En opålitlig vind från Biscaya - Spanien Del 3

Europaväg A7 följer Rhônedalen för att sedan byta namn till A9 och vika av åt väster förbi jetsetens medelhavskust och vidare mot spanska gränsen. Trafiken på betalmotorvägen är tät, det är bara några meter mellan bilarna trots att det går i över 130. Tempot är högt, det går inte att tveka. Rhône blir ett grått streck i kanten.
Påvarnas Avignon och Zidanes Marseille blir till snabbt förbiilande vägskyltar i soldiset. Montpellier, Beziers, Nimes, Narbonne är bara röda punkter i kartboken. Vägen är spikrak. Kanske är det samma vägsträcka som upprepar sig gång på gång.
Vid Perpignan, där Pyreneernas blåsvarta siluett anas vid horisonten, blåser mistralen. En opålitlig torr vind från Biscaya, ständig och plågsamt irriterande, får den cypresserna att vika sig. De kastar en sval skugga vid den rastplats där vi tar en paus, äter inplastade smörgåsar dricker söt kolsyrad läsk och lyssnar på cikadornas egen musik.
Hittar Morrison Hotel bland cd-skivorna i handskfacket. Roadhouse Blues passar nästan löjligt bra just nu. Jim Morrisons suggestiva röst blandas med vinddraget från bilen. Doors höjer trycket när vi närmar oss gränsövergången i bergen. I den långsamma kön förbi de spanska gränsvakterna, Waiting For the Sun, Land Ho och The Spy. Nu är vi i Spanien.
Morrison Hotel är Doors femte studioalbum, som gavs ut 1970. Bandet experimenterade på plattan innan, The Soft Parade, med bland annat blåsorkester. Men här gick Doors tillbaka till sitt ursprungliga tyngre rocksound. Det blev en succé. Morrison Hotel anses vara en av Doors främsta plattor, även om den saknade hitsinglar.

Doors hann bara ge ut en LP till, LA Woman 1971. Jim Morrison dog, troligen av en hjärtattack, i Paris den 3 juli 1971.

Den tredje av sju delar om den resa till Spanien jag gjorde för några år sedan. Inte ett resereportage i vanlig mening, här ligger tyngdpunkten på musik jag råkade höra.