Genesis storverk

Genesis var på 1970-talet något för de sena kvällarna och nätterna. Skivor vi plockade fram när festen var slut och bara några halvljumna mellanöl fanns kvar. Nästan andäktigt satt vi, eller låg och lyssnade på de fantastiska skapelserna i Foxtrot, Selling England by the Pound och Nursery Cryme. Där kunde man leva sig in i de världar Genesis målade upp, ibland med breda och fasta penseldrag, ibland med knappt synbara streck i blyerts.

När Peter Gabriel lämnade Genesis räknade nog de flesta ut bandet. Men comebacken 1976 efter brytningen – A Trick of the Tail – blev en överraskning.
Phil Collins, som tidigare fört en tämligen anonym tillvaro som trummis, tog över som sångare.

Det visade sig att Tony Banks, Mike Rutherford, Steve Hackett och Collins kunde skriva låtar utan geniet Gabriels medverkan.
Genesis gick på A Trick of the Tail snarare tillbaka, mot Selling England by the Pound, med dess drömscener och anknytning till brittiska sagor, än gjorde en fortsättning på Gabriels sista LP med bandet, The Lamb Lies Down on Broadway, som är ett experiment både i arrangemang och texter.

Trots avsaknaden av Gabriel blev A Trick of the Tail en av Genesis starkaste och vackraste skivor i bandets hela produktion. Plattan tog den progressiva rocken ännu ett steg längre ut mot konstmusiken och är i det närmaste både impressionistisk och expressionistisk, om man nu ska använda konsttermer.

Låtar som Dance on a Volcano, Entangled, Squonk, Mad Man Moon, Robbery, Assualt & Battery, Ripples, A Trick of the Tail och Los Endos (den uppmärksamme noterar nu säkert att det var alla plattans låtar) spelades av Genesis på konserter långt fram i ”modern tid”. Så visst var det ett album utöver det vanliga.