En bar i Orihuela Costa - Spanien Del 6

Orihuela Costa är byggt av vita legobitar, fyra pluttar. Alla hus ser likadana ut, vit puts, två våningar, galler för fönstren. Nästan alla ”Se vende”, till uthyrning eller försäljning. Höga murar runt om.

Människor snäser åt varandra i värmen, räknar febrilt sina euro och låser dörren noga bakom sig. Ovänliga och misstänksamma blickar överallt. På parkeringsplatsen en bil med sönderslagna rutor och skurna däck.

Jag sitter bland ficktjuvar, horor och turister på en bar i ett lokalt centrum. Vet inte vilket, alla är lika, det finns flera. Utanför står vietnamesiska försäljare, inte mer än barn, med gasballonger, uppblåsbara plastdjur, vykort och Michael Jacksonbilder.
En iskall Foster i handen, imman rinner längs glaset. Dämpade röster och rörelser. Tankarna tröga. I högtalarna Midnight Oil, The Dead Heart.
En elektrisk spänning byggs upp i den dallrande luften. Sätter allting i gungning, hjärtat dunkar som en fiskebåt.

Men det är för hett. Baren är enda räddningen. En plats att vänta på till kvällen, då, när ökendammet från Sahara lägger sig som en filt och legobitarnas invånare vaknar ur dvalan.

Australiska Midnight Oil var länge ett okänt band i Sverige, men slog igenom 1987 med plattan Diesel and Dust. Tuffa och kompromisslösa låtar, med politiska och engagerade texter, så totalt olikt den musik som på den tiden toppade hitlistorna.

The Dead Heart och Beds are Burning blev stora hits, och spelades till och med på diskoteken. Uppföljaren Blue Sky Mining från 1990 etablerade bandet på rockscenen. Men efter att den karismatiske sångaren Peter Garrett lämnade Midnight Oil 2002, har det varit tyst.

Den sjätte av sju delar om den resa till Spanien jag gjorde för några år sedan. Inte ett resereportage i vanlig mening, det handlar mer musik jag råkade höra.