Ian Anderson har något att berätta

IAN ANDERSON – RUPI´S DANCE – 2003

Ian Anderson hade en svart katt. Katten dog och han skrev en sång om den, Old Black Cat. Sen hade han något slags förhållande till bulgariskfödda nyhetsuppläsaren Ralitsa Vassilieva. Han skrev en sång om henne också.

Rupi´s Dance – Ian Andersons fjärde soloalbum – är fullt av såna där små historier, kanske bagateller men skrivna med ett varmt hjärta. Han har något att berätta.

Inte något stort och pompöst eller satiriskt som Aqualung och Nothing Is Easy. På äldre dar – för Ian Anderson är gammal nu – har det blivit de små nära sakerna som fått hans intresse.

Jag tror det han säger på något sätt ändå är viktigt. Jag tror mer på honom nu, på 2000-talet, än 1972. Ian Anderson har varit med längre än de flesta.

Han är Too old to rock´n´ roll, men jag litar mer på honom än på vår tids unga rockstjärnor vars texter ofta handlar mer om klichéer och rockmyten än det verkliga livet. Det är därför man ska ha Rupi´s Dance i sin skivsamling.

Jethro Tull har inte släppt något studioalbum sedan 1999 (J-tull Dot Com), däremot har Ian Anderson gjort flera album i eget namn efter det. Men skillnaden mellan en platta med Jethro Tull och Ian Anderson är hårfin.

Det enda som egentligen skiljer dem åt är om Martin Barre är med på gitarr eller inte. Här är han inte med, alltså är det ett soloalbum av Anderson.

CD:n (finns inte på vinyl) har exakt det sound man kan förvänta sig av ett tull-album daterat 2000-talet. Musiken är både bedövande vacker och expressionistiskt otyglad.

Ian Andersons flöjt får stort utrymme, men ändå går det att hitta spår bakåt från 70-talsalbum som Aqualung och A Passion Play samtidigt som kopplingar till senare Tull-album Roots To Branches och J-Tull Dot Com är ofrånkomlig.

Rekommenderas till alla som någon gång lyssnat på någon skiva med Jethro Tull.

Angående omslagsbilden: Ian kan ta ner benet nu, han har för länge sen vunnit tävlingen i hur länge man kan stå på ett ben.

Nr: 211/CD