Den här skivan skulle jag bara ha

JOHN MAYALL & THE BLUESBREAKERS – A SENSE OF PLACE – 1990

Jag hoppade nog rakt upp när jag hörde Congo Square första gången. En fräck och knappast traditionell blueslåt. Efter ett par låtar till hade jag bestämt mig, den här skivan skulle jag ha.

Det var i hörlurar på Megahertz i Jönköping jag hörde John Mayall första gången på riktigt. Jag hade givetvis hört mayallåtar tidigare, men inte lagt särskilt mycket tanke på det. Det var mer konstaterande om att ”här lirar ju Clapton”, eller att Peter Green var med i Bluesbreakers just vid det tillfället.

För mig var John Mayall främst en aktad bandledare och låtarrangör än något annat. Men A Sense Of Place ändrade på det, vilket var minst 25 år för sent, men så blev det, 1990 dök John Mayall på allvar upp i mitt musikmedvetande.

A Sense Of Place är dock knappast någon typisk John Mayallplatta, det är ett ovanligt kommersiellt album för att komma från honom, fullt medvetet för att mnå ut till en större publik, vilket dock misslyckades, vi var inte många som i den då fortfarande unga popgenerationen som upptäckte Bluesbreakers via A Sense Of Place.

För mig var det dock en bra första skiva, som betydde att jag började leta efter flera av Mayalls album och till slut tog mig nästan hela vägen tillbaka till början.

I det ljuset är kanske inte A Sense Of Place något av John Mayalls viktigaste album. Det är inte särskilt originellt, utan påminner mer om Gary Moores bluesalbum Still Got The Blues och på grund av covern Sensitive Kind, har en del gemensamt med J.J Cale.

Nr: 165/CD