Experimentell pop i överljudsfart

SPARKS – INDISCREET – 1975

Indiscreet är en riktigt sjysst popskiva. Inte någon av Sparks allra främsta, det är den lite för spretig för. Men den är rolig och stundtals mycket underhållande.

Skivans stora nummer är så klart singelhiten Get In The Swing, en låt jag mer än gärna skulle kunna ta med på någon lista över 70-talets roligaste poplåtar (om jag nu skulle göra nån sån).

Indiscreet ansågs på den tiden vara bröderna Maels svagaste album. Allmänt menade folk att det hängde på Tony Visconti som fått förtroendet att producera skivan. Att han inte gjort ett bra jobb.

Men att det var så är jag inte säker på, Visconti låg i mitten av 70-talet bakom några av den tidens största popalbum och att han skulle misslyckats med Sparks ser jag inte riktigt.

Jag tycker inte alls att LP:n är så dålig som sitt rykte. Det är bara det att den inte är lika stark som sina föregångare; Kimono My House och Propaganda.

Men vad tusan, att göra ännu ett album i så hög klass låter som en omöjlighet.

På ett annat sätt tycker jag Indiscreet är intressantare. Kimono My House och Propaganda kan faktiskt bli liite tjatiga i längden. Tempot är våldsamt högt hela tiden och variationen ganska liten.

Indiscreet har mer att bjuda på; lite musikal, lite jazz, och lite annat också, även om tonvikten även här ligger på ironisk experimentell pop i överljudsfart. Nackdelen är att det dyker upp ett och annat ganska svagt nummer. Men man kan ju inte få allt.

Nr: 2043/2222