Rolig, respektlös och lätt förvirrad

LITTLE FEAT – LITTLE FEAT – 1971

Jag har grälat på mig själv många gånger för att jag inte lyssnat på Little Feats debutplatta förrän på senare år. Det är en lyssade ruffig rockplatta, den är rolig, respektlös och lätt förvirrad. Man skulle kunna påstå att skivan är ett bortglömt och missuppfattat mästerverk som aldrig fick den uppmärksamhet det förtjänade på sin tid.

Nu är dock detta uttryck så utslitet att en sån sak egentligen inte ens är värd att nämna. Det finns allt för många skivor, och allt för många skribenter, som vill dra fram så kallade bortglömda och okända album i ljuset.

Skillnaden vad gäller Little Feats debutplatta är väl i så fall att bandet med tiden blev ett av USA:s största och mest uppskattade rockband i sin genre, men att debutskivan av någon anledning sällan nämns.

Nu har dock den här LP:n inte särskilt mycket med storheter som Sailin´ Shoes, Dixie Chicken eller Feats Don´t Fail Me Now att göra, vilka i jämförelse känns tämligen välanpassade och trevliga.

Första skivan är något helt, helt annat. Visserligen hade Lowell George klart för sig i ungefär vilken del av rockvärlden Little Feat skulle operera, men inte hur det skulle låta.

Musiken är våldsam, påminner ibland mer om garagerock än västkust- eller countryrock. Vill man lyssna lite extra går det säkert också att uppfatta en och annan influens från Frank Zappa & Mothers.

Snakes On Everything och Strawberry Flats är en inledning som smäller ganska högt. Den är till och med bedövande.

Mitt absoluta favoritspår är dock Forty Four Blues/How Many More Years där Ry Cooders gitarr gör ett blixtrande gästspel som tar andan ur det mesta.

Nr: 1374/2222