soon var gruppens andra och sista riktiga album som gavs ut 1974. Det sålde aldrig särskilt bra, men var före sin tid. Artister som Guns N´Roses, Mötley Crue och Poison såg Dolls som sin stora förebild.