"Det är inte min grej"

Någon gång strax efter mitten av 1970-talet träffade jag en gammal klasskompis från nian på väg genom Rådhusparken. Han som hade fått sluta skolan i förtid och börja ett lärlingsjobb på fabrik. Han hade rykte om sig att vara en slagskämpe och suttit på ungdomsanstalt.

En hårdrockare med alla attribut, avklippt jeansjacka, skitiga jeans, långt stripigt fett hår och ring i örat. I handen hade han en skivpåse från Musikhallen på Västra Storgatan.
Vi stannade och snackade en stund. Efter en viss tvekan visade han mig vad han precis köpt, Frank Zappas Over-Nite Sensation.

”Det är inte min grej. Jag ska ge den till syrran”, sa han, men det märktes att han ljög. När han försvann ner mot Hamnplan var det sista gången jag såg honom. Men Zappa har följt mig sedan dess. För naturligtvis kunde jag inte låta bli att skaffa skivan, och sen många fler.

Over-Nite Sensation blev en färgsprakande och gnistrande upplevelse. Zappas bitande ironi i Dinah Moe Humm, Zomby Woof, Camarillo Brillo och inte minst Montana fick jorden att skaka. Ändå stod man där som ett frågetecken.



Zappa. Är han god eller ond, driver han med dig, eller menar han allvar. Vill han du ska förstå eller vill han att du ska stå där som ett fån och undra vad det är som egentligen händer.


Over-Nite Sensation från 1973 var den första platta där Frank Zappa egentligen gjorde kortare och mer radiovänliga låtar. Camarillo Brillo blev en radiohit och från uppföljaren Apostrophe 1974 blev singeln Don´t Eat That Yellow Snow en kommersiell storsäljare. Låtar inte ens en invand hårdrockare kunde värja sig mot.