Low och Bowi

Jag minns inte vilken som kom först. Nick Lowes EP Bowi (utan ”e”) eller David Bowies LP Low. Jag har för mig att Bowie var först och att Nick Lowe, som tyckte det saknades ett E i skivtiteln, svarade med samma mynt. Däremot vet jag att det var sommaren 1977.

Jag satt en stekhet sommareftermiddag i bilen och väntade på någon, som jag inte minns. Men jag kommer ihåg att det var på en parkeringsplats i Norrtälje, av alla ställen.
I ett av radions hurtfriska ungdomsprogram snackades det då om det här. Och sen spelade de låtar från båda skivorna. Born a Woman med Lowe och Warszawa från Low. Konstiga saker att lägga på minnet, eller?

Low var en märklig bowieplatta. Här bröt han med precis allt från det han gjort tidigare. Tillsammans med Brian Eno skapade han med hjälp av elektronik och synthar sin egen nya musik.

Warszawa var en nästan sex minuter lång instrumental låt, med långa svepande melodislingor, gregoriansk sång, suggestiv och nästan sövande. Sound and Vision var en av de få låtar Bowie använde rösten, men det var en udda fågel i sällskapet.

Det här var långt innan synthbanden gjorde entré, så visst var skivan uppseendeväckande. Det enda jämförbara på den tiden var egentligen elektronikguruerna i Kraftwerk. Men det här var något betydligt mer än tyskarnas entoniga blippande.
Så kanske var det Bowies Low som blev den tändande gnistan för synthpopen. Jag vill i alla fall gärna tro så.

Nick Lowes EP Bowi minns jag inte hur det gick för. En av låtarna – Marie Provost – hamnade senare på hans debut-LP Jesus of Cool, 1978. De andra tre, Born a Woman, Shake That Rat och Endless Sleep dök upp först när LP:n återutgavs på CD nån gång under 90-talet.

Jesus of Cool är förresten en ruggigt bra rockplatta, Brittisk pubrock som gick rakt in. So It Goes.