Vitputsade fasader - Spanien del 5

En geting formad som en sikorskyhelikopter försöker ta sig upp ur swimmingpoolens klorblå vatten. Inte en krusning på ytan, men ändå ger den upp. Den brunbrända barken på de välbyggda spolformade palmerna rasslar lojt. De flikiga bladen högt där upp rör sig i slow-motion.

Engelska turister, precis influgna från Exeter, ligger på andra sidan poolen med handdukar över huvudena. De har också gett upp.
Jag reser mig från platsen vid den i solskenet plågsamt vita muren. 40 grader i skuggan, keps, mörka solglasögon, shorts.

Går upp till altanen på tredje våningen och sätter mig i skuggan under en enorm wunderbaumgrön parasoll. Vid horisonten anar jag det djupblå Medelhavet. I förgrunden de vitputsade fasaderna i Orihuela Costa. Allt, precis allt, i morisk stil, med tunga dörrlås och galler för fönstren.

Från våningen under hörs musik. Lojt och nästan fridfullt blandar sig tonerna från Eric Claptons Cocaine – If You Wanna Get Down, Down on My Brown Cocaine – med ljudet från den av ökensand dammiga staden.
Hämtar en iskall pilsner i kylen och lägger upp fötterna på balkongräcket. Vill inte att grannarna där nere ska byta skiva ännu. Slowhand är ungefär vad jag orkar med just nu.

Ikväll grillad chorizo, färska oliver och riojavin.
Dagarna går fort, som om någon delar ut dem som spelkort.

Eric Clapton är en av de viktigaste rockgitarristerna och har haft stort inflytande. Han har genom åren lirat musik i de flesta stilar, men har sin grund i bluesen, dit han nästan alltid återvänder.




Slowhand från 1977 är en av hans största skivframgångar, med låtar som Cocaine, Wonderful Tonight och Lay Down Sally. Av tidningen Rolling Stones rankades den för några år sedan som ett av de 500 bästa rock-albumen genom tiderna.

Den femte av sju delar om den resa till Spanien jag gjorde för några år sedan. Inte ett resereportage i vanlig mening, det handlar mer om musik jag råkade höra.