FUZZY DUCK – FUZZY DUCK – 1971 (2001)
Bluesbaserad heavy-psych indränkt i hammondorgel var mer regel än undantag i början av 70-talet. Det kan ha varit därför Fuzzy Duck blev aldrig någon större sensation då. Bandet hade kanske lite för stora likheter med storheter som Uriah Heep, Atomic Rooster och Steppenwolf.
Annat är det nu för tiden. Fuzzy Ducks enda LP är en eftertraktad raritet, den lär i sin första upplaga ha tryckts upp i bara 500 ex. Skivan har som tur är dock släppts som reissue av italienska Akarma.
Det nog så att man måste ha en viss böjelse för fläskiga hammondriff och spretigt gitarrsound för att gilla ett album som Fuzzy Duck. Bandet sparar inte på något av detta utan bjuder på det ena grandiosa riffet efter det andra. Sånt tycker jag givetvis är hejdlöst roligt att lyssna på.
Det här är en LP där jag gärna drar upp volymen, även om albumet inte är något storverk utan mer ska betraktas som ett ”bara” anständigt hårdrockalbum. Jag kan förstå att det finns ganska många som inte alls gillar såna här grejer.
Fuzzy Duck fick en lite väl en kort historia trots att medlemmarna i bandet hade erfarenheter från både föregångarna till Atomic Rooster (Andromeda), The Crazy World Of Arthur Brown och Uriah Heep (Spice).
Kommer du över den här plattan rekommenderar jag främst Mrs Prouts och påstår också att låtarna Time Will Be Your Doctor och Country Boy är tämligen väl kvalificerad 70-talshårdrock i rakt nedstigande led från Deep Purple. Möjligtvis kan man klaga på att ljudet stundtals är lite dovt.
På akarmaskivan finns dessutom fyra tidigare inte utgivna bonusspår vilka lär ha spelats in efter att LP:n släppts men med sångaren Garth Watt-Roy.
Nr: 1069/2222
Bluesbaserad heavy-psych indränkt i hammondorgel var mer regel än undantag i början av 70-talet. Det kan ha varit därför Fuzzy Duck blev aldrig någon större sensation då. Bandet hade kanske lite för stora likheter med storheter som Uriah Heep, Atomic Rooster och Steppenwolf.
Det nog så att man måste ha en viss böjelse för fläskiga hammondriff och spretigt gitarrsound för att gilla ett album som Fuzzy Duck. Bandet sparar inte på något av detta utan bjuder på det ena grandiosa riffet efter det andra. Sånt tycker jag givetvis är hejdlöst roligt att lyssna på.
Det här är en LP där jag gärna drar upp volymen, även om albumet inte är något storverk utan mer ska betraktas som ett ”bara” anständigt hårdrockalbum. Jag kan förstå att det finns ganska många som inte alls gillar såna här grejer.
Kommer du över den här plattan rekommenderar jag främst Mrs Prouts och påstår också att låtarna Time Will Be Your Doctor och Country Boy är tämligen väl kvalificerad 70-talshårdrock i rakt nedstigande led från Deep Purple. Möjligtvis kan man klaga på att ljudet stundtals är lite dovt.
På akarmaskivan finns dessutom fyra tidigare inte utgivna bonusspår vilka lär ha spelats in efter att LP:n släppts men med sångaren Garth Watt-Roy.
Nr: 1069/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar