BRANDOS – GUNFIRE AT MIDNIGHT – 1992
The Brandos är 90-talets amerikanska powerrock, soundet är kraftfullt och respektlöst, men saknar den inställsamhet som 70-talsband som Rubinoos, 20/20 och The Knack möjligtvis led av. Rötterna i 60-talet har Brandos också, men mer Creedence och Stones än Beatles och Hollies.
Märkligt nog hade detta New Yorkband svårt att få någon uppmärksamhet i USA, trots att första skivan Honor Among Thieves gått bra och singeln Gettysburg blivit en hit.
Intresset för bandet var större i Europa, främst Tyskland. Gunfire At Midnight, som är deras andra album, gavs ut av tyska bolaget SPV.
Det är en riktigt sjysst platta som dock enbart finns att få på CD. Titelspåret är en rockrökare men fram för allt är det svettiga The Solution som gör att man kommer ihåg The Brandos. Det blev också en av hitlåtarna på skivan tillsammans med The Keeper.
Soundet är raspigt och ganska rått. The Brandos lägger inte några elektroniska ljudmattor i bakgrunden, det är gitarr och trummor som gäller.
Att jämföra med Creedence är inte alls fel men hänger delvis på att sångaren har en lika whiskeydränkt röst som John Fogerty.
Brandos undviker dock att gräva ner sig i country och sydstatsboogie även om de på den här skivan avslutar med rockabilly, The Last Tambourine.
Nr: 106/CD
The Brandos är 90-talets amerikanska powerrock, soundet är kraftfullt och respektlöst, men saknar den inställsamhet som 70-talsband som Rubinoos, 20/20 och The Knack möjligtvis led av. Rötterna i 60-talet har Brandos också, men mer Creedence och Stones än Beatles och Hollies.
Att jämföra med Creedence är inte alls fel men hänger delvis på att sångaren har en lika whiskeydränkt röst som John Fogerty.
Brandos undviker dock att gräva ner sig i country och sydstatsboogie även om de på den här skivan avslutar med rockabilly, The Last Tambourine.
Nr: 106/CD
Ännu ett av dessa band jag minns att jag läste om, men aldrig kollade in. På den tiden fanns ju inte Internet och en fullpris-CD låg kring 150 kronor (om jag minns rätt), så man drog sig ofta för att spendera pengar på något nytt och okänt som man inte hade koll på. The Brandos låter, av din recension att döma, ungefär som jag förväntade mig. Jag känner väl inte direkt att jag missat så mycket. Inget ont om Brandos, de är säkert okej. Men det känns som om jag har tillräckligt med plattor med snarlika band i samlingen (lite 60-talsrock, lite rhythm & blues, lite punk-attityd, möjligen ett stänk rockabilly - mixen av influenser känns ju igen...).
SvaraRaderaSant, inte särskilt originellt, det fanns många såna här band i början av 90-talet.
Radera