ZARATHUSTRA – ZARATHUSTRA – 1972
Ingen tvekan om att Zarathustra kunde varit Hamburgs svar på Uriah Heep. Mullrande keyboards, en vass spretig gitarr och en sångare med ylande som specialitet. Inställningen till denna tyska grupps enda LP är dock tvetydig.
Samtidigt som det är ett av krautrockens eftertraktade album, värderas i originalpress till nånstans mellan 3000 och 4000 kronor, anses musiken på skivan vara av ganska låg kvalitet. Bristande originalitet anses vara orsaken.
Zarathustra sägs låta för mycket som Uriah Heep, Atomic Rooster och Deep Purple. Själv kunde jag inte kontrollera detta förrän LP.n nyligen dök upp som reissue.
Och jag kan väl konstatera att det handlar mer om fräcka riff än om riktigt bra låtar. Zarathustra har också en tendens att dra ut sina låtar i långa montona melodislingor som lätt kan bli lite tjatiga.
Musiken är visserligen kraftfull, men inte bedövande. Det är inte direkt några halsbrytande äventyr Zarathustra ger sig ut på, där man behöver både åkalla både Gud och Satan för att överleva.
Nej, trots det riffiga anslaget hade de där sakerna gjort tidigare redan 1972. Att bandet lyssnat lite för mycket på sina brittiska förebilder är ganska tydligt.
Men eftersom jag är uppväxt med hårdrocken från det tidiga 70-talet gillar jag så klart detta ändå. Den där skrapiga gitarren och den ylande hammondorgeln tar direkt plats i mitt musiklyssnarhjärta.
Det är kanske inte det bästa jag hört i genren, men det känns som att musiken är gjord med själ och hjärta, vilket gör väldigt mycket för min del. LP:n går att få tag på i nypress för drygt 200 kronor.
Nr: 1511/2222
Ingen tvekan om att Zarathustra kunde varit Hamburgs svar på Uriah Heep. Mullrande keyboards, en vass spretig gitarr och en sångare med ylande som specialitet. Inställningen till denna tyska grupps enda LP är dock tvetydig.
Zarathustra sägs låta för mycket som Uriah Heep, Atomic Rooster och Deep Purple. Själv kunde jag inte kontrollera detta förrän LP.n nyligen dök upp som reissue.
Och jag kan väl konstatera att det handlar mer om fräcka riff än om riktigt bra låtar. Zarathustra har också en tendens att dra ut sina låtar i långa montona melodislingor som lätt kan bli lite tjatiga.
Nej, trots det riffiga anslaget hade de där sakerna gjort tidigare redan 1972. Att bandet lyssnat lite för mycket på sina brittiska förebilder är ganska tydligt.
Det är kanske inte det bästa jag hört i genren, men det känns som att musiken är gjord med själ och hjärta, vilket gör väldigt mycket för min del. LP:n går att få tag på i nypress för drygt 200 kronor.
Nr: 1511/2222
Stämmer säkert med Uriah Heep. Det finns ett rykte om att någon spelat in deras version av Gypsy på kasset och enligt samma källa skulle detta varit bandets favoritlåt live.
SvaraRadera