The Musical Box: mars 2016

torsdag 31 mars 2016

The Crack – en punkikon

THE RUTS – THE CRACK – 1979

Det finns dem som påstår att The Ruts var Englands bästa punkband. Men de levde hårt och sångaren Malcolm Owen dog ung, bara 26 år. The Ruts spelade bara in en enda LP, jag påstår att det är en punkikon.
Never Mind The Bollocks och London Calling är punkklassiker. Till den listan vill jag lägga The Ruts enda LP, The Crack. En skiva så föraktfull mot inte minst makten, så ohyggligt laddad med attityd.

Dessutom mycket välgjord – The Ruts visste till skillnad från många andra punkband hur de skulle hantera sina instrument.
Tempot är våldsamt, den ena låten hinner knappt sluta förrän nästa är igång. Skivans stora hitsingel Babylon´s Burning (vilken låt!) är bara två och trettio, men det är sagolika minuter.

Lägg sedan till kanske inte lika välkända men minst lika starka spåren S.U.S, Something That I Said och magiska reggaelåten Jah War, som var en protest mot polisen och att de tog till för mycket våld.
The Crack är The Ruts enda riktiga fullängdare. Det släpptes visserligen ytterligare en LP 1980, Grin & Bear It, men den bestod enbart av singlar, diverse b-sidor samt ett antal livespår inspelade på The Marquee Club i London.

På grund av sångaren Malcolm Owens heroinberoende gjorde The Ruts sin sista livespelning redan i februari 1980, sommaren samma år hittades han död av en överdos. Bandet fortsatte som Ruts D.C och spelade in ytterligare två album, men inget av dem var ens i närheten av The Crack.

På omslagsbilden, som är målad av konstnären John H Howard, syns bandet sittande i mitten. Bland alla människor i bakgrunden dyker det också upp folk från Sham 69, The Damned, flickvänner, kompis och långt ner till höger har Jimi Hendrix hittat en plats.

Nr: 2092/2222

onsdag 30 mars 2016

Ship Of Memories är undantaget

FOCUS – SHIP OF MEMORIES – 1976

Album med tidigare outgivna låtar och andra obskyriteter är sällan roliga. Focus Ship Of Memories är undantaget. Denna helt instrumentala LP håller hög klass.
Flera av låtarna skulle egentligen funnits med på ett uppföljningsalbum till det storverket Focus 3. Men då medlemmarna i bandet blev oense om låtarnas kvalitet och allt annat tänkbart ströks till slut hela projektet. I stället spelades LP:n Mother Focus in med material alla till slut kunde enas om var okej.

Att bandet där delvis lämnade den progressiva rocken för funk och ”vanlig” rock uppskattades inte av fansen, Mother Focus framstår idag som Focus svagaste verk och var förmodligen en av anledningarna till att gitarristen Jan Akkerman strax efter lämnade gruppen.

Men på Ship Of Memories finns han och hans blixtrande knastertorra gitarrspel med. Can´t Believe My Eyes och Out Of Vesuvius är två låtar Akkermanfans inte får missa.

På första spåret hittar han samma bluesiga metalsound som Martin Barre i Jethro Tull och i Out Of Vesuvius tar han upp samma spår som Carlos Santana.
De två låtarna är mina favoriter, men jag vågar nog påstå att samtliga spår (med något undantag) håller mycket hög klass. Generellt går det nog att säga att första sidan har ett sound som påminner om bandets första LP, In And out Of Focus och delvis Focus 3. B-sidan innehåller mer jazzfusion.

Nr: 1272/2222

tisdag 29 mars 2016

Mr Swing King

GNAGS – MR SWING KING – 1989

Gnags hade varit en institution i dansk popmusik i många år när de fick denna storsäljare i Danmark. Mr Swing King är den Gnags-LP som det sålts allra flest exemplar av i deras hemland.
Då har Gnags ändå gjort massor med album. I alla möjliga olika stilar. De har avverkat allt från (svensk) progg och glamrock till synthpop och reggae.

Nästan aldrig har deras skivor nått över Sundet. I Danmark har de varit hjältar, i Sverige nästan okända, även om Mats Ronander var med och hjälpte till när den här skivan spelades in.
Mr Swing King är en skiva delvis inspirerad av latinamerikansk musik efter en resa bandet hade gjort i Mellanamerika. Jag får känslan av att låtarna också är influerad av det som några år senare skulle kallas britpop, musik inspirerad av 60-talets giganter Beatles, Hollies, Bee Gees, påverkad av new wave och punk.

Men eftersom Gnags och Mr Swing King låg några år före den allmänna utvecklingen på den fronten finns det också en hel del inslag av synthpop i deras musik. Det var ingen tillfällighet, Gnags gillade synthar.

Mr Swing King är ett mycket välgjort album där det finns en rad spännande och ganska roliga låtar.

Så det är absolut en skiva jag kan rekommendera den som vill lyssna på behaglig, trevlig och ofta nytänkande dansk 80-talspop.

Men det är långt ifrån mitt favoritalbum med Gnags. Jag tycker bättre om deras 70-talare och då främst den där sagolika glamrock-LP:n Burhöns.

Nr: 2094/2222

måndag 28 mars 2016

En film, en soundtrack, en popikon

BEATLES – HELP! - 1965

Help! är en jätterolig, men jättefånig film. Men av någon anledning sågs både filmen och soundtracken som ett tecken på att Beatles hade blivit vuxna, eller åtminstone lite äldre och förståndigare.
Ser man filmen nu för tiden - vilket går alldeles utmärkt, den är fortfarande kul – är det svårt att uppfatta det som skulle kunna betraktas som vuxet i den.

Det är inte filmen, det är soundtracken som gör det. Beatles tar ännu ett steg framåt med Help! Det som påbörjades med Beatles For Sale har här fått ta plats, den lite mer seriösa popsidan av Beatles.

Som främsta bevis för denna tes vill jag lyfta fram Yesterday. Den enda poplåt som skolkören på Talavidskolans mellanstadielever fick möjlighet att sjunga redan i början av 70-talet.

Låten var med andra ord godkänd av hela det musikaliska etablissemanget, det vill säga vår musiklärare...

 yesterdaylistan vill jag dessutom lägga till You´re Going To Lose That Girl, It´s Only Love, Ticket To Ride och några till.

Att sen låten Help! väldigt passande som ledmotiv till filmen och covern Dizzy Miss Lizzy skivans rivigaste rockspår får man väl lägga i den andra vågskålen, men gör inte att det väger över.
Ett par andra covers finns också, men det man ska lägga på minnet angående det är att Help! är det sista studioalbum där andra än Beatles själva bidrog med låtar. Att sen skivomslaget är en popikon utan dess like bör man väl också nämna.

Nr: 547/2222

söndag 27 mars 2016

”Kanske det proggigaste album Santana spelat in”

SANTANA – SHAPE SHIFTER – 2012

2012 års Shape Shifter är mycket goda nyheter för Santanas fans. Hör upp nu! Det är Santanas mest intressanta album på 35 år. Man får gå så långt tillbaka som Zebop 1981, eller troligen ända till 1979 års Oneness-Silver Dreams Golden Reality för att hitta något liknande.
Shape Shifter är progressiv rock, kanske det proggigaste album Carlos någonsin spelats in. Efter en snabbgenomgång av Santanas diskografi tror jag faktiskt det kan vara så. Alla låtar utom en är instrumentala, nästan allt bygger på Carlos bländande gitarrspel, om det så är elektriskt eller spansk gitarr.

Med i sällskapet finns också en synnerligen påträngande hammondorgel som förflyttar den här inspelningen raka vägen tillbaka till det tidiga 70-talet (förslagsvis 1974). Det enda som egentligen tyder på att skivan är inspelad efter tusenårsskiftet är trumkompet. Det är inget dåligt i det, soundet är torrt, kristallklart och fräckt. Men här har Santana inte med sig Mike Shrieve.
Shape Shifter är att album som kommit bort i floden av senaste 20 årens kommersiella Santanainspelningar. För mig blev den här skivan en överraskning. Ända sedan början av 80-talet har jag egentligen bara slölyssnat när det dykt upp en ny platta från Carlos.

När soundet från Supernatural sen tog över helt och hållet brydde jag mig inte ens om att köpa skivorna (vilket jag dock gjort nu). Shape Shifter har inte Supernaturals välanpassade latinosound, här finns inte en enda hitlåt som Smooth eller Maria Maria. Skivan har inget att göra med Shaman eller All That I Am.

Därför är Shape Shifter så oerhört befriande. Det är alltså så här Carlos Santana kan låta om han bara vill. Jag hittar direkta likheter med Amigos, med Caravanserai och Borboletta.

Det är ett album där Carlos i högsta grad är närvarande och gitarriffen är högexplosiva. Skivans mest lysande spår ligger på a-sidan där inledningen med Shape Shifter, Dom och Nomad är bedövande.

Santana återanvänder ett antal gamla beprövade riff, det går inte att komma från. Men det är absolut inget ovanligt och blir nästan bara mer effektfullt än om det inte gjorts.

Nr: 1736/2222

lördag 26 mars 2016

Nostalgiskt av Steve Miller Band

STEVE MILLER BAND – WIDE RIVER - 1993

Man skulle kunna påstå att Wide River är en avtagare i rakt nedstigande led från Steve Miller-storheter som The Joker, Book Of Dreams och Fly Like An Eagle och komma undan med det.
Att det är en nostalgisk skiva går inte att missa, Steve Miller anspelar mer än en gång på sina gamla låtar både i texter och melodislingor. Andra spåret – Midnight Train – skulle kunnat vara hämtad direkt från The Joker. Och det blir så klart bra, till och med jättebra.

Wide River är en skiva som kommer att få Steve Millers gamla fans att lipa av lycka. Men ju längre speltiden på CD:n går kan Steve Miller naturligtvis inte låta bli blues, som är hans rötter och röda tråd.
Wide River blir till slut den skönaste och mest tillbakalutade platta man kan tänka sig. En riktig retroskiva där rötterna till slut går att söka så långt tillbaka som i Brave New World och Children Of The Future. Jag kan inte svara på om det nu för tiden skulle kunna kallas psykedelisk blues, men jag vet att det skulle gjort det i början av 70-talet.

Wide River borde därför tilltala både Steve Millers tidiga fans, som upptäckte hans storhet i slutet av 60-talet, och de som som blev hängivna fans under hitlisteparaden i mitten av 70-talet.

Det är inte alltid retroäventyr blir lyckade, men Steve Miller Band klarade det. Det här är ett CD-album, finns inte på vinyl, som jag verkligen kan rekommendera.

Nr: 34/CD

fredag 25 mars 2016

”Det är nästan så man tappar andan”

WILMER X – V-I-L-D – 1986

Jag ska börja den här texten om Wilmer X första liveplatta med att citera poporaklet Lennart Persson. Jag kan inte låta bli eftersom han träffar så exakt.
Så här skriver Lennart Persson i sin introduktion av V-I-L-D:
”Det vet man ju hur det är med live-inspelningar. Det är ju bara båg och fusk och en massa trixande i studion efteråt. Dom försöker bara lura oss. Det är säkert något lurt med den här live-LP:n också. Något som dom inte talar om för mej. Jag kan bara inte komma på vad, för precis så här...exakt så här sprakande genomelektriska och svettigt oförsiktiga låter ju Wilmer X en lyckad kväll på Club Fredman i Malmö.” (hela texten finns på baksidan av V-I-L-D, se bilden nedan).
Alltså ännu en sån där konsert där man med en suck kan konstatera att man borde varit där...
V-I-L-D spelades in 1986. Men ryktet som hårt arbetande liveband med massor av charm och energi hade Wilmer X skaffat flera år tidigare.

En liveplatta var något fansen länge längtat efter. Och V-I-L-D var svaret på deras böner. Skivan är precis lika bra som man hoppats. Här finns inte ett spår av 1986 års Tungt vatten (som fick den effekten att Wilmer X började jämföras med Gyllene Tider och Noice), i stället är det de gamla låtarna som helt rättvist får ta hand om hela utrymmet.

Att se Wilmer X live vid den här tiden måste varit en våldsam upplevelse. Det är nästan så man tappar andan bara genom att lyssna på skivan. Avslutningen på a-sidan med Kör dej död måste vara något av det svettigaste som någonsin pressats på svensk vinyl.

Nr: 1974/2222

torsdag 24 mars 2016

En första hälsning från Asbury Park

BRUCE SPRINGSTEEN – GREETINGS FROM ASBURY PARK, NEW JERSEY – 1973

En gång i tiden brukade Bruce Springsteen kallas ”en ny Dylan”. Hälsningen från Asbury Park i New Jersey är svaret på varför. Låtarna är ordrika dylanska poetiska berättelser. Men där Dylan kunde vara bitter, elak eller cynisk var Springsteen optimistisk eller som kritierna säger - trivial.
Jag skulle vilja skriva ”humoristisk” också, men så blir det inte riktigt. Greetings From Asbury Park texter är alldeles för pretentiösa för det, Springsteen tog sig själv väldigt mycket på allvar, vilket givetvis var helt naturligt för en då ung grabb som ville ta sig fram i rockvärlden.

Melodierna känns inte lika seriöst välgjorda. Jag ska inte säga slarviga, men känslan är att texterna och budskapet i låtarna var viktigare för honom än musiken.

Hur som helst är Greetings From Asbury Park ett av rockhistoriens viktigare album. Givetvis dels för att det är Springsteens första skiva, vilket räcker långt.

Men också för att det visar att The Boss har mer att komma med än bara slagfärdiga treminuters rockdängor. Det var en sida som kom fram än mer på andra skivan - The Wild The Innocent And The E Street Shuffle - men sen dykt upp som överraskningar som till exempel Nebraska.

Det finns också en rad odödliga låtar på Greetings som bara måste nämnas. Först och främst Spritis In The Night som åtminstone jag påstår är ett av hans främsta nummer någonsin. Att Manfred Mann´s Earth Band några år senare fick en hit med en något pinsam coverinspelning av låten måste jag väl nämna (Nightingales & Bombers).
Manfred Lubowitz var så förhäxad av Greetings att han till sin egen skiva efter, The Roaring Silence, inte kunde låta bli att ta med Blinded By The Light. Några år senare tog han med For You på albumet Chance. It´s Hard To Be A Saint In The City brukar sällan nämnas som en av albumets stora låtar. Men jag tänker göra det, den gillar jag.

Nr: 198/2222

onsdag 23 mars 2016

Wishbone Ash når inte hela vägen

WISHBONE ASH – NUMBER THE BRAVE – 1981

Att Wishbone Ash lyckades göra pudelrock av Rare Earths gamla soulrocker Get Ready kommer jag aldrig att förlåta. Den är verkligen en hemsk upplevelse för den som någon gång lyssnat på och fascinerats av originalet.
Usel start för en recension antar jag. Men jag vänder nu på saken och påstå att Number The Brave, som är ett av flera anonyma Wishbone Ash-album från 80-talet är en tämligen sjysst platta...om man gör undantag för den tidigare nämnda soulrockklassikern samt öppningslåten Loaded...som är allt annat än loaded...
Wishbone Ash hade sin storhetstid under det tidiga 70-talet med album som Argus, Pilgrimage och givetvis också den där berömda debutplattan med det brända önskebenet. Det var riktigt bra LP-skivor.

Sen gick det dock rätt fort utför som för många av 70-talets giganter. Wishbone Ash försökte gång på gång att hitta tillbaka till sitt ursprungliga sound, men lyckades aldrig nå hela vägen. Number The Brave är dock i min mening ett av de album där de kom lite närmare ursprunget än på flera andra plattor.

Möjligtvis kan det vara så att låtarna generellt är lite svaga, jag upptäckte nu att jag inte direkt kunde peka ut någon som känns vassare eller är intressantare än någon annan. Däremot gillar jag soundet, som är krispigt och distinkt, precis så som åtminstone jag vill ha mina Wishbone Ash-skivor. Just den här gången räcker det ganska långt.

Nr: 2083/2222

tisdag 22 mars 2016

Kinks på nya vägar

KINKS – LOW BUDGET – 1979

Om nån inte hajat det. I slutet av 70-talet ville verkligen Kinks och Ray Davies tillbaka till superhjältarna. Men 1979 var det tufft för de rynkiga gamla rockstjärnorna. Punk, new wave hade disco tagit över och folk tålde knappt höra talas om gamla 60-talsgäng. Patetiskt, tyckte många.
Men om Stones kunde göra det. Varför då inte Kinks också, tänkte säkert Ray Davies och hade nog stonesplattor som Some Girls och Emotional Rescue som förebild när han gav sig på Low Budget. Du kanske anar det nu. Jäpp, det här är en punk-new wave-disco-platta med Kinks.

Fåniga, banala texter (som alltid varit ett krav i branschen) och enkla raka melodier...och helt nya förebilder, Sex Pistols, Elvis Costello och discostjärnor jag inte kan namnet på. Låter det hemskt? Det är det inte! Low Budget är en kul platta!

Jag gillar den här plattan inte minst för låten Pressure, där Ray Davies helt klart tagit intryck av Sex Pistols...och gör sin egen grej av det.

Tro det eller inte, men det blir skitkul, och givetvis bättre än vad Sid Vicious och Johnny Rotten någonsin skulle kunna. Och sen måste jag bara nämna (Wish I Could Fly Like) Superman...som är klockren disco!

Sagolikt roligt och minst lika bra som det Stones höll på med på Emotional Rescue och mer spännande än vad de ”riktiga” discodrottningarna (och kungarna) höll på med. För nånstans i smeten har Ray Davies åtminstone lite distans till grejen...

Low Budget är definitivt inget av Kinks större verk. Men den är underhållande, omväxlande och väldigt rolig att lyssna på. Så jag bara måste rekommendera den. Men kom inte och säg sen att du inte blivit varnad.

Nr: 971/2222

måndag 21 mars 2016

Lite nostalgi kan aldrig skada

ZZ TOP – RHYTHMEEN – 1996

För alla gamla fans var Rhythmeen en välkommen comeback till Francine och Just Got Paid. ZZ Top hade (äntligen) lämnat den hårda, synthiga, boogierocken bakom sig för att leta upp sina rötter igen.
Det gillades så klart av oss som var med på La Grange-tiden. Men tre problem dök upp. Först och främst kände sig bandets nyare fans främmande. De som varit med ”bara” sedan Eliminator hade inget begrepp om ZZ Tops tidigare liv.
För det andra hade de två skäggen och han som heter så tappat mycket av sin originalitet på vägen. Visserligen var aldrig ZZ Top något särskilt udda bluesrockband, men de trodde på sin grej och gjorde den bra.

Rio Grande Mud, Tres Hombres och den där lite tvivelaktiga debutskivan hade trots allt ett något opolerat och halvfräckt lyster över sig. När man lyssnar på Rhythmeen är det uppenbart att den delen av sin musik lyckades ZZ Top aldrig ta tillbaka.

För det tredje, vilket nog är den viktigaste orsaken, Rhythmeen saknade riktigt bra låtar. Det fanns ingen La Grange, Francine eller ens Brown Sugar som fansen kunde älska eller hata.

Men givetvis finns det anledning att ha denna CD (finns ej på vinyl) i sin samling för alla gamla ZZ Top-fans.

Lite nostalgi kan aldrig skada, inte ens om låtarna heter What´s Up With That och She´s Just Killing Me i stället för Just Got Paid eller Beerdrinkers And Hellraisers.

Nr: 213/CD

söndag 20 mars 2016

Rubinoos lättsmälta powerpop

RUBINOOS – THE RUBINOOS – 1977

Rubinoos första LP är en kul powerpopplatta. Den har dock ”snackats upp” lite för mycket och är inte den ohyggligt magiska popskiva som det sägs. Men det är inte alls fel att jämföra Rubinoos med storheter i genren som Dwight Twilley, 20/20 och Paul Collin´s Beat.
För min del stod det klart att skivan skulle hamna i min samling redan under första låten. Rubinoos snodde nämligen I Think We´re Alone Now från Tommy James & The Shondells som hade haft en singelhit med låten i slutet av 60-talet.

När Rubinoos dammade av denna lilla pop-pärla blev det en hit även 1977 och även en bra start för Rubinoos som strax efter singeldebuten lyckades prångla ut sin första LP.

Första plattan blev, vilket inte var helt ovanligt i genren, den bästa och mest intressanta Rubinoos spelade in.

Som de flesta andra hade de efter det inte särskilt mycket att komma med och det skulle dröja hela sex år innan Rubinoos fick fram en uppföljare.
Möjligtvis kan man tycka låtarna är lite väl lättsmälta. Rubinoos visste nog vad folk ville ha och gjorde precis en sån skiva. Men det gör ju inte skivan sämre idag, den går att spela nu för tiden också.

Nr: 1467/2222

lördag 19 mars 2016

Brandos med rötterna i 60-talet

BRANDOS – GUNFIRE AT MIDNIGHT – 1992

The Brandos är 90-talets amerikanska powerrock, soundet är kraftfullt och respektlöst, men saknar den inställsamhet som 70-talsband som Rubinoos, 20/20 och The Knack möjligtvis led av. Rötterna i 60-talet har Brandos också, men mer Creedence och Stones än Beatles och Hollies.
Märkligt nog hade detta New Yorkband svårt att få någon uppmärksamhet i USA, trots att första skivan Honor Among Thieves gått bra och singeln Gettysburg blivit en hit.
Intresset för bandet var större i Europa, främst Tyskland. Gunfire At Midnight, som är deras andra album, gavs ut av tyska bolaget SPV. Det är en riktigt sjysst platta som dock enbart finns att få på CD. Titelspåret är en rockrökare men fram för allt är det svettiga The Solution som gör att man kommer ihåg The Brandos. Det blev också en av hitlåtarna på skivan tillsammans med The Keeper.

Soundet är raspigt och ganska rått. The Brandos lägger inte några elektroniska ljudmattor i bakgrunden, det är gitarr och trummor som gäller.

Att jämföra med Creedence är inte alls fel men hänger delvis på att sångaren har en lika whiskeydränkt röst som John Fogerty.

Brandos undviker dock att gräva ner sig i country och sydstatsboogie även om de på den här skivan avslutar med rockabilly, The Last Tambourine.

Nr: 106/CD

fredag 18 mars 2016

...har avfärdats som skräp

AMON DÜÜL II – PYRAGONY X – 1976

Har av en samstämmig rockvärld avfärdats som skräp. Renate är inte med, här finns bara Chris Karrer och John Weinzierl från originalsättningen, resten är nytt folk. Sant är att Pyragony X inte är ett storverk (trots att den kom bara ett år efter Made In Germany). Men den är inte så usel som alla säger.
Eller vänta nu. Den är kass, visst. Men inte allt, utan delvis. Någonstans i denna smörja – för det finns det gott om – hittar man lite av Amon Düüls kärna, ursprunget från Yeti och Phallus Dei. Det finns en del låtar på skivan som faktiskt är bra.

Låtar som har en hel del av Amon Düüls storhet i sig, låtar som Flower Of The Orient, Merlin och The Only Thing. Bara tre alltså. Inte förvånande att just de låtarna är gjorda av Chris Karrer eller John Weinzierl.

De övriga, utom en, har andra upphovsmän, Amon Düüls nya tvivelaktiga besättning, pudelrockarna Ebert och Zauner. Lite underligt att Karrer och Weinzierl släppte iväg så mycket till två nykomlingar.
Flower Of The Orient är som man förstår inspirerad av Asien, vilket är något Amon Düül II annars sällan tar upp, men som passar dem ypperligt. Det är en suggestiv och drömsk låt. Oväntat stark, även om den bara har delvis med ”riktiga” Amon Düül II att göra.

Den som hört 90-talaren Nada Moonshine# kommer att nicka igenkännande. Men mycket mer finns det inte, så betala inga överpriser för den här LP:n.

Nr: 2036/2222

torsdag 17 mars 2016

Budgie knäckte koden

BUDGIE – IF I WERE BRITANNIA I´D WAIVE THE RULES – 1976

Skivkritikerna har aldrig varit särskilt snälla mot Budgies post-1975-album. If I Were Britannia I´d Waive The Rules är inget undantag. Det var givetvis inte oväntat. Att skivan efter Bandolier och efter Budgies ”big five” skulle få något annat än negativ kritik var inte att vänta.
Men Budgie fixade det. De knäckte koden, upprepade sig och kom upp med något helt nytt. En sak är säker; If I Were Britannia I´d Waive The Rules låter inte som något annat budgiealbum. Och nu den stora skrällen – det är ett riktigt bra progrockalbum.

Inte ett storverk som In For The Kill, tro inte det, men både underhållande och intressant. Ett mindre talangfullt metal-/hårdrockband hade inte klarat det Budgie gjorde.

Först har vi det här med funk, vilket Budgie i och för sig var inne på redan på Bandolier, som här får stort utrymme. Det är nästan så det blir lite för mycket, förstaspåret Anne Neggen, har en basgång som nästan är disco!

Att Budgie sen tagit intryck av AC/DC är jag nästan säker på efter att ha spelat skivan. Om jag nämner Lynyrd Skynyrd också, Blir det förvirrande då?
Och Rushinfluenserna, den proggiga sidan så klart. De finns där också.
If I Were Britannia I´d Waive The Rules är med andra ord en märklig metal-LP, inspirerad av allt från disco till AC/DC, Rush och sydstatsrock. Men visst låter det spännande?

Nr: 1135/2222

onsdag 16 mars 2016

Nils Lofgren i en hög med gitarrer

NILS LOFGREN – DAMAGED GOODS – 1995

Ingen tvekan om vad som gäller här, gitarr så klart! När mannen bakom Bruce Springsteen, Neil Young, och alla vilka de nu var, gör en egen platta är det så klart gitarr som gäller.
Vad alla kanske inte har helt klart för sig är att Nils Lofgren inte bara är gitarrist utan kan spela de flesta instrument man sätter i hans händer, bland annat lär han vara grym på dragspel och piano.

Att han i sin ungdom dessutom tävlat i gymnastik har kanske inte med saken att göra, men är en färdighet han gissningsvis haft viss nytta av på scenen också. Är Nils Lofgren en av få som kunnat mäta sig med Mick Jagger i kvalificerade gymnastikövningar?

För att ingen tvekan ska råda gällande Damaged Goods har Nils på omslagsbilden placerats i en hög med gitarrer, där han sen tuppat av. Bildens smakfullhet eller dess motsats kan givetvis diskuteras, men budskapet går i alla fall fram.

För den som sen lyssnar på skivan står det helt klart att det inte handlat om falsk marknadsföring. Damaged Goods är en gitarrplatta, från första till sista låt med något litet undantag.

Det är så klart lysande väl gjort och för fanatiker av gitarronani är skivan en liten guldgruva. För egen del räcker de skälen för att jag ska ha denna CD i samlingen.
Den som är lite mer kräsen, det vill säga kräver att även melodierna ska vara på samma nivå som gitarrspelet, är detta album inte det första som bör inskaffas. Nils Lofgren har visserligen hittat en rad rätt sjyssta låtar, men de är inte lika bra som han spelar gitarr.

Nr: 127/CD

tisdag 15 mars 2016

En trevlig popskiva

MOODY BLUES – ON THE THRESHOLD OF A DREAM – 1969

Jag vet inte vad jag hoppats på efter ett album som In Search Of The Lost Chord. Moody Blues inhopp i den psykedeliska popvärlden kändes lite för långsökt. Att de inte fortsatte på vägen var förmodligen bra.
Men att de skulle bli såna genomtrevliga svärmorsdrömmar som på uppföljaren On The Threshold Of A Dream hade jag kanske inte tänkt mig.

Det är en fantastiskt trevlig skiva, en sån där platta som en svärmor bara måste älska (frånsett Graeme Edges poetiska bidrag i inledningen, som jag tycker var att gå över gränsen, även om det säkert var inspirerat av Timothy Learys medicinska teorier).
Jodå, On The Threshold Of A Dream är en synnerligen trevlig popskiva. Vi kan stryka det där med progressiv rock direkt. Redan 1969 var det pop som gällde för Justin Hayward och hans polare. En 60-talets powerpop skulle man nog kunna säga. Musiken är kraftfull utan att för den skull väcka upp några som helst stridiga känslor.
Att jag nu kommer att tänka på ABBA är förmodligen ingen tillfällighet. Hollies 70-tal fladdrar också förbi. Musiken är välgjord och snyggt producerad, även om Moody Blues är något mer varierat i sitt uttryck.

Dear Diary och Send me No Wine påstår jag är skivans bästa låtar. Det allmänna intrycket av On The Threshold Of A Dream är dock att det är ett album som inte sätter några djupare spår.

Nr: 2082/2222

måndag 14 mars 2016

J Geils nya sound

J GEILS BAND – SANCTUARY – 1978

Sanctuary är inte den första LP med J Geils Band man behöver. Men å andra sidan lär man behöva den ändå. Den förklarar ett och annat.
Sanctuary är nämligen ett sånt där övergångsalbum som alla recensenter älskar att hitta. Skivan är länken mellan J Geils svettiga 70-talssound och det till synes polerade band som höll till på hitlistorna under 80-talet.

Sanctuary är skivan innan Love Stinks, som etablerade J Geils ”nya” sound 1980. Sanctuary är också skivan efter Monkey Island, gruppens så långt största bakslag.

Det är på detta album J Geils Band började sin förändring med hjälp av producenten Joe Wissert som tidigare hjälpt både Earth Wind & Fire och Boz Scaggs att skaka fram en rad hits.

Ett udda val kan man tycka, men märkligt nog funkade det. Wissert skrapade nämligen bara lite på J Geils Bands skrovliga yta och fick fram ett renare och distinktare rocksound.

Dessutom introducerade han ett (då) modernare och fylligare boogiegroove bandet inte haft tidigare. Resultatet blev oväntat bra.

Därför är Sanctuary en LP alla gamla J Geils-fans nog bör ha i sin samling ändå. Felet med skivan är dock att bandet inte lyckades skapa tillräckligt många bra låtar. Därför är det knappast den första skiva man ska köpa med bandet.
För Joe Wissert blev det dock bara en tillfälligt besök. Redan till skivan efter – Love Stinks – var han petad som producent. Den uppgiften tog i stället keyboardisten Seth Justman hand om med lyckat resultat. Men det är ingen tvekan om var han fick sina idéer från.

Nr: 2037/2222