James Last på Voodoo Party

James Last är så kitsch att han egentligen borde vara en synonym för det ordet. Och jag har hans allra kitschigaste guldkorn i min samling - Voodoo Party från 1972.
Nej, det var inget misstag. Jag visste vad jag gjorde. Och jag betalade för den. Tre kronor.
Orsaken var att jag blev lite nyfiken på vad denne tyske easy-listening-hjälte hittat på med Santanas Jin-go-lo-ba och Everybody´s Everything. Men fan, det var ju rätt lattjo.

















James Last är i vanliga fall ett tillstånd av permanent tristess. Men här överraskar han. Svänger loss och hittar rytmer från både Latinamerika och New Orleans. Voodoo Party var det.

En rätt kul sak, vilket jag aldrig trodde att jag någon gång i livet skulle få säga om James Last.
Men det blir bättre än så. Konvolutet är nämligen fullkomligt briljant. Det borde hängas upp på väggen. För den som designade det var inte nykter, eller tog illegala droger. I en hög av hippies och indiska guruer sitter James Last, med ett flin som en målare kanske skulle frestas kalla gåtfullt. Jag vill kalla det stenad.

James Last easy-listening var oerhört inne i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Denne tyske storbandsledare sålde mängder av skivor. Han har gjort hur många som helst med sina egna lättuggade tolkningar av i stort sett alla stora artister. För några år sedan ökade hans popularitet igen, mest beroende på att en rad hip-hopartister fick för sig att börja sampla hans låtar.

I mitt sökande efter information om denna märkliga platta hittade jag bloggen Tango för enbenta. Den killen har koll på läget.