The Musical Box: oktober 2018

onsdag 17 oktober 2018

John Lennons egna tonårsidoler

JOHN LENNON – ROCK´N´ROLL – 1975

Det är väl en önskedröm för många att få spela in ett helt album med sina favoritlåtar. John Lennons egna favoriter är från 50-talets rock´n´roll. Rock´n´roll är ett coveralbum där John Lennon tolkar sina egna tonårsidoler som Little Richard, Chuck Berry och Buddy Holly.
Säkert ett kul album att få spela in och säkert kul att lyssna för många ungefär jämnåriga med John Lennon. Att det är just han som spelat in skivan kittlar givetvis också. Jag är dock inte lika fascinerad. 50-talsrock har inte samma dragningskraft på mig. Jag hade andra hjältar i tonåren och förstår därför kanske inte hela sammanhanget.

Det hindrar dock inte att jag inte tycker det kan vara ett kul album att lyssna på. Bra rock är bra rock oavsett när den är gjord. Låtar som Sweet Little Sixteen, Peggy Sue, Rip It Up, You Can´t Catch Me och Ain´t That A Shame har till och med jag hört i original.

John Lennons tolkningar ger dem ytterligare en dimension, även om han inte ändrade särskilt mycket eller satte någon egen prägel på dem.

Upprinnelsen till albumet sägs ha varit beatleslåten Come Together. John Lennon anklagades där för att ha stulit vissa delar från Chuck Berrys You Can´t Catch Me, vilket var sant. Och att han dessutom lånat textraden ” Here comes old flat-top”, vilket också var sant.

Men Lennon gjorde upp i godo med Chuck Berrys förläggare. Som en del av uppgörelsen lovade Lennon att ta med tre av förläggarens låtar till sitt nästa soloalbum.
Inspelningarna gjordes under 1973 och 1974. Men de läckte ut och en bootleg-LP såldes i USA under namnet John Lennon Sings The Great Rock´n´roll Hits redan innan Lennons egen skiva kommit 1975.

Nr: 594/2222

söndag 14 oktober 2018

”Som om de där 29 åren aldrig existerat”

STEVE HARLEY & COCKNEY REBEL – THE QUALITY OF MERCY – 2005

Det hör inte vill det vanliga att Cockney Rebel släpper skivor nu för tiden. När Steve Harley samlade ihop bandet och spelade in The Quality Of Mercy var det 29 år sedan senaste gången. Trots alla de åren blev resultatet fantastiskt.
Risken med reunionskivor är att de inte kan leva upp till förväntningarna och att de som köper skivan blir besvikna. Men detta album går lätt att ställa in i raden efter storheter som The Human Menagerie, The Psychomodo, The Best Years Of Our Lives, Timeless Flight och Love´s A Primadonna.

Utan att tveka vågar jag jämföra The Quality Of Mercy med dessa klassiker och sen påstå att detta album från 2000-talet är precis lika bra allt det Cockney Rebel gjorde under storhetsperioden. Som om de där 29 långa åren aldrig existerat.

Det finns till och med låtar som skulle kunnat bli hits om de bara släppts på singel, inledningen med The Last Goodbye inte minst (som planerades att släppas som singel men av någon anledning i sista stund drogs tillbaka).

Skillnaden mellan Steve Harleys Cockney Rebel 1975 och nu är att bandet på den tiden hade en gogantiskt skivbolag bakom sig som satsade stort på lanseringen av skivorna.

När Steve Harley spelade in sin skiva i början av 2000-talet gjorde han det på egen hand, bekostade allt själv och fick till slut skivbolag att ge ut skivan i mindre upplagor i Norge och England.

Säkert är det därför The Quality Of Mercy är en okänd storhet för de flesta utanför Steve Harleys närmaste fankrets. Då den dessutopm bara släpptes i små upplagor blev den snabbt intressant för samlarna och priset stack iväg alldeles för högt för dem som bara ville höra skivan. Nu går det dock att få tag i skivan igen då Steve Harley pressar upp den efter behov på sitt eget bolag Comeuppance.
Den som kan sin Steve Harley-historia kommer inte att bli besviken på The Quality Of Mercy. Det är ett album i rakt nedstigande led från 70-talet där Steve Harleys finurliga, ironiska texter står i centrum och hans lätt nasala röst ger låtarna personlighet och närvaro.

Den stora skillnaden är att det gått 29 år, att Steve Harley blivit äldre och klokare. Han var bara i 25-årsåldern när han spelade in sina tidiga album, nu har han en annan erfarenhet och det märks i texterna. Någon nostalgi om att det var ”bättre förr” kan jag dock inte spåra.

The Quality Of Mercy skulle kunna funka som pubrock, det är lite country, rock´n´roll och hårda riffiga låtar. Det är låtar som gärna sitter kvar länge, som The Last Goodbye, The Coast Of Amalfi, Save Me (from myself) och When The Halo Slips. Det är stor risk att det är en skiva som kommer att gå varm hemma hos varenda gammal glamrockare som får höra den.

Nr: 195/CD

lördag 13 oktober 2018

Högt värderad Revolver

BEATLES – REVOLVER – 1966

Revolver är ett viktigt album i pophistorien. Det är Beatles definitiva brytpunkt från lättviktig hitlistepop till en djupare och mer seriös sida. Revolver kan till och med vara en av de första riktigt seriösa popskivor som gjordes.
Jämfört med Beatles tidigare skivor är skillnaden enorm, Taxman är ju till exempel klart samhällskritisk. De tankarna hade börjat redan på Rubber Soul, känslan fanns där, men inte formulerats.

Det var Revolver som blev Beatles övergångsalbum, bortsett från alla anspelningar på droger, som skulle ge dem förutsättningarna att skapa storheter som Sgt Pepper, White Album och Abbey Road.
Det är också den första beatles-LP där George Harrison verkligen tar ett steg framåt som låtskrivare, tre låtar fick han med; Taxman, I Want to Tell You och Love You To. Eftersom jag är barnsligt förtjust i hans låtar kan jag inte låta bli att applådera detta.

Det är den första LP där Beatles på allvar börjar experimentera med psykedelisk musik. She Said, She Said kan inte vara något annat än en beskrivning av en LSD-tripp. Hur det var med det fick vi reda på året efter med Sgt Pepper.

Och så finns Eleanor Rigby med på skivan, en av de märkligaste poplåtar som någonsin gjorts. Är detta verkligen en poplåt? Går det i så fall att göra en poplåt på det sättet?

Men det går inte att sluta nynna på Eleanor Rigby när den väl satt sig i huvudet. Då sitter den kvar. Revolver är en skiva jag värderar mycket högt.

Nr: 923/2222

torsdag 11 oktober 2018

Bluesrock med nån slags twist

ILLINOIS SPEED PRESS – ILLINOIS SPEED PRESS – 1969

Jag är inte helt övertygad om storheten i Illinois Speed Press. Det är lite för ofokuserat och stökigt för att jag på allvar ska uppskatta det. Men bluesrock brukar nästan alltid funka på mig, och bandet visste säkert vad de gjorde back in ´69.
Tror jag, ska jag väl lägga till. Inledande Overture med sina dubbla ljudspår och olika sekvenser kan säkert få fler än mig att tveka. Jag skulle kunnat ha stängt av skivspelaren där, om jag inte fått tipset om skivan från Klasse i källaren, som har koll på såna här underligheter och påstod att den var bra.
Och han hade nog rätt. Redan i andra låten blir Illinois Speed Press betydligt mer spännande att lyssna på. Det är bluesrock med nån slags underligt twist som gör att man stundtals funderar över om det inte är country i stället.

Tänk Poco eller Eagles med samma sound som J Geils Band men virrigare. Det sägs att Garey Rossington och Ronnie van Zant blev inspirerade att starta Lynyrd Skynyrd efter att ha hört Illinois Speed Press, men några större likheter mellan banden finns inte.
Illinois Speed Press, alltså amerikanska duon Paul Cotton och Kal David tillsammans med en rad studiomusiker och annat löst folk, var däremot inne på progressiv rock kan jag tänka mig. De ger sig ibland ut i diverse underliga melodivindlingar som inte kan tyda på något annat.

Om dessa utflykter gör skivan mer intressant eller tvärtom är svår att svara på. Första gången är det bara underligt, andra gången är det lika skumt som första, tredje gången skulle man kanske kunna påstå att det blir mer spännande.

Originalskivan från 1969 är tydligen oerhört svår att få tag på nu för tiden. Jag hittade dock en tysk reissue från 2013 i röd vinyl. Det funkar precis lika bra.

Nr: 75/2222

tisdag 9 oktober 2018

Pete Townshends Happy Jack

THE WHO – HAPPY JACK – 1966

En annan gammal favorit som dök upp när jag numera bläddrar lite mer än vanligt i singellådan. Inte lika kul som Boris The Spider kanske, men en av The Whos mer lättsamma låtar.
Sorglustig är nog ett bättre ord. Låten handlar om en förståndshanikappad man som leker med barnen på stranden och trots att de retar honom blir han aldrig arg, Happy Jack. Pete Townshend lär ha hämtat historien från sin egen barndom.
Happy Jack är en av mina whofavoriter, mest beroende på att det en av de första låtar jag hörde med dem, och sånt sätter sina spår. Kritikerna tyckte dock den var fånig och Pete Townshend var själv mycket tveksam att ge ut låten. Det var gruppens manager som såg till att singeln släpptes.

Det var nog ett bra val ändå. Happy Jack blev den första Who-låt som gick upp på hitlistorna i USA. Det var därför skivbolaget passade på att byta namn på amerikapressen av LP:n A Quick One till Happy Jack.

Happy Jack är dessutom slang för diverse olika företeelser beroende på i vilket sällskap man befinner sig. Men det hör ju inte hit.

Nr: 49/singel

söndag 7 oktober 2018

Gnags tredje platta – Det er det

GNAGS – DET ER DET – 1976

Det här är en mycket egensinnig LP som inte följer några mönster alls. Gnags tar som alltid helt egna vägar, det gjorde dem redan från början. Här rör de sig mellan allt från jazzrock till folkmusik och rock.
Gnags blev stora rockhjältar i Danmark redan i mitten av 70-talet och både följde och skapade egna trender; genom åren har gruppen sp4elat in album med allt från glamrock till new wave och synhtpop.

Gnags är en av Danmarks äldsta nu levande rockgrupper och släppte flera album i början av 2000-talet. 2017 är de nu aktuella igen efter ett nio år långt uppehåll, med nya plattan Nörd, som är gruppens 22:a album.

Det er det är i det sammanhanget närmast forntida, då den är Gnags tredje platta. Det är det första gnagsalbum som vad jag vet blev allmänt känt på svenska sidan av Öresund, även om intresset inte var överdrivet. Det skulle komma senare med album som Burhöns och X.

I mitten av 70-talet var Gnags inne på folkrock och jazzrock. Både soundet och texterna på Det er det ligger överraskande nära den svenska politiska proggen.

Bland annat finns låten Ulvetid också med på den stödplatta som gavs ut för fristaden Christiania, där andra danska proggrockgrupper som Bifrost och Röde Mor medverkade.
Det är det var det första gnagsalbum som spelades in i gruppens egen studio, Feedback-studiet. Inspelningen var minst sagt primitiv, då de bara hade en två-kanalsbandspelare, vilket krävde både skicklighet och teknisk uppfinningsrikedom för att fungera. Men så här 40 år senare är det inget man tänker det minsta på, ljudet är förvånansvärt bra.

Nr: 774/2222

lördag 6 oktober 2018

Den här skivan skulle jag bara ha

JOHN MAYALL & THE BLUESBREAKERS – A SENSE OF PLACE – 1990

Jag hoppade nog rakt upp när jag hörde Congo Square första gången. En fräck och knappast traditionell blueslåt. Efter ett par låtar till hade jag bestämt mig, den här skivan skulle jag ha.
Det var i hörlurar på Megahertz i Jönköping jag hörde John Mayall första gången på riktigt. Jag hade givetvis hört mayallåtar tidigare, men inte lagt särskilt mycket tanke på det. Det var mer konstaterande om att ”här lirar ju Clapton”, eller att Peter Green var med i Bluesbreakers just vid det tillfället.

För mig var John Mayall främst en aktad bandledare och låtarrangör än något annat. Men A Sense Of Place ändrade på det, vilket var minst 25 år för sent, men så blev det, 1990 dök John Mayall på allvar upp i mitt musikmedvetande.
A Sense Of Place är dock knappast någon typisk John Mayallplatta, det är ett ovanligt kommersiellt album för att komma från honom, fullt medvetet för att mnå ut till en större publik, vilket dock misslyckades, vi var inte många som i den då fortfarande unga popgenerationen som upptäckte Bluesbreakers via A Sense Of Place.

För mig var det dock en bra första skiva, som betydde att jag började leta efter flera av Mayalls album och till slut tog mig nästan hela vägen tillbaka till början.

I det ljuset är kanske inte A Sense Of Place något av John Mayalls viktigaste album. Det är inte särskilt originellt, utan påminner mer om Gary Moores bluesalbum Still Got The Blues och på grund av covern Sensitive Kind, har en del gemensamt med J.J Cale.

Nr: 165/CD

torsdag 4 oktober 2018

John Lennons Mind Games

JOHN LENNON – MIND GAMES – 1973

Med Mind Games lämnade John Lennon barrikaderna och de politiska protesterna från Some Times In New York City och sökte sig i stället inåt. Mind Games är en introspektivt album, inåtvänt och grubblande. Men lite aktivist var han fortfarande, och rock´n´roll är alltid kul.
Förmodligen är det ett självupptaget album. John Lennon gjorde alltid vad som föll honom in. De politiska ideérna gömde han här bakom satir och humor i Bring On The Lucie, en protestlåt mot Vietnamkriget.

Här handlade det inte om samma öppna ställningstagande som på Some Time In New York City. Den ursprungliga versionen av Mind Games hette från början Make Love Not War (demoversionen finns på John Lennon Anthlogy), men fick här nytt namn.
Yoko Ono har som på alla Lennons album stort inflytande, antingen som medverkande eller inspirationskälla. Hans förhållandet med henne var vid tiden för albumet på väg att ta slut. Out The Blue handlar om deras kärleksförhållande, men när låten spelades in hade det tagit slut.

Aisumasen, albumets tredje spår, spelades in efter att de separerat och betyder förlåt mig på japanska. I Know är låten om John Lennons känslor inför deras vacklande förhållande.

Men lite rock skulle det också bli. 1973 var John Lennon igång med inspelningarna av sitt hyllningsalbum till sina egna tonårshjältar, Litte Richard, Chuck Berry och Buddy Holly.

Det spillde nog över på Mind Games, Tight As och Only People är rock´n´rolllåtar. Mind Games är därför ett varierat album, men som alltid när det gällde Lennons 70-talare lite rörigt och ofokuserat.

Men det är nog det som är charmen med plattan, man vet aldrig riktigt vad som väntar. Jag ska inte säga att det är ett outforskat album från mi sida.

Det är dock en skiva jag inte lyssnat lika mycket på som till exempel Walls & Bridges, Mind Games eller Some Time In New York City. Den har än så länge inte känts lika lockande.

Nr: 202/2222

tisdag 2 oktober 2018

Pogues punkiga och rebelliska

POGUES – RED ROSES FOR ME – 1984

The Pogues är nåt annat än Johnny Logan. Han som prenumererade på Eurovision-segern i ett par år. Pogues är folkrockens Sex Pistols och The Damned. Det är irländskt så det osar, det är punkigt och rebelliskt.
Det är the Pogues. Och de är emot precis allting. Lag och ordning, traditioner, hela etablissemanget och resten också, för den delen. Det är Red Roses For Me, Pogues hisnande och vanebildande debutalbum från 1984.

Men det finns inga röda rosor på det skivomslaget. Varför skulle det göra det? Där stirrar i stället Shane MacGowan och hans polare hånfullt mot alla som vågar titta.
Red Roses For Me är inte Pogues bästa album. Men de öser på med en blandning av egna låtar och traditionell irländsk folkmusik, som de givetvis gör om till något helt nytt.

Här finns låtar som alla har väldigt hög pilsnerfaktor. För det finns inget bättre att lyssna på när det ska drickas öl. Transmetropolitan är ett lysande exempel, The Battle of Brisbane ett andra.

Och Streams of Whiskey...så klart...
Och ju fler låtar som spelas ju sluddrigare blir Shane MacGowan på rösten.

Nr: 524/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.