STEVE HARLEY & COCKNEY REBEL – THE QUALITY OF MERCY – 2005
Det hör inte vill det vanliga att Cockney Rebel släpper skivor nu för tiden. När Steve Harley samlade ihop bandet och spelade in The Quality Of Mercy var det 29 år sedan senaste gången. Trots alla de åren blev resultatet fantastiskt.
Risken med reunionskivor är att de inte kan leva upp till förväntningarna och att de som köper skivan blir besvikna. Men detta album går lätt att ställa in i raden efter storheter som The Human Menagerie, The Psychomodo, The Best Years Of Our Lives, Timeless Flight och Love´s A Primadonna.
Utan att tveka vågar jag jämföra The Quality Of Mercy med dessa klassiker och sen påstå att detta album från 2000-talet är precis lika bra allt det Cockney Rebel gjorde under storhetsperioden. Som om de där 29 långa åren aldrig existerat.
Det finns till och med låtar som skulle kunnat bli hits om de bara släppts på singel, inledningen med The Last Goodbye inte minst (som planerades att släppas som singel men av någon anledning i sista stund drogs tillbaka).
Skillnaden mellan Steve Harleys Cockney Rebel 1975 och nu är att bandet på den tiden hade en gogantiskt skivbolag bakom sig som satsade stort på lanseringen av skivorna.
När Steve Harley spelade in sin skiva i början av 2000-talet gjorde han det på egen hand, bekostade allt själv och fick till slut skivbolag att ge ut skivan i mindre upplagor i Norge och England.
Säkert är det därför The Quality Of Mercy är en okänd storhet för de flesta utanför Steve Harleys närmaste fankrets. Då den dessutopm bara släpptes i små upplagor blev den snabbt intressant för samlarna och priset stack iväg alldeles för högt för dem som bara ville höra skivan. Nu går det dock att få tag i skivan igen då Steve Harley pressar upp den efter behov på sitt eget bolag Comeuppance.
Den som kan sin Steve Harley-historia kommer inte att bli besviken på The Quality Of Mercy. Det är ett album i rakt nedstigande led från 70-talet där Steve Harleys finurliga, ironiska texter står i centrum och hans lätt nasala röst ger låtarna personlighet och närvaro.
Den stora skillnaden är att det gått 29 år, att Steve Harley blivit äldre och klokare. Han var bara i 25-årsåldern när han spelade in sina tidiga album, nu har han en annan erfarenhet och det märks i texterna. Någon nostalgi om att det var ”bättre förr” kan jag dock inte spåra.
The Quality Of Mercy skulle kunna funka som pubrock, det är lite country, rock´n´roll och hårda riffiga låtar. Det är låtar som gärna sitter kvar länge, som The Last Goodbye, The Coast Of Amalfi, Save Me (from myself) och When The Halo Slips. Det är stor risk att det är en skiva som kommer att gå varm hemma hos varenda gammal glamrockare som får höra den.
Nr: 195/CD
Det hör inte vill det vanliga att Cockney Rebel släpper skivor nu för tiden. När Steve Harley samlade ihop bandet och spelade in The Quality Of Mercy var det 29 år sedan senaste gången. Trots alla de åren blev resultatet fantastiskt.
Utan att tveka vågar jag jämföra The Quality Of Mercy med dessa klassiker och sen påstå att detta album från 2000-talet är precis lika bra allt det Cockney Rebel gjorde under storhetsperioden. Som om de där 29 långa åren aldrig existerat.
Skillnaden mellan Steve Harleys Cockney Rebel 1975 och nu är att bandet på den tiden hade en gogantiskt skivbolag bakom sig som satsade stort på lanseringen av skivorna.
När Steve Harley spelade in sin skiva i början av 2000-talet gjorde han det på egen hand, bekostade allt själv och fick till slut skivbolag att ge ut skivan i mindre upplagor i Norge och England.
Säkert är det därför The Quality Of Mercy är en okänd storhet för de flesta utanför Steve Harleys närmaste fankrets. Då den dessutopm bara släpptes i små upplagor blev den snabbt intressant för samlarna och priset stack iväg alldeles för högt för dem som bara ville höra skivan. Nu går det dock att få tag i skivan igen då Steve Harley pressar upp den efter behov på sitt eget bolag Comeuppance.
Den stora skillnaden är att det gått 29 år, att Steve Harley blivit äldre och klokare. Han var bara i 25-årsåldern när han spelade in sina tidiga album, nu har han en annan erfarenhet och det märks i texterna. Någon nostalgi om att det var ”bättre förr” kan jag dock inte spåra.
The Quality Of Mercy skulle kunna funka som pubrock, det är lite country, rock´n´roll och hårda riffiga låtar. Det är låtar som gärna sitter kvar länge, som The Last Goodbye, The Coast Of Amalfi, Save Me (from myself) och When The Halo Slips. Det är stor risk att det är en skiva som kommer att gå varm hemma hos varenda gammal glamrockare som får höra den.
Nr: 195/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar