MOODY BLUES – ON THE THRESHOLD OF A DREAM – 1969
Jag vet inte vad jag hoppats på efter ett album som In Search Of The Lost Chord. Moody Blues inhopp i den psykedeliska popvärlden kändes lite för långsökt. Att de inte fortsatte på vägen var förmodligen bra.
Men att de skulle bli såna genomtrevliga svärmorsdrömmar som på uppföljaren On The Threshold Of A Dream hade jag kanske inte tänkt mig.
Det är en fantastiskt trevlig skiva, en sån där platta som en svärmor bara måste älska (frånsett Graeme Edges poetiska bidrag i inledningen, som jag tycker var att gå över gränsen, även om det säkert var inspirerat av Timothy Learys medicinska teorier).
Jodå, On The Threshold Of A Dream är en synnerligen trevlig popskiva. Vi kan stryka det där med progressiv rock direkt. Redan 1969 var det pop som gällde för Justin Hayward och hans polare. En 60-talets powerpop skulle man nog kunna säga. Musiken är kraftfull utan att för den skull väcka upp några som helst stridiga känslor.
Att jag nu kommer att tänka på ABBA är förmodligen ingen tillfällighet. Hollies 70-tal fladdrar också förbi. Musiken är välgjord och snyggt producerad, även om Moody Blues är något mer varierat i sitt uttryck.
Dear Diary och Send me No Wine påstår jag är skivans bästa låtar. Det allmänna intrycket av On The Threshold Of A Dream är dock att det är ett album som inte sätter några djupare spår.
Nr: 2082/2222
Jag vet inte vad jag hoppats på efter ett album som In Search Of The Lost Chord. Moody Blues inhopp i den psykedeliska popvärlden kändes lite för långsökt. Att de inte fortsatte på vägen var förmodligen bra.
Det är en fantastiskt trevlig skiva, en sån där platta som en svärmor bara måste älska (frånsett Graeme Edges poetiska bidrag i inledningen, som jag tycker var att gå över gränsen, även om det säkert var inspirerat av Timothy Learys medicinska teorier).
Nr: 2082/2222
Visserligen har jag inte hört denna skiva (och ytterst lite med Moody Blues överhuvudtaget). Din beskrivning av musiken stämmer dock väl in på många plattor från sent 60-tal.
SvaraRaderaDet fanns massor av band som gjorde ganska "snäll", konventionell pop, som dock ofta var välgjord och lyssningsvärd. I enlighet med tidsandan lanserades musiken som "psykedelisk" och man försökte ge sken av att artisterna hade något slags anknytning till hippierörelsen och den s.k. psykedeliska rockscenen.
Den förment "psykedeliska prägeln" bestod ofta i praktiken av att en sitar dök upp i något spår eller att ett par låtar hade skumma titlar som möjligen kunde ge associationer till hallucinogena droger. "On the threshold..." är i mina öron en ganska typisk sådan titel. Men för övrigt hade mycket av det sena 1960-talets mainstream-pop inte mycket med psykedelia att göra.