SANTANA – SHAPE SHIFTER – 2012
2012 års Shape Shifter är mycket goda nyheter för Santanas fans. Hör upp nu! Det är Santanas mest intressanta album på 35 år. Man får gå så långt tillbaka som Zebop 1981, eller troligen ända till 1979 års Oneness-Silver Dreams Golden Reality för att hitta något liknande.
Shape Shifter är progressiv rock, kanske det proggigaste album Carlos någonsin spelats in. Efter en snabbgenomgång av Santanas diskografi tror jag faktiskt det kan vara så. Alla låtar utom en är instrumentala, nästan allt bygger på Carlos bländande gitarrspel, om det så är elektriskt eller spansk gitarr.
Med i sällskapet finns också en synnerligen påträngande hammondorgel som förflyttar den här inspelningen raka vägen tillbaka till det tidiga 70-talet (förslagsvis 1974). Det enda som egentligen tyder på att skivan är inspelad efter tusenårsskiftet är trumkompet. Det är inget dåligt i det, soundet är torrt, kristallklart och fräckt. Men här har Santana inte med sig Mike Shrieve.
Shape Shifter är att album som kommit bort i floden av senaste 20 årens kommersiella Santanainspelningar. För mig blev den här skivan en överraskning. Ända sedan början av 80-talet har jag egentligen bara slölyssnat när det dykt upp en ny platta från Carlos.
När soundet från Supernatural sen tog över helt och hållet brydde jag mig inte ens om att köpa skivorna (vilket jag dock gjort nu). Shape Shifter har inte Supernaturals välanpassade latinosound, här finns inte en enda hitlåt som Smooth eller Maria Maria. Skivan har inget att göra med Shaman eller All That I Am.
Därför är Shape Shifter så oerhört befriande. Det är alltså så här Carlos Santana kan låta om han bara vill. Jag hittar direkta likheter med Amigos, med Caravanserai och Borboletta.
Det är ett album där Carlos i högsta grad är närvarande och gitarriffen är högexplosiva. Skivans mest lysande spår ligger på a-sidan där inledningen med Shape Shifter, Dom och Nomad är bedövande.
Santana återanvänder ett antal gamla beprövade riff, det går inte att komma från. Men det är absolut inget ovanligt och blir nästan bara mer effektfullt än om det inte gjorts.
Nr: 1736/2222
2012 års Shape Shifter är mycket goda nyheter för Santanas fans. Hör upp nu! Det är Santanas mest intressanta album på 35 år. Man får gå så långt tillbaka som Zebop 1981, eller troligen ända till 1979 års Oneness-Silver Dreams Golden Reality för att hitta något liknande.
Med i sällskapet finns också en synnerligen påträngande hammondorgel som förflyttar den här inspelningen raka vägen tillbaka till det tidiga 70-talet (förslagsvis 1974). Det enda som egentligen tyder på att skivan är inspelad efter tusenårsskiftet är trumkompet. Det är inget dåligt i det, soundet är torrt, kristallklart och fräckt. Men här har Santana inte med sig Mike Shrieve.
När soundet från Supernatural sen tog över helt och hållet brydde jag mig inte ens om att köpa skivorna (vilket jag dock gjort nu). Shape Shifter har inte Supernaturals välanpassade latinosound, här finns inte en enda hitlåt som Smooth eller Maria Maria. Skivan har inget att göra med Shaman eller All That I Am.
Det är ett album där Carlos i högsta grad är närvarande och gitarriffen är högexplosiva. Skivans mest lysande spår ligger på a-sidan där inledningen med Shape Shifter, Dom och Nomad är bedövande.
Santana återanvänder ett antal gamla beprövade riff, det går inte att komma från. Men det är absolut inget ovanligt och blir nästan bara mer effektfullt än om det inte gjorts.
Nr: 1736/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar